Förre undervisningsrådet Bengt Thelin i Täby har avlidit i en ålder av 90 år. Han efterlämnar hustrun Annika och barnen Stefan och Monika med familjer samt brodern Ulf med familj.

Bengt Thelin föddes i Sala där han redan i tonåren utvecklade de intressen som kom att följa honom hela livet, nämligen musiken, sången och skrivandet.

Han studerade religionshistoria och historia i Uppsala och tog en fil kand samt en teol lic-examen i religionsvetenskap. Efter flera år som lärare i Uppsala, Stockholm och Umeå samt fortbildningsansvarig i Uppsala blev han undervisningsråd och byråchef i Skolöverstyrelsen med ansvar för gymnasieskolan. Mänskliga rättigheter, freds- och konfliktfrågor var centrala områden för honom under alla år.

Bengt Thelin hade flera internationella uppdrag för bland annat Unesco och Europarådet. Hans engagemang som styrelseledamot och ordförande i skolorganisationen International Baccalaureate med skolor i över fyrtio länder sträckte sig ända till slutet av 1990-talet.

År 1981 disputerade Bengt i pedagogik med en doktorsavhandling om läroverkens sekularisering och striden om kristendomsundervisningen. Hans avhandling Exit eforus har använts i grund- och forskarutbildning, som en unik källa för hur kyrkan en gång styrde och påverkade skolan.

Forskarutbildningen skulle Bengt senare få extra glädje av som pensionär.

Bengt Thelins stora intresse för etik, religion och fredsfrågor fick honom att forska om människan Dag Hammarskjöld, FN:s förre generalsekreterare, som ofta beskrivits som en gåtfull person.

Boken ”Dag Hammarskjöld: Barnet, skolpojken, studenten”, som utkom då Bengt var 78 år, uppmärksammade en tidigare inte dokumenterad del av Hammarskjölds liv och inspirerade Bengt att skriva ännu en bok om Hammarskjöld.

Som pensionär verkade Bengt Thelin även som frilansande kulturskribent i dagstidningar som till exempel Dagens Nyheter, Upsala Nya Tidning, Norrbottens-Kuriren och Helsingborgs Dagblad.

För Bengt Thelin var sången ett stort och överordnat intresse genom hela livet. Under studenttiden i Uppsala var han sekreterare och sångare i Sångsällskapet Orphei Drängar och även solist i Allmänna sången.

Under studieåren var han också förste kurator vid Västmanlands-Dala nation. Ett uppdrag som medförde rika tillfällen till sång och ledarskap.

Bengt Thelin var en uppskattad pedagog och en omtyckt chef. Han delade generöst med sig av sin sång och humanistiska bildning. Han var min pappas trogne vän sedan barnaåren. Vi är många som kommer att sakna honom.

Lennart Lundquist, professor emeritus i statsvetenskap, Lund, har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 76 år. Hans närmaste är hustrun Marie-Louise och barnen Sophia och Christoffer med familjer.

Jag minns tydligt mitt första möte med Lennart Lundquist. Det var på ett seminarium 2005. Lennart började med att läsa upp Fausts första monolog, där han beklagar sig över att han har studerat filosofi, juridik, medicin och dessvärre också teologi: ”Och ändå är jag lika klok som jag var förut, stackars tok!”

När han inte citerade Faust kunde han komma med en bitande kommentar om världsläget eller forskningen på sin karakteristiska, vänliga blekingska som tycktes släta över det faktum att det han sa ofta var ytterst vasst. Men mest av allt var han snäll.

Snäll och arbetsvillig. Han kom till jobbet halv åtta åtta, ibland tidigare, på helgerna lite senare. Så satt han och skrev hela morgonen och gick sedan hem för att leka med barnbarnen eller något annat nyttigt. Operamusik på hög volym som strömmade ut i korridoren. Paus för en kaffe och lite snack om fotboll och annat. Att han rent formellt blev pensionerad 2005 spelade ingen roll. Det var bara att ”plita på”, som Nils Stjernquist, statsvetarprofessorn som en gång rekryterade honom, brukade säga.

