Förre överbibliotekarien vid Lunds universitet Björn Tell, Grödinge, har avlidit i en ålder av 95 år. Han efterlämnar dottern Cathrine, barnbarnen Marie och Tor med familjer samt vänner.

Björn Tell var verksam vid biblioteken på AB Atomenergi och KTH. Han krönte sin bana med att vara överbibliotekarie vid Lunds universitet 1973–83.

Lund blev också under många år Björn Tells fasta punkt då han anlitades som expert av OECD vid uppbyggnaden av databaser och datorisering av forskningsbibliotek i Grekland, Mellanamerika och i León, Lunds vänort i Nicaragua.

Björn Tell såg datorteknikens möjligheter att i databaser samla och för forskarna erbjuda snabb tillgång till den växande mängden av forskningsrapporter och tidskriftsartiklar. Med ett stipendium besökte han ett trettiotal amerikanska universitet och såg vad som var på gång och för Sverige att hänga på. Att använda internationell standard var nödvändigt. Björn Tell ställde sig i spetsen för arbetet i Tekniska litteratursällskapet och inom Standardiseringsorganisationen, ISO.Tekniken var i sin linda. Alla var inte positiva. Björn Tell fick utkämpa många duster.

När Björn förflyttat sig till Lund kunde han lättare runda nollåttorna. Han räknade sig själv till dem, trots att det stod Linköping på födelseattesten. Pappan vara bokhandlare och på fritiden grottforskare. Mamman, erkänd filatelist, arbetade på kontor.

I Lund kunde Björn Tell skickligt utnyttja sina erfarenheter till att skapa ett helt nytt och modernt bibliotekskoncept med öppna samlingar för tekniker, naturvetare och medicinare i uppbyggnaden av UB2. Från KTH tog han med sig idén med dokumentalister som servade forskarna individuellt. Kursbiblioteket UB3 fick genom Björn Tell ett datoriserat lånesystem, Peggy, helt unikt vid denna tid.

In i det sista var hans stora intresse de möjligheter som ny teknik öppnade för biblioteken. Björn Tell var utan tvivel vår mest kände biblioteksperson utomlunds.

Arne Forsgren, professor emeritus, Falsterbo, har avlidit vid 72 års ålder. Hans närmaste är barnen Fredrik, Olle, Kajsa och Emma med familjer.

Arne Forsgren kom till Universitetssjukhuset i Malmö 1975 som nyutnämnd professor i klinisk bakteriologi och var med sina 33 år den yngste professorn vid Medicinska fakulteten på Lunds universitet vid denna tidpunkt. Han var verksam vid kliniskt mikrobiologiska laboratoriet och hade fram till sin pensionering 2008 också ansvar för diagnostiken rörande tuberkulos. Under denna tid var han klinikchef först för den bakteriologiska verksamheten och senare för en sammanhållen mikrobiologisk klinik i mer än två decennier. Under Arnes ledning utvecklades den till en av Sveriges främsta.

Han började läsa medicin vid Umeå universitet och efter sin medicinska kandidatexamen 1962 blev han amanuens vid det bakteriologiska laboratoriet där. Hans forskarbana startade 1964 med att han studerade ett ytprotein (protein A) från Staphylococcus areus (de gula stafylokockerna) som visade sig ha helt unika egenskaper genom att binda antikroppar på ett nytt och annorlunda vis. Denna inte tidigare beskrivna bindning visade sig vara både konceptuellt och praktiskt viktig, vilket medförde att proteinet nu används i tusentals laboratorier världen över. Arbetet ledde till hans avhandling med disputation i Uppsala 1968.

Före sin utnämning 1975 hann Arne med ett postdoktoralt år vid Paul Quie’s laboratorium i Minneapolis, där man intresserade sig särskilt för det så kallade ospecifika immunförsvaret. Arnes forskningsinsatser har resulterat i över 250 publicerade artiklar i medicinska tidskrifter. Han har medverkat som handledare vid mer än trettio avhandlingar. Under många år hade Arne ett stort intresse av antibiotika och i synnerhet deras inverkan på våra egna celler. En annan av hans upptäckter har också fått praktisk tillämpning. Ett protein från en vanlig luftvägsbakterie, vilket upptäckts och karakteriserats av Arnes grupp, har kommit att som förstärkande komponent ingå i ett vaccin mot pneumokocker, en annan vanlig och ibland livshotande luftvägsbakterie. Genom ett generöst bidrag från Bill Gates Foundation ges detta vaccin till många nyfödda barn i världens utvecklingsländer.

