Gunnar Ollén, Malmö, har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 100 år. Han sörjs närmast av hustrun Kirsten och barnen Gunhild, Lil, Joakim, Peter och Theresa med familjer.

”En klok och vältalig, vördnadsbjudande åldring”. Så fint beröms kung Nestor av Homeros i Iliaden och Odyssén. Dessa superlativer passar alldeles utmärkt in på den 100-årige professor Gunnar Ollén som nu fullbordat sitt mångfacetterade, helt unika livsverk i humanismens tjänst.

Han var ju också en nestor i många sammanhang, inte minst i den bok, ”Forskarliv”, som Strindbergssällskapet stod för i samband med hans 90-årsdag. Här sammanfattas hans lysande bana som akademiker, forskare radio- och tv-pionjär och inte minst som författare. Det blev inte mindre än ett femtiotal skrifter med ”Bordtennis” 1940 som den första – Gunnar var en av Sveriges bästa bordtennisspelare och var också lagledare för landslaget. Det sista alstret blev ”Det underbara som kom genom luften, en personlig redogörelse för utvecklingen av Sveriges radio/tv i Malmö 1925–1975” där Gunnar var med i nära trettio år på ett mycket framgångsrikt sätt.

Men mest magnifikt i hans produktion är resultatet av hans forskning kring favoritförfattaren August Strindberg. Gunnar har i hela nitton band av Nationalupplagan av Strindbergs texter bidragit med både redigering och kommentarer.

När man tar del av Gunnars fantastiska meriter så frågar man sig: hur i all sin dar har han hunnit med och orkat allt detta? Hans mångårige medarbetare tv-producenten Bengt Roslund har nog i sin nyutkomna bok ”Skam den som ger sig” nyckeln till fenomenet, då han skriver: ”Det som Gunnar Ollén bestämt sig för att genomföra, det lyckades han med. Förr eller senare. Med talang och finess.”

Alltså; en stark vilja att uträtta väsentligheter till folks båtnad. Så kunde han till exempel också glädja sig åt att Malmö kallades Sveriges tv-huvudstad på 1960-talet. Inte minst bidrog talangupptäckt Lasse Holmqvist som ankare i ”Bialitt”, onsdags- och lördagssoffor och kanske framförallt ”Här är ditt liv”. Många andra skickliga medarbetare, inte minst den fasta personalen, bidrog stort till många utmärkta program. Men Gunnar lär visst aldrig ha varit en vanlig ”chef” utan snarare en kolossalt duktig ledare av idrottslig karaktär.

Jag har haft den stora förmånen att känna denna ödmjuka medmänniska i precis sextio år. Det var 1954 vi träffades av en slump på Saxtorps motorbana utanför Landskrona. Jag var sportchef på Helsingborgs Dagblad i Helsingborg, det var söndag. Jag kom sent efter att ha bevakat en allsvensk match på Olympia och det var omöjligt att hitta en kil i det mångdubbla publikledet runt banan. Jag fick se en lastbil och gick fram och presenterade mig. ”Ja, men då är vi ju kollegor! Jag heter Gunnar Ollén och ska referera för Radiotjänst i Malmö. Välkommen upp”, sade mannen med mikrofon och räckte mig sin andra hand.

Där grundlades ett kamratskap som utvecklades till varm vänskap då vi under årens lopp kom att odla våra gemensamma stora intressen: teaterkonst och Strindberg. Gunnar med hustru var en mycket flitig gäst på Malmö stadsteaters fem salonger, då jag var press- och reklamchef och han var en tid ordförande i vår Strindbergförening i Lund. Framförallt var han en intressant föredragshållare.

Trots att Gunnar var en väluppfostrad gosse från Djursholm och senare en soignerad gentleman fjärran från vulgaritet och ett sådant skrytuttalande så kan jag inte låta bli att citera ett brev från August Strindberg till kollegan Edvard Brandes. Gunnar skulle kunna ha sagt så med full evidens:

”Jag är en djefla man som kan göra många konster.”

Sven Tollin

Hans Rorsman, professor emeritus, Lund, har avlidit i en ålder av 84 år. Hans närmaste är barnen Dan, Ia och Tina med familjer.