Ilskan var en viktig drivkraft för honom, framförallt den ilska som riktades mot ekonomismen i offentlig förvaltning, införandet av New Public Management och underminerandet av ämbetsmännens självständiga ställning. Eller det som slarvigt kallas för nyliberalism i största allmänhet. När han på sin 70-årsdag hedrades med en festskrift hade han förberett sig med att beställa hem femtio exemplar av Naomi Kleins ”The Shock Doctrine”, som han glatt delade ut till alla. ”Och om det är någon som inte vågar ta, så kan ni komma till mitt kontor sen!”

Det som upptog hans sista decennium i livet var ändå yttrandefriheten i förvaltningen. Men han kunde inte börja med det egentliga ämnet först.

Nej, först skulle han skriva en metateori. Boken, som kom att heta ”Att hantera humanvetenskapens tudelning” inspirerades av sociobiologin och försökte beskriva hur man kan studera människan både som biologisk och som kulturvarelse. Därpå följde ”Flocken i massamhället”, en ”makroteori” som lyfter fram människans tänkta ursprungstillstånd i små flockar som en grund för organiseringen i samhället. Först efter dessa två böcker kände Lundquist att han kunde återvända till utgångspunkten, med ”Slutet på yttrandefriheten (och demokratin?)”, som kom 2011.

För att kunna göra något sådant – ta sig tid att skriva tre böcker i stället för en – måste man ha fasta arbetsrutiner, gott om tid, och gott humör. Jag är glad över att Lennart Lundquist hade allt detta.

Så sent som förra året gav han sig in i den eviga debatten om yttrandefriheten, denna gång tillsammans med den nästan femtio år yngre kollegan Mi Lennhag om den skamliga hanteringen av Edward Snowden, i en artikel i Svenska Dagbladet.

Nu har operamusiken tystnat i Edens korridorer.

Tom Rolf, Oscarbelönad filmredigerare i Hollywood har, som tidigare meddelats, avlidit, 82 år gammal. Han sörjs närmast av sin Malmöfödda maka Cathy Dieterle med son och dotter.

Tom, som han större delen av sitt liv kallades, hette egentligen Ernst Rolf och var yngste son till den legendariske revydirektören och sångaren Ernst Rolf och dennes sista maka, skådespelaren och sångaren Tutta Rolf, Hon gifte senare om sig, först med den amerikanske filmregissören Jack Donohue och därefter med regissören Hasse Ekman.

Ernst Rolf junior föddes nyårsafton 1931 i Djursholm och flyttade med sin mor och styvfar som 8-åring till USA. Pappa Ernst dog under dramatiska omständigheter juldagen 1932.

Efter skolgång i bland annat en jesuitklosterskola i Kalifornien och jobb som ”däcksgutt” på ett norskt handelsfartyg tog han värvning i elitstyrkan i The US Marine Corps med vilka han deltog i Koreakriget. Han blev skadad och avbröt sin krigstjänst.

Här började hans fina karriär i filmbranschen som regiassistent. Ett halvsekel och över fyrtio filmer senare var han ansedd som en av de bästa filmredigerarna i Amerika.

Praktiskt taget varenda produktion Tom var med i hade världsberömda regissörs- och skådespelarnamn. Som exempel kan nämnas succéfilmen ”Taxi Driver” med Martin Scorsese och Robert de Niro, ”Lucky Lady” av Stanley Donen med Burt Reynolds och Liza Minnelli och naturligtvis Robert Redford som både regissör och skådespelare i storfilmen ”Mannen som kunde tala med hästar’’.

Tom fick många utmärkelser under åren, bland annat British Academy Award, och som en höjdpunkt i karriären en Oscar för Philip Kaufmans ”Rätta virket”.

Tom var en varm Sverigevän och undertecknad hade glädjen att lära känna honom. Han visade sig vara lika stilig som sin far och en vänlig och intelligent samtalspartner.

