Journalisten Peeter-Jaan Kask, Genarp, har hastigt ryckts bort, alldeles för tidigt. Han hann precis fylla 70 år. Peeter sörjs närmast av hustrun Ingrid och barnen Janne, Lena och Anna med familjer.

Peeter-Jaan föddes i Pernu, Estland. Han kom, tillsammans med sina föräldrar, som flykting till Sverige när han var knappt ett år gammal, strax efter andra världskrigets slut. Familjen bosatte sig i Norrköping, vars karakteristiska dialekt Peeter-Jaan behöll livet ut trots nästan femtio år som skåning.

Efter studentexamen och universitetsstudier satsade han på journalistyrket. Då hade han redan träffat sin älskade Ingrid. Han arbetade både på Dagens Nyheter och på Stockholms-Tidningen innan det 1967 blev Skåne, Genarp, och tidningen Arbetet.

Peeter var född till journalist. Snabb, vederhäftig och oerhört nyfiken. På Arbetet hade han många befattningar – allt från reporter till nyhetschef och slutligen ledarskribent.

Hans huvudområden var politik och ekonomi, alltid ur ett vänsterperspektiv, och han var med och byggde upp Arbetets ekonomiredaktion på 1970-talet.

För att se hur statsapparaten fungerade inifrån jobbade han en tid på finansdepartementet. Där blev han högt uppskattad, men hans närvaro förbryllade också en del. Peeter var nämligen till utseendet oerhört lik en viss Erik Åsbrink, som då var finansminister.

Genom sin kunnighet och pålästhet i ekonomisk-politiska frågor var Peeter-Jaan naturligtvis en enorm tillgång för en redaktion. Detta parat med en rapp penna och en förmåga att förklara komplicerade frågor på ett begripligt sätt gjorde att han hade väldigt många läsare.

Vi som arbetade tillsammans med honom förbluffades ofta över hans fruktansvärda energi och alltid glada humör. När han kom rusande i korridoren, med ekorrögonen spelande, och tjoade visste man att det var något stort på gång. Oftast i varje fall. Hans entusiasm smittade alltid av sig på omgivningen hur besvärlig en dag än kunde vara.

Efter ett tiotal år på ledarredaktionen slutade han på Arbetet och började som frilansjournalist och författare. Han skrev krönikor i flera socialdemokratiska tidningar ända fram till sin död.

Han skrev också flera böcker. Bland annat en tillsammans med dåvarande statsministern Göran Persson, ”Den som är satt i skuld är icke fri”.

Hans sista bok, ”Förbannade lögner”, beskriver hur statistik kan användas för att luras. Boken är numera kurslitteratur på journalisthögskolorna.

Peeter-Jaans stora fritidsintresse var orientering. Och det var, ironiskt nog, i orienteringsspåret hans hjärta slutade slå en solig augustidag för några veckor sedan. Eller var det så att om han nu skulle dö – så skulle det vara just där …

Vila i frid Peeter-Jaan!

Lars Ohlander, vän och kollega

Christer Meyer, Malmö, har avlidit i en ålder av 76 år. Vid sidan av tandläkararbetet var han också en mycket engagerad rotarian. Han efterlämnar Arthur Byra samt barnen Joakim och Louise med familjer.

Christer Meyer blev medlem i Helsingborg Kärnan rotaryklubb 1979 och var sedan 1992 aktiv i Malmö. Under sina år i Malmö var han medlem i Malmö Triangeln rotaryklubb samt hedersmedlem i Västra Hamnen rotaryklubb efter sitt arbete med bildandet av denna klubb.

Utöver sitt engagemang i våra klubbars interna arbete var Christer under ett flertal år verksam i distriktets kommitté för The Rotary Foundation samt bidrog därutöver väsentligt till Läkarbankens och Rotary U-fonds utveckling. På det lokala planet kommer vi speciellt ihåg Christers brinnande engagemang för tandvård för hemlösa, liksom vi glatts åt hans årliga inbjudan till lunch och föreställning på Malmö opera.