Arne hade en kapacitet utöver det vanliga. Han var säkert medveten om sin förmåga och tackade aldrig nej till uppdrag som erbjöds honom, även om det inte var förknippat med några personliga fördelar utan endast innebar merarbete. Så till exempel var han medredaktör för två medicinska tidskrifter under många år och medverkade i utredningen rörande dåvarande verksamheten vid Statens bakteriologiska laboratorium. Under de senaste nästan tjugo åren har Arne gjort en betydelsefull insats för ackrediteringen av svenska mikrobiologiska laboratorier.

Arne var anspråkslös till sitt väsen och prestigelös i sitt handlande. Han tog sikte på det gemensamma bästa. Han var en person som lyssnade och diskuterade istället för att peka med hela handen. Arnes ständiga optimism var en mycket god egenskap och denna kom till uttryck både inom laboratoriet och på golfbanan. Många är vi som tagit lärdom av hans positiva synsätt på problemlösning och detta lever vidare inom oss.

Ohälsa och ett fortskridande lunglidande påverkade Arne allt mer under senare tid. Likväl kom hans frånfälle oväntat.

Hans insatser inom svensk bakteriologi har lämnat bestående avtryck. Vi som arbetat under Arne eller i hans närhet har förlorat en aktad kollega, en uppskattad arbetskamrat och en god vän.

Den italienske operasångaren Carlo Bergonzi, en av 1900-talets största tenorer, har gått bort. Enligt New York Times avled han i Milano i fredags, 90 år gammal.

Bergonzi uppträdde mer än trehundra gånger på Metropolitan Opera i New York och sjöng tillsammans med operadivor som Maria Callas och Leontyne Price.

Några av hans mest kända roller var Radamès i Giuseppe Verdis ”Aida”, Cavaradossi i Giacomo Puccinis ”Tosca” och Canio i Ruggiero Leoncavallos ”Pagliacci”.

Gustaf Silfverstolpe, civilekonom och en av grundarna av Föreningen Svenskt Landskapsskydd, från Ystad, har avlidit i en ålder av 76 år.

Gustaf Silfverstolpe bodde tidigare i Lund och där är han kanske mest känd för sin kamp för att stoppa rivningen av Villa Sunna och bygget av höghus i Sunnaparken. Husen byggdes så småningom, men inte så höga som i det ursprungliga förslaget.

Stendelen av Villa Sunna revs trots protesterna, men resten av huset har återställts och används i dag av bostadsrättsföreningen.

Universitetsadjunkten och förre studievägledaren vid Slaviska institutionen vid Lunds universitet Sverker Holmstedt har, som tidigare meddelats, avlidit. Närmast sörjande är sonen Gunnar, tidigare hustrun Eva samt syskon med familjer.

Det är med tvekan man skriver en minnesruna över Sverker Holmstedt. Det bör inte missförstås: sällan har någon varit mera förtjänt av en minnesruna med lovord än Sverker. Problemet är snarare, att han själv, oerhört blygsam som han var, måhända inte skulle ha uppskattat någon sådan. Han hade en oerhörd känsla för språkets finaste nyanser och reagerade mot varje falskt skorrande tonfall. Han var inte de stora och aldrig de billiga ordens man.

Själv hade han närmast en lidelse för sanningen, och som bekant används språket minst lika ofta för att ljuga som för att tala sanning. I ryskan, som var Sverkers huvudämne, finns två ord för sanning: ”pravda” och ”istina”. ”Pravda” är den förhandlingsbara, politiskt korrekta sanningen, medan ”istina” är den strängt objektiva, omutliga sanningen. Det var för den senare, som Sverker hade en lika stark som omutlig lidelse. Det gjorde, att han, som själv aldrig tvekade att välja den sociala rättfärdigheten, aldrig kompromissade med dagsformens opportunistiska utspel. Det gjorde också att han, med sina enorma kunskaper om Rysslands och Sovjetunionens historia, aldrig frestades att inta de mot diktaturen försonliga hållningar som många i hans generation dessvärre gjort. Hans ställningstagande för demokrati och tankefrihet var starkt och omutligt.

Hans sanningslidelse gjorde också, att han självklart värderade kunskapen högre än något annat i sin lärargärning. I en tid när kunskapen alltmera devalveras och träder i bakgrunden även vid universiteten lade Sverker en oerhörd möda på att undervisa och handleda sina studenter. Även efter sin pensionering fortsatte han att tillsammans med före detta studenter översätta och tolka svåra ryska texter nere vid idrottsplatsen, där han gärna höll till. Otaliga är de lundensiska ryskstudenter, som fått sina viktigaste grammatiska lärospån av Sverker.