Hans Rorsman kom från histologiska institutionen till hudkliniken i Lund 1955. Han disputerade 1962 och blev docent i dermatologi-venereologi samma år. 1972 utnämndes han till professor i dermato-venereologi vid Götebors universitet och 1974 vid Lunds universitet, en befattning han stannade kvar vid till pensioneringen 1995. Tjänsten var förenad med en befattning som överläkare vid hudkliniken i Lund där han också under många år var klinikchef. Han var även under tre hela ämbetsperioder chefsläkare vid Lunds Universitetssjukhus. Universitetet i Lund utnyttjade också hans organisatoriska begåvning, bland annat som prodekanus.

För att bli en skicklig dermatolog fordras ett speciellt medfött visuellt igenkännandets minne. Hans Rorsman hade begåvats med detta i hög grad. Detta kom inte bara patienterna till gagn utan bidrog också till att göra hudkliniken i Lund till en synnerligen stimulerande arbetsplats för etablerade och blivande dermatologer. För 42 år sedan skrev Hans Rorsman första versionen av sin lärobok i dermato-venereologi för medicine studerande. Denna har varit lärobok och uppslagsverk för generationer av läkare i stora delar av Sverige och har återkommit i sju upplagor. I den åttonde upplagan, som utkom 2012, deltog Hans Rorsman inte aktivt själv i arbetet, men boken fick nu namnet Rorsmans Dermatologi Venereologi för att hedra upphovsmannen.

Hans Rorsmans forskning har huvudsakligen varit av grundforskningskaraktär men med stark koppling till patienter. Han hade en sällsynt analytisk förmåga att se samband mellan resultat redan i ett obearbetat råmaterial. Hans forskning på malignt melanom tillhörde under många år ett av Cancerfondens mest högprioriterade projekt. Lund räknades, jämte Harvard University och Yale University, som ett av tre ledande världscentra inom pigmentforskningen. Det finns inom pigment- och melanomforskningen två ytterligt prestigefyllda pris, dels Seiji Memorial Award och dels Myron Gordon Award. Hans Rorsman har tilldelats båda.

Hans Rorsmans vetenskapliga produktion rymmer mer än tvåhundra arbeten. Han var Honorary Member i Society for Investigative Dermatology och Honorary Member i European Society for Dermatological Research och hedersmedlem i flera nationella dermatologiska societeter. Han har tillhört The International Committee of Dermatology, som är en sammanslutning av alla världens dermatologsällskap och som dessutom är WHO:s expertorgan för hud- och könssjukdomar. Under den tid han som skattmästare skötte den ekonomiska förvaltningen för kommittén tillkom internationella dermato-venereologiska utbildningscentra i bland annat Tanzania.

Hans Rorsman hörde sålunda till en av de främsta inte bara inom svensk dermato-venereologi utan han var också en högt aktad dermatologisk ledargestalt internationellt. Hans kontakter och arbete ute i världen kom även hans adepter och medarbetare till stor glädje och nytta. Men det som vi, hans seniora medarbetare, kanske mest kommer att minnas av våra gemensamma år på hudkliniken i Lund är de dagliga, informella kontakterna med Hans och våra regelbundna möten och konferenser under Hans ledning. Vi minns våra kaffestunder i biblioteket, där vi fick njuta av en kulturpersonlighet med stort intresse för litteratur, konst, musik, natur och resor. Han var en eminent, humoristisk berättare, som frikostigt delade med sig av sina upplevelser och sin allmänbildning. Vi saknar en aktad kollega och kär vän.

Torbjörn Klittervall, Södra Sandby, har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 77 år. Hans närmaste är maka, barn, barnbarn och syskonbarn.

Att med mätteknik dokumentera misstag och brister i olika miljöer är inte det enklaste sättet att bli populär hos företag och myndigheter. Frågor om elektromagnetism, elöverkänslighet, allergiframkallande ämnen med mera kan vara kontroversiella, så också tekniskt och ekonomiskt kritiska synpunkter på olika energikällor som till exempel vindkraftverk. Torbjörn gjorde det och utmanade därmed mantraförsedda experter inom förnyelsebranschen. Han såg till miljön som helhet där andra gärna ville blunda.

Intresset för våra bomiljöer gjorde att han bland annat medverkade i Sydsvenskans intressanta bopanel.

Ett område där vindkraften i högsta grad tilltalade honom gällde Skånes gamla vindmöllor, många bevarade och ömsint vårdade. Hans sista engagemang i detta kulturarv genom Föreningen Skånska möllor gällde Flackarps mölla som ligger utanför Lund men i Staffanstorps kommun. Det var en höststorm som fick honom att med hjärtat i halsgropen cykla från Möllevägen i Södra Sandby till Flackarp bara för att kunna konstatera det han hade befarat. En vinge hade brutits och möllan måste på något sätt räddas med allt vad det innebär av kostnader och komplicerat, tungt ideellt arbete.