Service Above Self är en grundsten i Rotarys värdekedja och Christer personifierade verkligen detta. Oegennyttigt tjänande är ett begrepp som kommer långt fram i en beskrivning av Christer som person. För sina insatser i Rotary hedrades Christer välförtjänt med en Paul Harris Fellow med en safir.

Vi kan på inget bättre sätt hedra hans minne än att fortsätta vårt eget arbete för det Rotary som var Christer så kärt.

Miljöstrategen och avdelningschefen Karin Loodberg, Lund, har lämnat oss efter en tids sjukdom. Karin blev 53 år. Närmast sörjande är maken och barnen.

Karin Loodberg har sedan mitten av 1990-talet lett och byggt upp Lunds kommuns miljöstrategiska arbete. Hon har varit en betydelsefull person för kommunens strävan att nå en hållbar utveckling och starkt bidragit till Lunds goda rykte i miljöfrågor. Karins engagemang för bland annat trafikfrågor, ekologisk mat och minskad klimatpåverkan är en viktig orsak till att Lunds kommun utsågs till årets miljökommun 2011.

Karin har under sin tid på kommunen verkat för att ta tillvara medborgarnas initiativ och engagemang för miljö- och hållbarhetsfrågor. Detta inleddes i spåren efter FN-konferensen i Rio, där världens ledare i Agenda 21 enades om vikten av lokalt arbete för att lösa de globala miljöproblemen. Sedan dess har arbetet omfattat bland annat hållbara jobb för ungdomar och Lunds tidiga initiativ att bli en Fairtrade City.

Hon var en av arkitekterna bakom Lunds strategi för miljöanpassade transporter, Lunda-Mats, och var pådrivande i den kontinuerliga utvecklingen av arbetet. Bland annat kopplat till Lunda-Mats har Karin aktivt samarbetat med forskare vid universitetet, för att nyttan av deras kunskap ska komma medborgarna till godo. Karin gav på flera olika sätt de politiska partierna förutsättningar att samverka i miljöfrågor och hon var drivande och framgångsrik i att söka extern finansiering av miljöåtgärder från staten och EU.

Som chef och vän minns vi Karin som en rakryggad och empatisk person, som såg det bästa i människor. Hon lät oss utvecklas i vårt arbete genom att ta fasta på våra styrkor. Vi var alltid välkomna att söka hennes kloka råd i både små och stora frågor. Vi hade aldrig skäl att tvivla på hennes yrkesmässiga glöd, och än mindre på hennes stora kärlek till sina barn.

Vi är många som känner stor sorg och saknad nu när Karin lämnat oss. Vi är stolta och glada över att vi fick arbeta tillsammans med henne.

Professor Stig Larsson, Stockholm, har avlidit i en ålder av 71 år. Hans närmaste är hustrun Birgit och barnen Patricia och Peter samt bonusbarnen Fredrik och Martin.

Stig var en framstående forskare inom nuklearmedicin och hade ett stort internationellt kontaktnät. Han var tidigt med om att utveckla tredimensionella tekniker för att avbilda olika organs funktion i kroppen. Dessa används idag vid miljontals patientundersökningar världen över och ger många människor möjligheter till bot för allvarliga åkommor som cancer och hjärtsjukdomar.

Stig föddes i Midskogsforsen i Jämtland men flyttade som barn mellan olika kraftverksbyggen där hans far arbetade som underhållstekniker. Han tog studenten på Luleå tekniska gymnasium och utbildade sig i fysik och radiofysik vid Stockholms universitet.

Han disputerade 1980 med en avhandling om utvecklingen av ett första komplett och praktiskt användbart gammakamerasystem for emissionstomografi (SPECT). Han lät en scintillationskamera rotera runt patienten medan den samlade in data. Ur dessa data kunde han sedan rekonstruera tredimensionella bilder av funktionen hos olika organ i kroppen.