Tom förstod inte mycket svenska, men man kunde inte ta miste på hans stora glädje när han på Katrinetorps slott höll fest för sin hustru Cathy i samband med hennes födelsedag.

Han njöt storligen då vi vid bordet sjöng Ernst Rolfvisor – bland annat ”Ju mer vi är tillsammans” och ”Bättre och dag för dag”, som han naturligtvis inte hade möjlighet att höra på detta spontana sätt i Amerika.

Energirådgivaren och skyddsingenjören Torbjörn Klittervall, Södra Sandby, har avlidit, vid en ålder av 77 år, efter lång tids sjukdom. Han efterlämnar närmast hustrun Ragnhild, döttrarna Marie, Kristina och Kåkå, barnbarn, syster och syskonbarn.

Vår vänskap började med diskussioner kring rent yrkesmässiga ämnen, men mötena och kontakterna kom sedemera att bli mångfasetterade och avhandla vitt skilda kunskapsområden. Torbjörn var särskilt intresserad av kvaliteten på byggandet. Var ofta ute på byggplatser, intervjuade byggare och husägare, fotograferade och dokumenterade som underlag för framtida fackartiklar och föredrag.

Torbjörn var den genuine ingenjören med förnämlig analytisk förmåga. Den använde han bland annat till att kritiskt granska och ifrågasätta olika forskningsresultat och åsikter. I en tid med allt mer marknadsstyrd forskning hade därför hans aktiviteter mycket stor betydelse. Han ställde sig ofta tre tänkvärda frågor: vem har bekostat undersökningen, vad vinner forskaren på sitt ställningstagande och kommer andra forskare till annorlunda resultat om undersökningen upprepas?

Torbjörns personlighet kan man kort karakterisera som den oförvitlige ämbetsmannens. Självständig, orädd och omutlig påtalade han alltid felaktigheter han stötte på. När han i olika sammanhang kom i kontakt med någon forskningsuppgift han bedömde som felaktig tog han upprepade kontakter med berörda forskare, myndigheter och tidningar i försök att rätta de felaktiga uppgifterna.

Åtgärder för att minska energianvändningen i bostäder var ett annat intresseområde. I början av 2000-talet gav han sig in i passivhusdebatten. Genom egna effekt- och energiberäkningar var han tidigt klar över att hus i nordiskt klimat måste ha värmesystem och att värmeenergi måste tillföras redan vid några plusgrader ute.

Han intresserade sig även för effekt- och energifrågor gällande Sveriges elförsörjning. Trots sitt museala intresse för gamla möllor vid föreningen Skånska Möllor insåg han tidigt vindkraftens problem med elnätens överföringskapacitet och behovet av vattenbaserad kompensationskraft med tillhörande höga kostnader. Beträffande uppgifter om vindkraftens märkeffekt och utnyttjandetider gav han berörda myndigheter och politiker välgrundad och svidande kritik för deras glädjekalkyler.

Under några år på 2000-talet ingick Torbjörn i Sydsvenskans tvärvetenskapliga grupp ”Bogranskarna” under ledning av redaktören Karl G Jönsson. Detta arbete gillade Torbjörn och var särskilt lämpad för genom sitt helhetstänkande och praktiska synsätt.

Torbjörn var familjens fasta punkt och trygghet i en föränderlig värld. Han hade svar på alla frågor och kunnig i det mesta. Detta berodde inte bara på hans personlighet utan även på utbildningen som ingenjör med allmän inriktning. Han var händig: kunde snickra, sy och var en duktig kock.

Torbjörn var en stor kämpe som nu lagt ner sin vassa penna för gott. Han lämnar ett stort tomrum efter sig bland oss många vänner och kollegor. I stor sorg och saknad efter Torbjörn går nu våra tankar till hans närmaste.

Civilingenjören Hans Fransson, Hjärup, har avlidit 71 år gammal. Han sörjs närmast av hustrun Ragnhild samt barnen Tobias, Mattias och Ingela med familjer.