Sådana akademiska lärare som Sverker finns dessvärre inte längre. Desto större skäl för oss som fick uppleva hans lärargärning att känna tacksamhet.

fil mag, Landskrona

Professor emeritus Sven-Olof Öhrvik har, som tidigare meddelats, avlidit. Han sörjs närmast av hustrun Lotte samt fyra döttrar med familjer.

Sven-Olof Öhrvik fick en gedigen utbildning som teknologie licentiat och civilekonom. Efter en studieresa i USA för att lära sig mer om transistorer kom han till Svenska Radioaktiebolaget. Där mötte han den unika ”Svenska modellen” där myndigheter, försvarsmakten, affärsverk, forskningsinstitut, universitet och högskolor samt industri samverkar med användarna, ett arbetssätt som ger kostnadseffektiva system. Han nämnde ofta att de av försvaret initierade studierna ledde till en systemkompetens även för den civila marknaden, tydligast inom mobiltelefonin där Sverige blev världsledande. Denna samverkan, då även med Styrelsen för teknisk utveckling, senare Vinnova, fortsatte när han blev chef för företagets utvecklingsavdelning.

Öhrvik var ledamot i den Svenska nationalkommittén för radiovetenskap, SNRV, Kungliga vetenskapsakademiens expertorgan. Han, Östen Mäkitalo och undertecknad Walde var tre av dem som på SNRV:s radiovetenskapliga konferens 1984 i Linköping konstaterade att radioutbildningen på de tekniska högskolorna var i akut behov av ett lyft. Träffen ledde till tre åtgärder: pro primo att Televerket och Ericsson begärde att radioutbildningen på högskolorna återupptogs (universitetskanslern reagerade positivt med en unik skrivelse!), pro secundo att man fick en professur i radioteknik vid Kungliga tekniska högskolan och pro tertio att man arrangerade det första nordiska radiosymposiet, NRS 1986.

NRS, Nordiska radiosamfundet, stiftades i mitten av 1980-talet med Sven-Olof aktiv ända in på 2000-talet. NRS är en med SNRV samarbetande stiftelse vars syfte är att de nordiska länderna skall ha forskning och undervisning i världsklass, ett mål som i allt väsentligt uppnåtts med Sven-Olof som en av de drivande krafterna.

Sven-Olof Öhrvik, som 1986 blev professor vid Lunds tekniska högskola, gjorde NRS och Sverige ovärderliga insatser. Och tack Lotte för all hjälp inom NRS.

Iva Aulin Tidstrand har avlidit i en ålder av 68 år. Hon sörjs närmast av sambon Roland Sparrmo och barnen Per och Marie.

Det glittrade om Iva, hon var elegant, generös, varm och glad. Under 23 år spelade hon första violin i Malmö Symfoniorkester, MSO. Hon flyttade tillbaka till hemstaden Malmö från Österrike 1989 och gick i pension 2012. Iva såg då fram emot många år med sina närmaste, gärna sysselsatt med matlagning, cykelturer här hemma, resor till alptrakterna och huset i Grekland.

Iva växte upp i Malmö och inledde sina musikstudier i piano och violin på Musikhögskolan och fortsatte sedan studera i Stockholm. Efter en tids vikariat i Norrköpings symfoniorkester fick hon anställning i Stockholms Kungliga filharmoniker. Så fick hon ett stipendium för studier hos Günter Pichler (grundare av Alban Berg-kvartetten) vid Musikkonservatoriet i Wien och därmed inleddes en lång och betydelsefull period i Ivas liv, för det blev många år i Österrike.

Under tiden i Wien mötte hon en svensk man som läste till läkare och de gifte sig 1974. De bodde inledningsvis i Wien och Sankt Veit och fick barnen Per och Marie. En kort tid bodde de sedan hemma i Sverige, men 1980 återvände familjen till Österrike och bosatte sig då i Klagenfurt. Iva spelade i orkestern på Stadttheater, en typisk teaterorkester med varierande repertoar. Men det slutade med en skilsmässa, då Iva flyttade hem med barnen till Malmö. Hon vikarierade i Malmö Symfoniorkester och i Operaorkestern och fick så småningom fast anställning i MSO. Särskilt tycke uppstod för en av kollegorna, cellisten Roland Sparrmo, som hon levde med i Limhamn från 1995.

