Rolf Rosén, tidigare skoldirektör i Lund, har avlidit i en ålder av 86 år. Han sörjs närmast av sönerna Mats och Hans med familjer.

En av profilerna inom Lunds Kommunala skolvärld, Rolf Rosén, har avlidit. Som skoldirektör under det expansiva skeendet i det nya Lunds kommun efter kommunsammanslagningen på 1970- och 1980-talen kom våra skolor att präglas av hans ledarskap. Från dåvarande skolöverstyrelsen kom nya tankar och propåer i en strid ström. SIA-utredningen ledde till en samordning av skola och fritidshem.

Att överföra detta till vår kommun var en mäktig uppgift för både skolkansliet och politikerna eftersom förutsättningarna var så skiftande mellan staden och byarna. Som född och uppväxt i Lund var Rolf väl förtrogen med områdets förutsättningar och behov. God kunskap om kollegers förmåga var också en tillgång vid rekrytering av skolledare. Skulle den rektorn och den studierektorn bilda ett bra arbetslag just på den för tillfället aktuella skolan?

Under Rolfs tid som skoldirektör fanns inte bara grund- och gymnasieskolan, kommunala musikskolan, Komvux, AV-centralen och en stor avdelning för byggen av nya skolor. Här fanns också avdelningen för underhåll och påbyggnad av befintliga enheter under skolförvaltningens ansvar. Nära hälften av kommunens budget gick över skolan.

Som ordförande i skolstyrelsen hade jag förmånen att samarbeta med Rolf. Vi träffades de flesta onsdagar. Då kunde vi ta upp dagsaktuella ärenden såväl som tankar för framtiden med en ömsesidig öppenhet och respekt som jag med glädje tänker tillbaka på. Jag vet att det samma gäller för Rolfs närmaste medarbetare på skolkansliet och vid rektorskonferenserna.

När nu våra tankar går till sönerna med familjer, minns vi Rolf som en lågmäld chef och en god ledare.

skolstyrelsens ordförande, 1947-1958

Förre direktören Gunnar Eneskär, Skanör, har avlidit i en ålder av 92 år. Han efterlämnar närmast dottern Katarina och sönerna Mikael och Magnus med familjer.

Gunnar Eneskär levde ett rikt liv med stort engagemang i många olika sammanhang. Han var Skanörs Ålakung, han sommarpratade i radion och var med i Lasse Holmqvist program ”Bialitt”. Han var medlem i Uarda-akademien, Juvenalorden och Paltgillet.

1964 invaldes han i Paltgillet och han har inte missat något av våra årliga möten sedan dess. Paltgillet är ett snart hundraårigt gille med uppgift att för svenske män födda norr om Skåne ordna ett fantastiskt midvinterblot med den nordiska mytologin som bakgrund, och där det spexiga och parodiska ges utrymme parallellt med det högtidliga, ofta poetiska. Inför Paltgillets kommande 100-årsjubileum var han i full gång med att skriva en jubelkantat som han hann slutföra och som kommer att framföras under ”Jubelblotet”. Paltgillet fyller i år 100 år och det skulle ha varit Gunnars femtionde midvinterblot.

Gunnar Eneskär var en av Paltgillets mer framträdande personligheter. Med sin tydliga barytonröst var han en given sångledare, något han gärna tog på sig. Han gladde sina bröder i Paltgillet med en aldrig sinande konstskatt av allehanda sånger, ofta med texter som ingen kunde förstå att han kom ihåg!

I den självbiografiska skriften ”Sicket ett liv” har han berättat om sitt otroliga liv. Vi som fått uppleva honom minns en glad gamäng och en underhållare. Vi kommer att sakna honom och hans sedelärande sång om ”Flomma Blomma från Lomma” som Gunnar alltid framförde som ”grand final” på alla Midvinterblot.

Lars Karlsson

Ninni Bolding, Lund, avled i maj vid 59 års ålder. Hon efterlämnar närmast syskonen Nilla, Nisse och Jonas med familjer.

En kämpe har lämnat Lund, men hon har lämnat spår efter sig hos många av oss. Och inte bara hos oss, en och annan dörr och kyrkport har nog också spår efter Ninnis framfart, hon var envis och ville visa att en rullstol inte är något hinder för att ta sig fram här i världen. Trots funktionshinder och de praktiska svårigheter som detta innebar så lät sig inte Ninni hindras från att leva ett så livsbejakande liv som möjligt.

Ninni var en litterär person, vi delade dikter och citat med varandra. Oscar Wildes ”We are all in the gutter, but some of us are looking at the stars”, passade in på hennes sätt att leva och se till det positiva och vackra i tillvaron.