Stig var en mycket produktiv forskare, med ett stort antal vetenskapliga publikationer och handledare till ett flertal doktorander vid Stockholms universitet.

På Karolinska sjukhuset i Solna var han chef för avdelningen för nuklearmedicin och utvecklade den till att bli en av de främsta i Sverige. På Karolinska sjukhuset etablerade han också den kliniska verksamheten av PET, framförallt för onkologiska applikationer. Han var engagerad i många vetenskapliga föreningar och organiserade konferenser, såsom den stora IEEE Medical Imaging konferensen i Lyon år 2000.

Det fanns hela tiden en skaparglädje och nyfikenhet hos Stig. Han var urtypen för en problemlösare. Som ordförande i Svensk förening för radiofysik på 80-talet var Stig en drivande kraft när det gällde att föra fram sjukhusfysiken.

Utöver sitt arbete hade Stig många intressen: allt som hade med fysik och teknik att göra, men även kultur och politik. Att laga mat var också ett stort intresse liksom laxfiske i Norge.

Världen har slutat att rotera för Stig, men hans uppfinning fortsätter att rotera kring otaliga patienter världen över och ger dem möjlighet till en bättre livskvalitet. Tack Stig!

Henry Jakobén, Bunkeflostrand, avled den 5 juni, 91 år gammal. Hans närmaste är dottern Joanna med maken Nils-Olof och barnbarnen Sara och Miriam.

Henryk Jakubowicz, som var hans polska namn, föddes i Lodz 1923. Föräldrarna hade kort dessförinnan flyttat från Samara i Ryssland där modern var född och där fadern hade hamnat efter sin sjuåriga tjänst i tsarens armé.

När andra världskriget bröt ut insåg Henry tidigt faran med att stanna kvar och innan gettot i Lodz blev ett faktum flydde familjen österut, till moderns släkt i Ryssland. Själva flykten var fylld med strapatser, umbäranden och misshandel, men familjen blev mycket väl omhändertagen av den ryska släkten - banden kom att sträcka sig i många decennier framåt.

I Ryssland tog Henry studenten och läste sedan på teknisk högskola samtidigt som han arbetade som bärare på en tågstation. När kriget var slut återvände familjen till Polen. Henry avslutade sina studier på Tekniska högskolan i Lodz och fick arbete inom textilindustrin.

År 1954 gifte han sig med Danuta ”Dana” Wajnsztok, som blev civilingenjör i elektroteknik.

Henry arbetade på ett vetenskapligt institut, med tekniker att torka färgade och tryckta textilier, vilket resulterade i cirka femtio vetenskapliga artiklar. Han organiserade flera vetenskapliga kongresser och var simultantolk från polska till ryska och tyska. Henry hade även flera förtroendeposter, bland annat som ordförande i polska Civilingenjörsförbundet för maskinteknik.

Sexdagarskriget i Israel 1967 och de så kallade marshändelserna i Polen 1968 skapade ett hårt klimat för polska judar. Sverige och Danmark uppmärksammade dessa problem och öppnade sina gränser för flyktingarna. År 1969 kom familjen till Sverige och efter två månader fick Henry arbete som civilingenjör på Alfa Laval. Tack vare sina språkkunskaper och sin tekniska kompetens blev han så småningom regional försäljningschef för Östeuropa. Han var mycket stolt över att arbeta på Alfa Laval.

Dana, Henrys hustru och bästa vän, gick bort alldeles för tidigt. Han saknade henne oerhört mycket. Henry älskade att umgås med sina två barnbarn – Sara och Miriam. Han hade haft ett händelserikt liv och ville berätta om sina vänner och sin släkt under en stormig tid: ”Det ska ni inte glömma”.

Tiden efter pensioneringen tillbringade han med att lyssna på klassisk musik, läsa och skriva. Det resulterade i flera böcker som har publicerats och läses med intresse.