Under sin tid i Malmö var Iva med om att grunda Aulin-kvartetten och var ensemblens primarie. Kvartetten spelade i många skilda sammanhang, bland annat resulterade ett flerårigt samarbete med Mikael Neumann i två cd-skivor. Iva spelade också mer än tjugo år på Nyårskonserter i Lund med Kjell-Åke Bjärming och med Dan-Olov Stenlund i hans årliga uppföranden av Matteuspassionen i Malmö. Cirkeln slöts när MSO:s vänförening tilldelade förstaviolinstämman ett studiestipendium 2010. Året därpå finansierade detta en resa till Wien med bland annat konsertbesök på Musikverein på agendan, Daniel Barenboim dirigerade Wienerfilharmonikerna. Iva var tillbaka i Österrike och delade med sig till kollegorna av sin lokalkännedom och sin kärlek till den österrikiska kulturen.

I slutet av maj, vid drygt hundra års ålder, avled professorn och handkirurgen Nils Carstam som under 1950-talet flyttade till Regementsgatan 31 B i kvarteret Gudhem.

”Vi har en trollkarl i vårt hus!” ropade vi barn på 1950-talet när vi fick veta att den nyinflyttade doktorn på sjätte våningens takterrass hade sytt fast ett finger som klämts helt av i en bildörr. Och fingret växte fast igen, så att taxichauffören kunde återgå till sitt arbete. När vi blev större förstod vi som var födda på 1940- och 50-talen att doktor Carstam – farbror Nils – inte var en trollkarl utan ett geni, som framöver skulle utnämnas till professor.

”Händerna är den yttre hjärnan, enligt Leonardo da Vinci”, sade doktor Carstam och barn måste få röra på både händerna och den övriga kroppen. Den trelängade fastigheten Gudhem hade gräsmattor på ömse sidor och i mitten en stenlagd gård. Här var det förbjudet med både cykling och bollspel.

”Händerna är den yttre hjärnan” och ingen kunde väl veta detta bättre än farbror Nils som fortsatte att insistera på att vi barn både skulle tillåtas cykling och bollspel. Ingenjören och konstnären Lars Larsson, änkan efter konstnär Ask och balettmästare Karl Gustav Kruse af Verschau med sin prima ballerina Inga Berggren höll med.

Slutligen enades alla vuxna om att både cykling och bollspel skulle tillåtas oss jublande barn! Men bara vissa dagar och tider i förhållande till söndagens högmässa, radions enda barnprogram (tv innehades endast av tre barnlösa familjer) och till affärernas öppethållande på 1950-talet (till klockan 18 på vardagar, 12 på lördagar och stängt på söndagar). Denna frihet under ansvar vårdade vi barn med allra största allvar. Passerade någon förbi på trottoaren skulle allt cyklande och bollspel omedelbart upphöra. Och så skedde undantagslöst! Vi hade allra största respekt för farbror Nils och någon lekfarbror blev han aldrig. Han var allvarlig och när vi barn hälsade på honom fick vi inte springa och flaxa och ropa hej. Vi skulle stanna och stå stilla medan vi sade: ”God dag”.

Vi tyckte att vår farbror Nils var så fin – engelsk på något vis. Oavsett hur varmt det var hade doktor Carstam aldrig kavajen hängande på axeln och han knäppte aldrig upp skjortan som så många andra gjorde, utan behöll alltid kavajen på sig och skjortan knäppt ända upp till flugan.

Sverker Holmstedt har, som tidigare meddelats, avlidit, strax före sin 75-årsdag efter en tids sjukdom.

Sverker var en välkänd person i Lunds idrottsvärld. IFK Lund var hans förening. Han hade under hela livet många uppdrag som funktionär och ledare i föreningens alla sektioner: friidrott, bordtennis, veteran och oldboys.

Sverker var aktiv in i det sista, Lundaloppsfunktionär, ledare vid föreningens prova på- och öppet hus-verksamhet. Vid sin bortgång var han ledamot i föreningens huvudstyrelse och i bordtennisens sektionsstyrelse. Även Lunds idrottsföreningars samorganisation drog nytta av hans ideella engagemang, inte minst hans insats som årlig försäljare av karusellbiljetter vid de numera nedlagda vår- och julmarknaderna.

Bordtennisen låg honom varmast om hjärtat. Han vistades dagligen i IFK-hallen och följde verksamheten och de olika lagens med- och motgångar. Tisdagens motionsserie, före detta korpen, hade en säker supporter i Sverker.