Ninni tog alltid den svages parti. Stig Dagermans dikt om att göra en annan människa väl – ”en hungrande broder mindre, betyder en broder mer” – deklamerade hon utantill. Hade hon en slant över så gav hon den till någon av Lunds tiggare. Med glimten i ögat kunde hon slänga käft med hög som låg och hon hade ofta ett uppmuntrade ord till de ”tilltufsade” i samhället.

Liksom Karlfeldts Fridolin kunde Ninni konsten att ”tala med bönder på bönders vis och med vise män på latin”. Hon hade synpunkter på översättningen av bönen Fader Vår och hon tog upp det med teologiskt skolade personer. Hon gillade inte det där med ”utsätt oss inte för prövning”. Är det något vi vet, så är det att människor utsätts för prövningar genom hela livet och Ninni tyckte att tror man på Gud så borde man i stället be; ”var med oss i vår prövning”!

Barnen var viktiga för Ninni, kanske allra viktigast, ”Barn skall inte uppfostras de skall ”UPP-ÄLSKAS”, var hennes bestämda mening. Hon tänkte att om barn får uppleva villkorslös kärlek så ordnar sig det mesta för dem i livet. Hon var mycket stolt och glad över sina syskonbarn och berättade gärna om trevliga sammankomster tillsammans med dem och övriga familjen.

Musiken flödade i Ninnis hem, hon var utbildad och skicklig på att spela tvärflöjt. En tid var hon flöjtlärare och många barn valde att börja spela blockflöjt när ryktet spred sig om den nya, hyggliga spelfröken som hade börjat på skolan. När hon senare i livet fick svårt att spela själv, ljöd cd-spelaren desto mer; förutom Joan Baez som inspirationskälla var Barbro Hörberg en av favoriterna och sången ”Håll alla dörrar öppna, för nyfiken vill jag inte dö” spelade Ninni ofta. Hon var en sökare och ville tro att det finns en god Gud, men all ondska i världen gjorde det svårt för henne att ta till sig det glada budskapet om att det finns en god stark kraft som vill kärlek till och mellan människor. Dock höll hon dörren mot ”himlen” på glänt!

Någon har sagt: ”Jag tror inte på Gud, men jag har inget emot att få en överraskning efter döden!”

Ninni ville inte dö, hon ville leva, men jag hoppas att hon fick en överraskning efter döden!

Jag saknar Ninni och lyser frid över hennes minne!

Gerd Olofsson, tidigare universitetslektor i kemi i Lund, har avlidit i en ålder av 78 år. Hon sörjs närmast av sina syskon.

Gerd Olofsson föddes i ett småbrukarhem i Västerbotten och växte upp i Anundsjö, Ångermanland i kretsen av åtta systrar. Föräldrarna hade små ekonomiska möjligheter, men insåg att Gerd hade ”läshuvud”, och det skapades möjligheter för henne att studera.

Efter studentexamen fortsatte hon sin utbildning i Uppsala där hon 1964 blev licentiat i oorganisk kemi. Gerd fortsatte sitt forskningsarbete vid termokemiska avdelningen i Lund under ledning av professor Stig Sunner vid det nybildade Kemicentrum. Gerd disputerade 1968 i termokemi och fortsatte därefter sin forskning i Lund.

Hon inledde snart kalorimetriska undersökningar av yt- och kolloidkemiska problem, ofta i nära samarbete med kollegor på avdelningen för fysikalisk kemi.

Genom sin experimentella skicklighet och sin analytiska stringens blev Gerd sedd som en av de ledande i världen inom sitt område, och hon attraherade ett flertal utländska gästforskare till Lund.

Gerds insatser inom kemin, lokalt, nationellt och internationellt, sträckte sig långt utanför hennes egen forskning.

Hon var under flera år kontaktperson för Kemicentrum, bland annat för industriella frågor. Vid avdelningen för fysikalisk kemi fick Gerd en nyckelroll som oöverträffat effektiv organisatör och administratör i flera större nätverk och satsningar. Nationellt hade Gerd en central roll i bildandet av Kemistsamfundets sektion för ytkemi (senare Yt- och materialkemisektionen) år 2001, och blev dess första ordförande. Gerd var under många år aktiv inom den internationella kemiunionen IUPAC.

Hon blev invald i Commission of Thermodynamics 1987, där hon engagerade sig i frågor rörande rapportering av termodynamiska data och nomenklatur. Gerd fick även uppdrag som kommissionens sekreterare och, senare, sekreterare för Division of Physical Chemistry.