Som nybliven civilingenjör vid Lunds tekniska högskola kom Hans Fransson att vid Naturvårdsverket och senare Länsstyrelsen i Malmöhus ta itu med centrala miljöproblem.

Många upptäckte den unge ingenjörens förmåga att på ett begripligt och intresseväckande sätt förmedla kunskaper om hur luftföroreningarna håller på att förändra hela jordens klimat och därmed våra livsbetingelser. Ny teknik måste fram. Dessutom tvingas vi att hushålla bättre med energin. Metoder passande för en innovativ smålänning!

Än större utmaningar väntade honom och mig på 1970-talet, som sekreterare i en bred, parlamentarisk kommitté (Aka-utredningen). Dess uppgift var att föreslå en lämplig nationell plan för hur det använda kärnbränslet och det radioaktiva avfallet skulle tas om hand på ett säkert sätt. Kärnkraften föreföll lovande vid denna tid.

Regeringen Palme uppdrog åt vår chef, landshövdingen Gösta Netzén, att leda en stor utredning om det radioaktiva avfallet. I den fanns ledande företrädare för alla partier i riksdagen samt en rad av landets främsta experter.

Det skulle snart visa sig att Hans Fransson blev en ovärderlig tillgång för utredningen. Kunskaperna, engagemanget och arbetsglädjen hos Hans smittade av sig. Inte minst Hans förmåga att se praktiskt på problemen. Generna i rörmokarsonen från Värnamo kom väl till pass.

Vi vågade efter hand till och med ifrågasätta vad betydande experter tog för givet. Huvudmotståndarna i 1976 års stormiga valrörelse, Palme och Fälldin, läste högt ur vår utredning. Båda fann argument för sina åsikter och det under bästa sändningstider i tv. Ett gott betyg, tyckte vi.

Regeringar kom och gick, många gånger efter hårda politiska motsättningar om energipolitiken, närmast kärnkraften och dess ”eviga” avfall. Men i alla politiska stormar efter 1976 har ändå våra centrala förslag om lagring, transporter och slutförvar gradvis förverkligats. Vi tvingade till och med teknikerna att godta termen slutförvar som ett bättre ord än deponi.

Karriären för Hans Fransson lät inte vänta på sig. Han fick ledande befattningar först i Malmö Energi, senare i storföretagen Sydkraft och Eon. Om Hans gärningar där må andra vittna.

I Almedalen, Apladalen, riksdagshuset, EU-kommissionen och Kalifornien kände han sig lika hemma. Fast den bekväma, nästan egenhändigt byggda fritidsbostaden Lindstad vid Hindsen, mitt i småföretagens Småland, älskade han nog allra mest som sitt ”här”.

Även en internationalist lär enligt vetenskapen ändå ha sin geografiska hemvist rotad i sin själ.

Saknaden efter Hans är oerhört stor för oss alla. Framför allt för Ragnhild.

Vi minns med stor beundran och tacksamhet deras ljusa, vackra och gästfria hem i Hjärup. Där och i Lindstad gladdes de med rätta över sina framgångsrika ungdomar och framför allt över de många barnbarnen. En kär och glad farfar och morfar leker inte mer med dem. För mig känns det som om min egen bror har gått bort.

Professorn i molekylärbiologi Bengt Widegren, Lund, har avlidit i en ålder av 61 år. Hans närmaste är sönerna Fredrik och Henrik.

Bengt gjorde sin grundutbildning i biokemi och molekylärgenetik vid Lunds universitet. Efter doktorsexamen i molekylärgenetik 1986 med en rad arbeten rörande repetitiva DNA-sekvenser hos valar och två års postdok-arbete i USA, engagerade sig Bengt – som forskarassistent, docent och från 1995 som universitetslektor – allt mer i tumörimmunologisk forskning vid Wallenberglaboratoriet i Lund och i samarbete med Rausinglaboratoriet vid Institutionen för neurokirurgi.

Han applicerade flera olika molekylärgenetiska tekniker, dels för att förbättra immuniserings- och vaccinations-metoder, dels för att förfina den immunologiska analysen. I samarbetet utvecklades i olika tumörmodeller vacciner i form av cancerceller som uttryckte olika immunologiska aktivatorer efter att generna för dessa överförts i laboratoriet.