För dem som varit med i bordtennisen lika länge som Sverker är hans insatser välkända. Redan 1959 var han en av initiativtagarna till att bilda en bordtennissektion i IFK Lund och han har varit där sedan dess, från storhetstiden med Lena Andersson till dagens breda ungdomsverksamhet.

Själv var han ingen fantom vid pingisbordet, men blev dock föreningens förste klubbmästare. Som ledare och funktionär var han emellertid en auktoritet.

Han var under alla år antingen tävlingsledare eller överdomare under varje helg vid tävlingar såväl nationellt som internationellt, i synnerhet i Danmark. Ingen av dåtidens bordtennisregler var okänd för Sverker. Så småningom avancerade han till att bli internationell domare med uppdrag att döma vid landskamper och stora internationella tävlingar, till exempel Scandinavian Open Championship. Han var domare vid världsmästerskapen i Göteborg 1993, där han även ingick i arrangörsstaben.

Civilt var Sverker universitetsadjunkt vid Slaviska institutionen i Lund och när deltagare från öst började komma till Sverige var valet enkelt att Sverker skulle bli deras kontaktperson. Med akademisk stringens och korrekthet förklarade Sverker på ryska för kamrat den och den varför serven inte var godkänd. Även tolkuppdrag i näringslivet i Lund förde Sverker till Moskva åtskilliga gånger.

Sverker var en egensinnig man. Han var också en stor idealist, kanske en av de sista. Hans insatser för IFK Lund och för idrottslivet i Lund är värda ett stort tack.

Som tidigare meddelats har Lennart Lundquist, professor emeritus i statsvetenskap i Lund, hastigt avlidit. Hans närmaste är hustrun Mimmi och barnen Sophia och Christoffer med familjer.

Lennart Lundquist föddes i Karlskrona 1938 och kom till Lund på 1960-talet. Universitetet var den rätta platsen för Lennart. Han värdesatte akademin högt och ville bevara universitetet som platsen för den fria och kritiska tanken. Han var en idérik och stor forskare, engagerad medborgare, prestigelös vän och kollega.

Offentlig förvaltning och demokrati är huvudteman i hans digra produktion. Han disputerade 1972 på en nydanande avhandling om politisk decentralisering. I en av sina sista böcker kombinerar han innovativt statsvetenskap och evolutionsteori. Modern politik görs, menar han, av individer i nätverk - flocken - och ofta utanför demokratins institutioner.

Tydligast är oron för demokratin i det som blev hans sista bok, ”Slutet på yttrandefriheten (och demokratin?)”. I ”Demokratins väktare” lyfte han fram inte minst förvaltningschefernas stora betydelse för demokratin. Tyvärr har alltför mycket kommit att handla om ekonomi. Han är därför kritisk till NPM-styrningen av förvaltningen och menar att det bör vara en bättre balans mellan ekonomi- och demokrativärden i det offentliga.

Lennart var en flitigt anlitad föreläsare utanför akademin inte minst på detta tema som finns med i flera av hans böcker.

I tio år var han professor i Köpenhamn. 1986 kom han tillbaka till Lund och en professur med inriktning på offentlig förvaltning. Hans mest produktiva år kom efter återflytten. Han publicerade arton monografier och ett oräkneligt antal artiklar. Många av hans böcker används som kurslitteratur och ”Medborgardemokratin och eliterna” läses av alla nybörjarstudenter vid vår institution.

Lennart fick stor betydelse särskilt för doktoranderna vid institutionen och inte bara de många han själv handledde till doktorsexamen.

Engagerat diskuterade han allt från metateori till hot mot demokratin och hans dörr stod alltid öppen både bildligt och bokstavligt. Ledningsuppdrag intresserade honom inte. Hans påverkan sprang primärt ur forskningen.

Men för Lennart handlade ändå inte allt om vetenskap. Han började arbetsdagen med en kopp kaffe tillsammans med de morgontidiga vännerna, som till övervägande delen utgjordes av den administrativa personalen. I kaffesamtalen avhandlades allt ifrån opera och fotboll till politik. På anslagstavlan vid hans arbetsrum stod ofta ”Passas av barnbarn”, vilket stärkte kolleger i strävan att vårda nära relationer utan att ge upp forskarambitionerna.

Ett manus om förvaltning blir den oavslutade bok som han arbetade med till den dag han plötsligt gick bort. Statsvetenskapliga institutionen har förlorat en vän och kollega och vi har svårt att föreställa oss vår arbetsplats utan honom. Vi tänker på familjen och den förlust de har drabbats av.