Naturligvis hade Gerd rika intressen utanför de professionella. Hennes nyfikenhet och reslust förde henne till många nära och fjärran platser på vår jord, där hon alltid förstod att ta in och uppskatta både natur och kultur. Hennes trädgård i Södra Sandby var en skön oas av spännande prydnadsväxter och nyttoodlingar. Intresset för golfspel bidrog säkert till hennes karakteristiska fysiska spänst.

Bilden av Gerd är dock ofullständig utan ett försök till beskrivning av den djupt uppskattade personen Gerd. I alla sammanhang såg hon vad som behövde göras, tänkte alltid på de människor som var inblandade och på deras behov.

Hon var ovärderlig som mentor och kontaktskapare. På sitt lågmälda och oegennyttiga sätt, men med stor integritet, fasthet och inlevelseförmåga, har hon alltid stött oss vänner och kollegor, både i våra professionella roller och som de individer och sociala varelser vi är.

Gerd lämnar ett stort tomrum efter sig.

för vänner och kollegor på Kemicentrum, Lund

Överste Ulf Persson, Nacka, har hastigt avlidit, 60 år gammal. Han sörjs närmast av hustrun Yvonne.

1975 blev Ulf officer vid Skånska luftvärnsregementet i Malmö.

Han var en reflekterande och ifrågasättande officer och mycket tydlig i sina ställningstaganden. Hans förmåga att tränga in i komplicerade frågor och snabbt ta fram väsentligheter var stor.

Ulf gick Militärhögskolans högre tekniska kurs och blev generalstabsofficer. Han arbetade under lång tid vid Försvarets materielverk, där han bland annat var projektansvarig vid utveckling av luftvärnsrobotsystem 23. Det var Ulf som var upphovsman till akronymen Bamse, som sedan blev ett begrepp för detta luftvärnsrobotsystem.

Under åren 1998–2000 var Ulf chef för Luftvärnets stridsskola i Norrtälje. Han engagerade sig mycket i den förestående flytten av skolan från Norrtälje till Halmstad, allt för att den stora flytten skulle fungera smidigt.

2002–2006 tjänstgjorde Ulf som militärattaché i Lettland och Litauen, med stationeringsplats Riga. Under dessa år var han som militärattaché engagerad i införandet av svenska luftvärnssystem i de baltiska staterna.

Tiden som militärattaché följdes av fortsatt internationell tjänstgöring som ställföreträdande chef för svenska delegationen till övervakningskontingenten i Korea, på gränsen mellan Nord- och Sydkorea. Kontingenten har till uppgift att övervaka vapenstilleståndsavtalet mellan länderna.

Efter utlandstjänstgöring avslutade Ulf den militära karriären vid Högkvarterets produktionsledning 2013. Han var engagerad i Kungliga Krigsvetenskapsakademien där han invaldes 1997.

En av hans stora styrkor var hans humor. Alla kommer att sakna Ulf som en engagerad, principfast och diskussionsglad person med stor integritet och, som sagt, mycket humor.

Gunnar Ollén, Malmö, har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 100 år. Han efterlämnar närmast hustrun Kirsten och barnen Gunhild, Lil, Joakim, Peter och Theresa med familjer.

Gunnar Ollén, bordtennisspelaren, radio- och tv-chefen med mera, var också Strindbergssällskapets förste ordförande. Han fick Strindbergspriset 1995 och utsågs till hedersordförande 2005.

Redan 1941 hade Ollén doktorerat i Stockholm på en avhandling om Strindbergs 1900-talslyrik. Han blev docent följande år och fick professors namn 1989. Olléns handledare var professor Martin Lamm, välkänd Strindbergsbiograf. Lamm var också, tillsammans med Fredrik Ström, initiativtagare till bildandet av Strindbergssällskapet. Vid det konstituerande mötet den 1 juni 1945 i Stadshuset utsågs Gunnar Ollén till ordförande.

Gunnar Ollén var ordförande under nio år. Han avgick 1954 och hade då varit chef för Radiotjänst i Malmö i fyra år. Han efterträddes av Torsten Eklund som var engagerad i att utge ”August Strindbergs brev”. Detta projekt initierades av sällskapet under Olléns ledning. Under åren 1948–2001 utgavs 22 volymer av sällskapet på Bonniers förlag.

Redan i oktober 1945 utkom det första numret av medlemsbladet ”Meddelanden från Strindbergssällskapet”. I stort sett i varje nummer fram till det sista, som utkom i april 1984, finner man artiklar med Olléns signatur G.O. Till att börja med under artiklar om Strindberg i Sveriges radio, men senare inriktades hans presentationer och recensioner även mot teaterns och filmens världar.