I en experimentell hjärntumörmodell i råtta ledde arbetet till att intracerebral tumörväxt ofta helt kunde förhindras genom immunisering utförd då tumören ännu var liten. Detta ledde till ett omfattande arbete i samverkan med neurokirurgiska kliniken för överförande av resultaten till patienter med elakartade hjärntumörer.

År 2000 gav Läkemedelsverket tillstånd till behandling av patienter med deras egna, vid operationen uttagna tumörceller, som sedan i laboratoriet odlats och behandlats så att de kunde injiceras som vaccin till patienterna.

Detta var en för sin tid helt unik studie, som förlängde patienternas överlevnad och som väckte stor internationell uppmärksamhet.

Bengt utnämndes 2004 till professor i molekylärbiologi och ägnade stort intresse i ett centralt problem inom cancerimmunologin, nämligen cancercellers förmåga att hämma immunreaktioner. Analysen av en av mekanismerna för detta ledde fram till en lovande metod att på epigenetisk nivå framkalla hämning av immunreaktivitet.

Den är för närvarande under utveckling vid laboratoriet för att bli ett läkemedel vid autoimmuna sjukdomar och vid transplantation. Tyvärr hann Bengt inte skörda frukterna av detta och andra, ännu ofullbordade idéer och projekt, som han lämnade efter sig.

Bengt imponerade med sina kunskaper inom molekylär genetik, immunologi och biokemi. Han var en mycket skicklig och uppskattad lärare och föreläsare.

Hans förmåga att kombinera sitt kunnande med innovativt tänkande förde forskningen framåt och möjliggjorde att projekten fann nya vägar.

Bengt var vänlig, hjälpsam och uppmuntrande mot sina arbetskamrater. Han värdesatte sin familj mycket högt och talade ofta varmt om sina två söner och sin mor.

Vi minns mången ”brain storming” där idéerna sprutade från Bengt – alltid med en underfundig humor och gärna följda av en historia från någon av hans vildsvinsjakter eller fisketurer. Det kunde vara på laboratoriet eller långt borta på någon vetenskaplig konferens i till exempel Hongkong, Klippiga bergen eller San Diego. Bengt fanns alltid till hands för att förklara de mest skiftande fenomen inom molekylärbiologins värld.

Vi minns Bengt med stor värme och saknad.

Vännerna vid Rausinglaboratoriet, avdelningen för neurokirurgi, Lunds universitet

Skådespelaren Hans V Engström, som spelade rollfiguren Uno Kronkvist i SVT-dramat ”Rederiet” mellan 1992 och 2002, har gått bort. Det bekräftar hans dotter Ilona Engström för Aftonbladet.

– Det är jättetråkigt att han är borta. Han var en väldigt fin skådespelare. Han hade en egen spelstil och stor integritet, säger skådespelarkollegan Bert-Åke Varg – som spelade maskinisten Gustav Sjögren i ”Rederiet” – till tidningen.

Engström gjorde filmdebut i Suzanne Ostens ”Mamma” från 1982. Hans sista filmroll var i Beck-filmen ”Den japanska shungamålningen” från 2007.

Hans V Engström blev 65 år gammal.

Den holländske musikern, dirigenten och berömde blockflöjtisten Frans Brüggen har avlidit, rapporterar Sveriges Radios ”Kulturnytt”.

Frans Brüggen ledde flera tongivande klassiska orkestrar i Europa under sin långa karriär, däribland Radio Kamerorkest, och framförallt Orkest van de Achttiende Eeuw. Den sistnämnda grundades av Brüggen tillsammans med Sieuwert Verster, och var en exklusiv orkester specialiserad i 1700-talsmusik framförd på autentiska instrument från tidsperioden.

Brüggen var en förebild för flera framgångsrika blockflöjtister, däribland svenske Per Gross.

Frans Brüggen blev 79 år gammal.