Torbjörn har också utgivit boken ”Väderkvarnar i Skåne”. I övrigt har han publicerat och debatterat, särskilt om tillämpningar av miljörelaterade lagar.

Harold F Robert, Kuala Lumpur och Lund, har avlidit vid 70 års ålder. Han efterlämnar närmast Karin och barnen Philip, Maya och Cristopher.

Harold F Robert och jag möttes i början av 1970-talet då jag skulle åka på en reportageresa till Sydostasien och bland annat besöka Malaysia.

Eftersom jag behövde lite information och tips gick jag till Domus på Mårtenstorget i Lund där det jobbade en kille från Malaysia. Det var Harold som kom att bli en vän för livet.

Harold kom till Lund i början av 1970-talet, gifte sig med Karin Hellborg och fick barnen Philip, Maya och Cristopher.

Harold lärde sig snabbt svenska och blev mycket populär bland Lundaborna; bland torgfolket, polisen, akademiska Lund samt inte minst bland de Domusanställda. Han var en positiv fixare som gjorde allt möjligt, han var generös och rolig. Man var alltid välkommen i hemmet i Kuala Lumpur där han tidvis bodde.

När Gunnar Menander, Kent Fall och undertecknad på 1980-talet skulle producera en video om gummiodling i Malaysia hjälpte Harold oss med sina kontakter högt upp i regeringen. Det behövdes.

Att få gå till Selangor club i Kuala Lumpur och äta curries på bananblad med en kall öl var en stor upplevelse.

Saknaden är stor.

Anders Torbrand i Gånarp, Munka Ljungby, har avlidit i en ålder av 77 år.

Anders var den sammanhållande länken i brödraskapet Roddareorden Wasaborg.

Vi var de första fartygsbefälseleverna som år 1959 utexaminerades från skolfartyget Wasaborg. Anders har sedan dess verkat för vidare sammanhållning. Förutom telefonsamtal och träffar, med ej för avlägset boende, har Anders varit huvudman och ordnat med jubileumssammankomster där alla med möjlighet närvarat.

Tack för dina insatser, Anders!

genom Roland Flemk, sjökapten

Hans Fransson, Hjärup, har, som tidigare meddelats, avlidit 71 år gammal. Hans närmaste är hustrun Ragnhild, barnen Tobias, Mattias och Ingela med familjer.

I mitten på 1990-talet kom Hans Fransson till Sydkraft. Skälet var att Malmö Energi, där Hans arbetade, förvärvades av Sydkraft. Civilingenjören Hans, med synnerligen intressant kunskap och erfarenhet inom myndighets- och politikerkontakter, började så småningom arbeta professionellt med dylika relationer på Sydkraft. Genom en omorganisation på Sydkraft hamnade han snart på kommunikationsstaben, där vi arbetade tillsammans under tio fantastiskt spännande och roliga år.

Hans hade ett stort kommunikativt ansvar under den politiska avvecklingen av Barsebäcks kärnkraftverk, under avregleringen av elmarknaden och svallvågorna därefter samt under och efter de kända stormarna Gudrun och Per. Myndigheter och beslutsfattare skulle alltid få en bild som gjorde Sydkrafts ansträngningar rättvisa. Med Hans kunskap och erfarenhet utsågs han till kontaktperson för dessa relationer. Han kom med all rätt att kallas för Sydkrafts lobbyist. I det jobbet var han ”outstanding” – inte för att övertyga och övertala – utan för att han hade en förmåga att skapa, upprätthålla och utveckla dessa kontakter och relationer.

Han var mästare på att öppna stängda dörrar och faktiskt kunde han ibland öppna dörrar som var låsta. Han mer eller mindre bodde i Stockholm där det mesta av det svenska beslutsfattandet sker. Epitetet ”Sveriges 350:e riksdagsman” spreds i korridorerna och historien om att riksdagsmedlemmar undrade vilket parti han representerade dök upp med jämna mellanrum. Han var verkligen bra på att anpassa sig till varje situation, men ändå med båda fötterna i den energirika myllan på Sydkraft.