Parallellt med den löpande granskningen av föreställningarna på de olika scenerna gav Gunnar Ollén ut vad han själv kallade en handbok i ämnet, ”Strindbergs dramatik”. I den skildrade han Strindbergsuppsättningarnas historia i olika medier och länder. Den första upplagan av detta standardverk kom 1948 och den senaste, med ett betydligt utökat sidantal, utkom 1982.

Gunnar Ollén var även djupt engagerad i utgivningen av ”August Strindbergs samlade verk”, initierad av sällskapet under 1970-talet. Här medverkade han med textredigering och kommentarer i inte mindre än 19 band (av sammanlagt 72). Dessa omfattade nästan alla Strindbergs dramer, de blå böckerna och den sena lyriken.

Arbetet sysselsatte honom under två decennier fram till år 2000, då de två sista delarna av ”En blå bok” utgavs.

När Gunnar Ollén fyllde 90 år hyllades han av Strindbergssällskapet med en bok, ”Forskarliv – sex decennier med Strindberg”, redigerad av Catharina Söderbergh och Anna Bodin (Höök). Den innehåller, förutom ett urval av Olléns många artiklar om Strindberg, även hans egen skildring av hur det gick till att bilda Strindbergssällskapet.

Elsa Åström, Lund, har avlidit vid 85 års ålder. Hon efterlämnar närmast maken Anders  –  livskamrat under många år – och syskonen Astrid och Assar med familjer, barn och barnbarn.

Ett långt livsverk är nu avslutat, till brädden fyllt med innehåll. Elsa hade många strängar på sin lyra, de flesta med koppling till hennes sinne för skapande, för konst av skilda slag.

En påfallande kreativ läggning gjorde henne öppen för skapande i alla dess yttringar. Bildkonst, måleri i synnerhet, var en stark inspirationskälla liksom litteratur av skilda genrer, varav lyrik nog var den för Elsa mest väsentliga.

Elsa var en sann bibliofil. Hon älskade böcker och hade ett utvecklat sinne för ord som konst.

Ett estetiskt perspektiv på tingen, på tillvaron, var för henne naturligt.

Hon var väl bevandrad i möbelkonst och heminredning. Tillsammans med maken Anders skapade hon ett vackert hem med ständigt öppen dörr för vänner som såg till att ha vägarna förbi.

De fann i Elsa en vän som alltid tog sig tid att umgås, som självklart ställde upp i besvärliga situationer.

Omtänksamhet, generositet, äkthet var utmärkande för Elsa.

Växter, djur och natur var oumbärliga för henne. Trädgården var hennes skötebarn– vacker, välskött, inbjudande. Hennes specialitet var gammaldags rosor.

Stor glädje och tillfredsställelse fann Elsa i sitt klädskapande. Hon ritade skickligt egna modeller, klippte, skar till och sydde upp med stor kunnighet och smak. Hon tog sig tid även för andras behov av något nytt i klädväg.

I köket var Elsa en mästare. Det var platsen för många gastronomiska upptäckter tillsammans med Anders.

Yrkeslivet inte att förglömma: Elsa var uppskattad som pedagog, som lärarutbildare. Röst och tal var hennes specialitet.

Så många strängar som nu brustit. Så vi saknar dess klanger.

I våra medvetanden, i våra tankar och sinnen kommer de lika fullt att fortsätta att ljuda, vibrera, ge resonans vidare i våra liv.

Bengt Widegren, professor i molekylärbiologi, Lund, har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 61 år. Han efterlämnar närmast sönerna Fredrik och Henrik.

Professor Bengt Widegrens verksamhet vid Medicinska fakulteten Lunds universitet, har redan beskrivits i fina minnesord i Sydsvenskan. Jag tillägger här en kort redogörelse rörande hans gärning vid Genetiska institutionen och storinstitutionen COB (Cell- och organismbiologi).

Bengt var min första doktorand och en framstående sådan. Han disputerade i genetik i april 1986 med den molekylärbiologiskt inriktade avhandlingen ”Highly repetitive DNA in marine mammals”. Biologin hade under 1970-talet och i början av 1980-talet nått en brytpunkt tack vare tillkomsten av omvälvande molekylära metoder. Bengt insåg tidigt att här hade öppnats en ny värld för analyser inom genetik och relaterade ämnesområden och han inkluderade snabbt de nya metoderna i sitt arbete. Hans avhandling innehöll bland annat en för dåtiden omfattande molekylär analys av en för valar unik DNA-komponent.