Lennart Månsson, Limhamn, har avlidit i en ålder av 95 år. Under 74 år var han medlem i Malmö roddklubb. Han efterlämnar närmast hustrun Carin, sonen Rolf, gift med Ann-Christine, barnbarnen Sandra och Charlotte med familjer samt en syster med familj.

Lennart Månsson har rott sin sista tur.

Han föddes 1919 och började efter utbildningen arbeta på ekonomiavdelningen på Malmö Valskvarn. Hans yrkesbana fortsatte sedan på Kockums båtvarv i Malmö, där han arbetade på ”kalkylen” och följde upp de beräkningar som gjorts på fartygen.

Lennart blev tidigt idrottsintresserad och var under många år en skicklig elitgymnast i föreningen Pantrarna i Arlöv. Han tävlade med stor framgång i bland annat räck och var långt upp i åren ett spänstfenomen. Idrottsintresset förde honom också till roddsporten, där han var Malmö roddklubb trogen ända till sin bortgång. Han var medlem i klubben i 74 år, utsågs till ständig medlem, var en kunnig och respekterad styrman och bidrog med att stötta klubbens ungdomar genom ”Roddklubbens vänner”.

Lennarts erfarenhet som styrman gjorde att han fick styra den Malmöåtta som ute på Malmö redd fick ta emot den olympiska facklan inför OS i Helsingfors 1952.

Han var aktiv idrottsman i hela sitt liv, rodde dagligen sin motionstur på Malmös kanaler och har fått utmärkelse som Sveriges meste roddare, med över niotusen roddpass. Dessutom såg han till att simma 1 500 meter på Kockums Fritid varje dag. Träningen gjorde, att han i tid för pensioneringen deltog i Veteran-VM i Nottingham 1982 och även i masterslopp i Skottland.

Lennart var, liksom sonen Rolf, en hängiven vinterbadare i föreningen Isbjörnarna. De har båda deltagit i uppvisningar med Lions, där de har visat hur man livräddar och tar sig upp ur en vak vid skridskofärd. Lennart vinterbadade regelbundet upp till 87 års ålder, sedan blev det mer sporadiskt. Under många år var Lennart även en inbiten bridgespelare.

Förre instrumentmakaren Runo Svensson, Lund, har avlidit i en ålder av 89 år. Han sörjs närmast av sin son.

Runo Svensson arbetade vid Lunds universitet i 45 år och älskade sin arbetsplats, som gav honom stor tillfredsställelse.

Han började sitt arbete vid Institutionen för fysiologi hos professor Georg Kahlson, den store fysiologen som utbildade många fysiologer, forskade om magsyrasekretion och som så småningom lade grunden till Medicinska forskningsrådet. En dag blev Runo Svensson uppkallad till Georg Kahlson, för nu skulle han byta arbetsplats till Institutionen för medicinsk och fysiologisk kemi.

”Det var en enkel förflyttning. Så gick det till då!”

Runo Svensson vandrade upp till ”medkem”, som då fanns på Sölvegatan 13 och arbetade vid denna institution resten av sitt liv. Hans chefer var världsberömda professorer i medicinsk kemi: Sune Bergström, sedermera Nobelpristagare i medicin, Bengt Borgström, sedermera dekanus och vicerektor vid Lunds universitet och under sista året Per Belfrage, initiativtagare till Biomedicinskt centrum. Det var drivande personer, som tog väl hand om sin personal.

Sune Bergström var en krävande person, men var mycket mån om sina anställda, enligt Runo Svensson själv. Han gick runt varje morgon och hälsade och undrade hur det stod till. ”Men Sune Bergström var mest i Amerika. Han var där för att ordna pengar till forskning. Han var oftare där än vad jag var i Malmö”, berättade Runo Svensson.

1967 flyttades institutionen till Kemicentrum, Sölvegatan 39 och då var Bengt Borgström hans arbetsgivare. Medicinsk forskning hade på den tiden ett försprång internationellt genom att man hade väl utbyggda instrumentverkstäder, där specialbyggda apparater kunde beställas. Det var sådana Runo Svensson tillverkade.