När samarbetet med den tyska energikoncernen Eon utvecklades till att Eon blev storägare i Sydkraft inkluderades Bryssel bland Hans arbetsplatser. Han hittade en liten lägenhet som blev hans europeiska centrum. En typisk Hans Fransson-lösning vilken var en del av hans småländska sinne. Det var därifrån som lösningar på hur vi skulle hitta rätt i EU-labyrinten mejslades ut och det var därifrån som kontakterna på såväl minister- som tjänstemannanivå byggdes upp.

Hans hade många strängar på sin lyra. Han älskade att skriva tal, sånger och rim. Många av Sydkrafts chefer har under åren känt sig trygga med Hans skrivna tal i kavajens innerficka. De var alltid en underbar blandning av fakta, anspelningar och humor. Åhörarna, som dessutom alltid fick en historielektion kopplad till händelsen, drog igenkännande på smilbanden.

När Hans pensionerades var vi några arbetskamrater som tillsammans med Hans började prova vin. Dessa träffar blev tyvärr inte så många, men mycket glada och efterlängtade. Det var då som våra gemensamma minnen avhandlades – minnen som svetsade oss samman och som var så innerligt glada.

Våra tankar går nu till Hans älskade familj som han så fint beskrivit i sin bok som blev klar tidigare i år.

Hans vänfasthet var enormt stor, hans skratt smittade alltid av sig. Hans humor satt mitt i prick.

Vi saknar honom mycket.

vännerna på Stab Kommunikation, Eon Sverige

Christer Dahnmark, Lund, har avlidit i en ålder av 76 år. Älskad bror, ömsint morbroder och vän.

En svidande vacker midsommarnatt lämnade Christer oss för alltid, alla vi kvarblivare, stumma i sorg och saknad.

Christers livsresa började i Karlskrona, där växte han upp, där tog han studenten. Dit återvände han sedan alltid regelbundet – till havet, skärgården, skogen. Men hans plats på jorden blev Lund. Vid lärosätet blev han den flitigaste av studenter, han tröttnade aldrig på att läsa och förkovra sig. Han blev utomordentligt beläst, djupt bildad och enormt kunnig. Ämnesbredden var också enorm: latin, franska engelska, ryska, astronomi, historia, geografi, naturvetenskaperna, filosofi, litteratur, språkvetenskap politik, biografier... Och så gudagåvan: hans fenomenala minne. Allt han läst mindes han med en förbluffande skärpa och precision. Att föra ett samtal med denne glasklare, intelligente och bildade man var en ren njutning. Han blev med tiden sitt eget universitet, en sann efterföljare till lärdomsgiganten Alf Henriksson. De sjutusen efterlämnade böckerna vittnar om djupet i kunskaps- och lärdomspassionen.

Men Christer Dahnmark var egentligen aldrig intresserad av den yttre resan – karriären. Dock blev det ett antal akademiska betyg. Hans lärdomsresa var i stället tydligt mer inåtriktad och parallellt med sitt ständiga kunskapssökande arbetade han på Postverket för att kunna försörja sig och investera i sin förnämliga bokskatt. Vi sörjer och minns honom alla med största saknad.

Bosse Persson från Malmö har avlidit i en ålder av 72 år.

Den skäggige gubben har följt människan genom historien: Den kloke Saturnus, den druckne Silenus och den för oss så älskade Sankt Nicolai – Jultomten.

Vi behöver den här figuren i våra liv. Ibland som varnagel, men oftast som en vänlig och generös man.

Malmö har länge haft sin egen ”skäggige gubbe” – Tomten – förkroppsligad av Bosse Persson. Han har stått på Södergatan eller utanför Systembolaget med sin bössa, sina skyltar med bilder av svältande barn, sin grå rock och sin röda toppluva, ofta inbegripen i samtal med ett förundrat barn som dragit slutsatsen att Tomten faktiskt finns, och att han står här, mitt i Malmö, och samlar in pengar till världens barn. Och det är inte bara Malmös ungar som tack vare Bosse har trott på Tomten, utan många är också de vuxna som, efter att ha sett eller talat med den vänlige Bosse, har tänkt att Tomten faktiskt existerar.