Bengts insatser som doktorand var ingalunda begränsade till det egna arbetet och han förmedlade generöst nya arbetssätt och rön till sin omgivning. Han blev således primus motor att införa nydanande molekylärbiologiska kurser vid Genetiska institutionen. Tillströmningen till dessa kurser var mycket stor speciellt av studenter vid Medicinska fakulteten, av vilka många senare fick framstående positioner.

Bengt tog också stor del i den handledning som många gymnasister fick vid institutionen samt den vägledning som tillhandahölls studerande och forskare vid andra avdelningar. Han var också verksam som lärare på de kurser som institutionen höll för lärare på gymnasie- och högstadienivå.

Efter Bengts disputation blev vår vetenskapliga kontakt mindre omfattande eftersom hans verksamhet då närmade sig medicin, i synnerhet cancerforskning. Hans kunskap var emellertid fortsatt unik för den lundensiska biologin och hans kunskapsförråd var ständigt öppet för både mig och många andra. Det är med sorg som jag konstaterar att Bengts gedigna kunskap icke fick den plats inom COB som denna institution så väl hade behövt för att behålla och förmedla kunnande inom de områden bredvid genetiken som Bengt var speciellt förtrogen med, exempelvis cancerforskning och immunologi.

Ett av de goda minnen som jag har av Bengt rör den expedition som vi hade väster om Island sommaren 1986 då vi samlade hudprov av fritt simmande knöl- och blåvalar för att senare etablera cellkulturer av dessa prov. Bengts sjömanskap framstod mycket tydligt vid denna materialinsamling. Att han också var en genuin malmöit som inte så lätt lät sig imponeras kom till uttryck när vi på kurs mot land fick upp ett antal rejäla rödspättor på 2–3 kilo. ”Avadå, inget mot spättorna i Limhamn”, konstaterade Bengt lugnt när han försvann under däck.

Jag framför alla lundensiska genetikers deltagande till Bengts närmaste samtidigt som jag tackar honom för lång och trogen vänskap.

Maskiningenjören Måns Lundholm, Gyllebo Nygård, Simrishamn, har avlidit, 59 år gammal. Närmast sörjande är hustrun Ylva och sönerna Jens och Fredrik samt Fredriks flickvän Diana.

I början av detta årtusende började Måns köra motorcykel. Hans val blev Harley-Davidson och sedan starten har HD:n och Måns konkurrerat om vem som gjort de största avtrycken i motorcykelvärlden, för Måns blev också legendarisk under dessa år. Han var ”director” för Malmoe Chapter Sweden, MCS, och när grunden för den klubben ändrades för nio år sedan blev Måns Lundholm drivkraften till att bilda ett så kallat independent chapter med samma namn.

Han drevs av sin passion för att planera, organisera, entusiasmera sina vänner och genomföra projekt och gjorde därmed MCS till en ytterligt välorganiserad och aktiv Harleyförening. När andra liknande föreningar ute i Europa har tvingats omorganisera var Måns Lundholm en god och aktiv samtalspartner och han blev en förgrundsgestalt i den organisation som blivit skelettet för dessa nu drygt femtio oberoende föreningar.

Efter fullbordad utbildning till maskiningenjör på 1970-talet började Måns hos sin far på Lundholms verkstäder i Borrby där en stor del av arbetet bestod av att bygga reningsverk. Han genomförde, tillsammans med Gustav Sundström, ett projekt om sophantering vilket resulterade i en bok i ämnet som sedan översatts till ett otal språk.

Under nästan tjugo år hade han sedan anställning på Kiviks musteri där han arbetade med bland annat miljöfrågor och inköp. Under femton års tid var han även starkt förankrad och aktiv inom Frimurarorden.

Sedan 2006 har Måns kämpat med en vacklande hälsa, men dessa svagheter och bekymmer hade han en förmåga att länge hantera näst intill osynligt för sina vänner. Han var kunnig hantverkare i de flesta material och hans delaktighet i framtiden fanns med ända till hans sista andetag.

Måns fick förstås smeknamnet ”Bad Cat”, i en blinkning till Gösta Knutssons berättelser. Måns var för det mesta stark, men hans klor användes aldrig i elakhet utan till att fullborda projekt. Hans stora lycka var att genomföra sina egna organiserade resor tillsammans med vänner och han hade inlett arbetet med att göra sin och hustrun Ylvas Gyllebo Nygård till en oas för mc-körande medmänniskor. Nu fick inte ”Bad Cat” nio liv och vi är många som starkt sörjer denne broder och hedersman som togs ifrån oss alldeles för tidigt.

för Malmoe Chapter Sweden