Konstnären Bertil Gadö, Malmö, har, som tidigare meddelats, avlidit, kort tid innan han skulle ha fyllt 98 år. Närmast sörjande är syskonbarnen Egil och Jenny med familjer.

Måleriet var basen i Bertil Gadös konstnärskap, men han ägnade sig också åt både mosaik, relief och friskulptur. Särskilt under 1950-talet var grafik en viktig del av hans produktion. Det för mig väsentliga är dock hur hans visuella skapande överlag tjänar som existentiell och social kommentar.

Att Gadös måleri inte bara är en fråga om rik fantasi utan också om starkt intresse för samhälle och samtid kan exemplifieras med hans referenser till De döda torskarnas ö. Det var ett ställe i Malmö hamn, där sjöfolk och fiskare hade slagit sig ner i enkla hus av spillmaterial. En av dessa kojor återgav Gadö flera gånger på 1950-talet under titlar som ”Ingens hus” och ”Huset som byggdes av Karl”. Ett foto av motivet visar att det inte är fantasi utan rör sig om en skildring av tidens Malmö.

Det Gadö framställer i sin konst kan ibland vara nästan plågsamt att betrakta. Han skulle kanske själv ha sagt att det är just sådant livet är. Människorna i hans bilder kan vara utsatta och värnlösa som i ”Titta, en ny tiggare i staden” eller aningslösa som i den imaginistiska ”Strandbunden”, där den behagfulla vilan lätt slår över i förlamande overksamhet.

En annan kategori av människor hos Gadö är kollektiven, som varelserna i ”De invigda” där de liknar trädockor. Hit hör också människorna i den stora ”Metropolis”, där en utpräglad ledargestalt frigör sig från massan, utan att man vet om det är ett hoppfullt eller hotfullt tecken.

På olika sätt åskådliggör Gadö tidens grepp om människan, med födelse, åldrande och död som anhalter. Det är här inte bara fråga om kroppens utan också om minnets åldrande, som framgår av titlar som ”Och detta är allt vi minnas” eller ”Den glömda parken”. Men den bild Gadö ger av tillvaron hade inte varit fullständig för honom, om han inte också skapat bilder som ”Ut ur mörkret” och ”Mot framtiden”, där något kommande okänt hägrar hoppfullt för människan.

Läsare i Malmö rekommenderas att någon gång bege sig till Censorsgatan 1-3 på Gullviksborg för att ta del av Gadös abstrakta mosaik ”Årstiderna” från 1966. Det är en plan bild, men den uppvisar varierande djup- och rörelseeffekter när man betraktar den på lite avstånd. Det är en för Gadö typisk berikande effekt, som har motsvarigheter också i hans föreställande bilder.

Bertil Gadö ägde en beundransvärd skicklighet med färg och pensel. Den gjorde det möjligt för honom att ge liv åt allt detta och att göra det trovärdigt.

Jan-Gunnar Sjölin, professor emeritus

Bengt Kristiansson, Falsterbo, har avlidit i en ålder av 80 år. Han efterlämnar hustrun Inger, barn och barnbarn.

Allas vår broder Bengt Kristiansson var en trogen ledare inom Lionsrörelsen i Sverige, Skåne och Skanör-Falsterbo. Bengt lämnade oss, familj och barnbarn överraskande och hastigt. Vi saknar honom främst för hans varma personlighet men också för hans glädje och kamratskap.

Bengts liv präglades av mångahanda saker. Han var tjänsteman, företagare och entreprenör. I Lionsrörelsen gick han med 1984. Först på hemmaplan, sedan i distrikt och till sist som ledare för alla Lions i Sverige. I den egenskapen knöt han kontakter, inte bara i Sverige utan över hela världen.

Han satte Skanör-Falsterbo på kartan bland de orter i cirka 200 länder där Lions finns.

Bengts motto var ”att trivas”. Att vi tillsammans skulle må gott, vara glada, göra gott och tjäna i en alltmer polariserad värld.

Bengt var generös, inte bara med sin egen person utan även med de resurser som han själv ägde eller förvaltade över. Det handlade om både egna och Lions. Han lyssnade och kom med förnuftiga förslag. Inget var omöjligt.

Bengt var musikalisk, spelade och sjöng. Dragspelet var en trogen följeslagare på varje intern sammankomst.

Bengt lämnar efter sig främst sin hustru Inger, sina barn och barnbarn. De var alla mycket betydelsefulla för honom. Han var också av central betydelse för sina syskon och deras familjer samt alla vänner och bekanta. Alla saknar vi honom.