Bosse var politiskt och kyrkligt engagerad och hjälpte behövande och utstötta. Han var påstridig och envis och fick därför också fiender; han ansågs ”jobbig”. Jag minns att han en gång berättade för mig hur arg han var då en av Malmös bespisningar beslutat att ta en tia betalt för den mat man serverade åt hemlösa. Då protesterade Bosse och utbrast: ”Vad skall de göra som inte har en tia, då?!” Dagen efter gick han dit och gav tio kronor till dem som behövde. Han var de illa medfarnas skyddshelgon, och jag tror att många resignerat insåg, att så som Bosse är, ja så måste Tomten vara, och i samma stund upplevde man en stor tacksamhet över att Bosse fanns – över att Tomten var på riktigt.

Jag har fina minnen från år 2007 då jag målade Bosse som fadern till ”den förlorade sonen”. Vi tillbringade flera dagar ihop i min ateljé och Bosse älskade att stå modell i vacker kostym från Malmö opera. Han fotograferade flitigt med sin engångskamera, förstorade upp bilderna, plastade in dem och visade sedan runt dem på stan. Han var stolt över sin medverkan.

Länge planerade vi att måla honom som Sankt Nicolai, men det blev aldrig av. Det är jag ledsen över. Men jag känner glädje och tacksamhet över att ha känt Bosse Persson, den riktige och alldeles äkta Tomten.

Vi hoppas att han snart kommer tillbaka till oss.

Johan Falkman, konstnär

Den legendariske tv-profilen Don Pardo har avlidit, rapporterar Hollywood Reporter.

Pardo arbetade på det amerikanska radio-och tv-bolaget NBC sedan 1940-talet och var den välkända rösten i humorprogrammet ”Saturday night live” sedan starten 1975 fram till den senaste säsongen som avslutades i maj. Före ”Saturday night live” ledde han program som ”The price is right” och ”Jeopardy”.

Don Pardo dog under måndagen i sömnen. Han blev 96 år gammal.

Operasångaren Licia Albanese var stjärna på Metropolitan i New York i mer än ett kvarts sekel. Nu har hon avlidit, 105 år gammal.

Hon föddes i Italien 1909 och inledde karriären där och i Frankrike och England innan hon flyttade till USA. Sopranen hade premiär på Met 1940 i rollen som Cio-Cio San i Madame Butterfly. Under sina 26 år på Met gjorde hon sjutton olika roller i sexton operor, totalt 427 framträdande. Hon hyllades internationellt framför allt för sina Puccini-tolkningar.

Kompositören Jan Strinnholm, Uppsala, har avlidit vid 78 års ålder. De närmast anhöriga är hustrun Karin samt barnen Anna Karin och Daniel med familjer.

Så var det dags igen, att falla in i vemodets tilltrasslade garn ... Pianisten och kompositören Jan Strinnholm har lämnat oss. Han kommer aldrig mer att sitta vid vårt köksbord och dricka kaffe och prata om livet och det känns fel och konstigt.

Jan Strinnholm personifierade begreppet ”musikant”. Han lät sig inte styras av vare sig konventioner eller sina otaliga egenhändigt nedtecknade kompositioner. Han var en musikalisk anarkist. Vad som helst kunde hända, vilket det också gjorde. Spänningen var helt underbart olidlig. Han brydde sig inte om att räkna fjärdedelar, ibland var det fyra, ibland blev det bara tre medan harmoniken tog sina alldeles egna vägar. Min man, trumpetaren Jan Allan, tyckte alltid att det var extra intressant och skojigt att lira med Strinnholm för man visste aldrig vartåt det bar eller hur det skulle sluta, något som tilltalade herr Allan mer än det mesta.

”Strinnholm har influenser som stammar ur Peterson- Bergers nationalromantik varligt modifierade med Keith Jarrets tidiga framfart. Hans ibland galna och vilda pianospel innehåller allt som behövs för att berätta en hel världshistoria, vilket gjort att han har klarat sig alldeles utmärkt som solopianist. Han har mest spelat med sig själv, ändå har han fullt sjå med att sluta samtidigt. Takterna har varit många och vansinniga och fullständigt lysande.” Citat mig själv. Jan ringde för en massa år sedan och bad mig skriva baksidestexten på en CD. Jag sa okej och tio minuter senare var det klart.

Det är enkelt att skriva om människor man tycker om.

Strinnholm var en ljuvlig personlighet. Blygsam, lågmäld, vänlig, varm och underfundig som få, med en gnistrande glimt i sin ögonvrå som talade bus, allvar, kärlek, humor och intelligens.

Vår flygel och våra hjärtan har nu ännu en kär vän, att sakna.