När jag själv började på institutionen hade Runo sin arbetsplats på bottenplan. Man fick gå ner och beställa det man ville få gjort. Det var alltid städat och undanplockat och instrumenten som Runo gjorde var små konstverk. Han putsade på dem in i det sista. Han ville gärna att man skulle komma ner lite då och då, för då förstod han att man verkligen ville ha den apparat man beställde. Det blev flera tillfällen att träffas och prata lite om förr och nu. Själv mindes Runo Svensson mycket väl den dag jag började, den 2 januari 1968, då jag fick jag frågan om jag var den nya praoeleven. ”Nej”, svarade jag, ”jag är med kand och ska forska här.” Den historien fick jag höra många gånger.

Runo Svensson tyckte mycket om sitt liv på Institutionen för medicinsk kemi. Han servade alla med sin kompetens och noggrannhet, i en tid när sådant var unikt. Institutionen var stark och framgångsrik. Runo Svensson var en del i detta. Strax före sin bortgång bestämde sig Runo Svensson för att donera hela sitt bohag till Lunds universitet för forskning. Det är en oerhört stor gest, som mottagits med tacksamhet.

John Sundström, professor emeritus i maskinkonstruktion vid Lunds tekniska högskola, har avlidit i en ålder av 98 år. Han sörjs närmast av barnen Mona och John Olof med familjer.

John Sundström föddes den 18 september 1915 i Västanfors, Västmanland. I tidiga år flyttade familjen till Skultuna, där hans far fick anställning som ingenjör vid Skultuna Messingsbruk. Under tiden där inledde John studier vid Elektriska fackskolan i Västerås med avsikten att följa i sin fars fotspår. Den utstakade vägen tog en ny riktning genom uppmuntran och ekonomiskt stöd av Johns moster Jenny från USA, som tyckte att han istället borde studera vid Chalmers. John lät sig övertygas och sökte till Chalmers, där han avlade civilingenjörsexamen i maskinteknik 1943.

Johns industriella karriär blev mycket lång och mångfacetterad. Redan under studietiden vid Chalmers arbetade han som ritare på AB Götaverken. Efter fyra års militärtjänstgöring och utbildning till officer, fick han anställning som konstruktör på Arbrå Verkstads AB. Vid Gevärsfaktoriet i Eskilstuna medverkade han vid utvecklingen av granatgeväret ”Carl-Gustaf”. 1961–1965 ledde John utvecklingen av dieselmotorer till fartyg och pumpverk vid Tändsticksbolaget i Jönköping.

Efter tysk förebild introducerades ämnet maskinkonstruktion i mitten av 1960-talet vid Kungliga tekniska högskolan och då nyetablerade Lunds tekniska högskola. Johns engagemang för utbildning av yrkesverksamma konstruktörer inom Sveriges Mekanförbund och översättning av tysk konstruktionslitteratur samt eget författande inom konstruktionsområdet gjorde att industrikollegor uppmanade honom att söka tjänsten som professor i maskinkonstruktion vid LTH. John sökte och fick tjänsten och installerades 1965.

Ämnet maskinkonstruktions inriktning mot metodik för att effektivare konstruera och utveckla produkter representerade ett viktigt nytänkande inom såväl industrin som akademien. I slutet av 1960-talet var John den förste i Sverige att introducera nya tekniker och hjälpmedel såsom CAD (datorstödd konstruktion), tillförlitlighetsteknik (idag kvalitetsteknik), naturen som förebild för konstruktionsarbete och finmekanik. Speciellt finmekaniken låg John varmt om hjärtat.

Otaliga är de berikande diskussioner om ny teknik, tekniska lösningar och inte minst forskning som vi haft under senare år, vid möten på institutionen och vid de luncher John så frikostigt bjöd på i sitt hem i Lund. Det är få förunnat att få leva ett så långt och rikt liv som John fick. Denna vetskap gör det lättare att bära sorgen och saknaden efter en nära vän och kollega.