Barbro Geelmuyden, Bjärred, har, som tidigare meddelats, avlidit, 78 år gammal. Hon efterlämnar en son och en dotter med familjer.

Vår körkamrat och vän Barbro Geelmuyden har lämnat oss i Bergakören, oväntat och brutalt. Alldeles nyss avslutade vi i munter gemenskap en lyckosam vårtermin och gladdes åt höstens utmaningar. Plötsligt är Barbro borta, hennes plats kommer att stå tom när vi träffas igen. Ofattbart och overkligt.

Barbro var en av Bergakörens äldsta – sedan 1974 – och trognaste medlemmar. I en kör uppstår en särskild sorts gemenskap byggd på förtroende och tillit. För ett gott resultat måste varje enskild medlem göra sitt bästa. Barbro hade förstått detta fullt ut. Hon var en mycket god körsångare, säker och trygg och ett ankare i sin stämma. De gånger Barbro uteblev från repetition eller uppsjungning var lätt räknade. Hon var hängiven i sin lojalitet mot kören och i det kollektiva ansvaret. En kyrkokör är ju speciell genom det budskap man ska förmedla. Barbro var förankrad i en kristen tradition så för henne var heller inte detta något problem.

Inte många av oss i kören hade en djupare personlig relation till Barbro eftersom hon var mycket privat och hade stor integritet. Men samtalen vid fikabordet flöt lätt med henne. Hon var glad och humoristisk, intresserad av kultur- och samhällsfrågor och med en generös attityd mot sina medmänniskor. Barbro blottade sällan sina känslor. Hon var lugn och behärskad, ett drag som kom till tydligt uttryck under hennes makes långa sjukdomstid och vid hans bortgång. Ro och vila fann hon i sitt vackra, harmoniska hem och i sin trädgård, som hon älskade.

Nu har Barbro lämnat oss och vi, hennes körvänner, sörjer. Vi har svårt att ta till oss och förstå det som hänt. Vi ska alltid minnas Barbro som en lojal och trofast vän med stora kvaliteter.

Våra tankar och vårt varma deltagande går till Barbros son och dotter med familjer, som under tragiska omständigheter mist både sin mor och sin bror.

Birgitta Knutsson för Bergakören i Bjärred

Konstnären Bertil Gadö har avlidit, strax före sin 98-årsdag.

Bertil Gadö föddes 1916 i Malmö. Där debuterade han också som konstnär efter studier på Skånska målarskolan under 1930-talet. Under ett par år i början av 1950-talet tillhörde han konstnärsgruppen Imaginisterna, som bildades 1945 i Malmö av C O Hultén, Max Walter Svanberg och Anders Österlin.

Bertil Gadö har ofta kallats för surrealist, men det tyckte han själv var helt missvisande. Jan-Gunnar Sjölin, professor i konstvetenskap som har skrivit en bok om Gadös konstnärskap, beskriver honom som en mycket självständig personlighet och en ihärdig eldsjäl som gick sina egna vägar.

Gadö var också en orädd debattör som gärna stack ut hakan i olika samhällsfrågor kopplade till konsten.

Vid sidan av måleriet arbetade han även med offentliga utsmyckningar på en rad platser. I Malmö finns bland annat väggskulpturen ”Mytologisk strid” vid Nydalatorget, väggmosaiken ”Årstiderna” i Gullviksborg samt skulpturerna ”Sfäriskt monument” och ”Graviterande element” på Rosengård.

Förre studievägledaren vid Slaviska institutionen Sverker Holmstedt, Lund, har avlidit strax före sin 75-årsdag. Närmast sörjande är sonen Gunnar, tidigare hustrun Eva samt syskon med familjer.

Sverker Holmstedt var född i Lund som äldste son till privatläraren Gunnar Holmstedt och hans hustru Inga-Kari (f Gadd). Han gick ut som A-student vid Katedralskolan 1957. I det militära genomgick han tolkskolan i Uppsala. Efter studier i klassiska språk för Bertil Axelson och Albert Wifstrand, jämförande språk för Nils Holmer och slaviska språk för Knut-Olof Falk ägnade han livet åt att tolka och att undervisa i ryska vid Slaviska institutionen.

För att bli professor måste man ha armbågar och det hade inte Sverker. I stället hade han andra egenskaper som kom studenterna till gagn: noggrannhet, observans, omtanke, hjälpsamhet, flit. Få av dygnets timmar ägnades åt sömn. In i det sista kunde han vid sidan av privatundervisning ägna sig åt ideellt arbete i IFK Lund, i synnerhet dess bordtennissektion. Han var också ledamot av valberedningen i Föreningen Mentors elever, över vars väl och ve han vakade.

Det var intressant att ta del av Sverkers analys av skeendet i Ryssland och Ukraina men även av hans synpunkter på begivenheter i det förgångna som Axel Gyllenkroks iakttagelser i boken ”Utan uppdrag i Moskva” (1945).

Vid några tillfällen var han mig till ovärderlig hjälp i kontakten med ryska myndigheter. Inte blott kunde han läsa ryska, han kunde också läsa det som stod mellan raderna.

Sverker hade sedan länge lämnat kyrkan, men hans osjälviska och självutplånande sätt att vara för ändå tanken till Mästarens lära. Med honom går ett arkiv förlorat. Hans blygsamhet var för stor för att fästa något på papper.

Vi var årsbarn, skolkamrater och studentkamrater. Därefter var vi vänner genom hela livet. Osvikligt fanns han till hands för råd och information. Vid förlusten av sådana vänner hörs klangen ifrån John Donnes klocka särskilt tydligt.

Den amerikanske författaren Thomas Berger har avlidit, 89 år gammal, skriver New York Times.

Han blev mest känd för den satiriska romanen ”Little big man” från 1964, som filmatiserades med Dustin Hoffman i huvudrollen.

Berger rörde sig fritt mellan olika litterära genrer och gjorde sina egna tolkningar av bland annat kriminal-, skräck-, och science fiction-litteratur. Ett ständigt återkommande motiv i hans verk var den amerikanska medelklasstillvaron.

Förlaget Random House planerar att släppa en jubileumsutgåva av ”Little big man” senare i år.

Folke Abenius, regissör, Stockholm, har avlidit i en ålder av 80 år. Han sörjs närmast av barnen Charlotte och Joakim.

Folke Abenius var verksam vid Malmö stadsteater under större delen av 1960-talet. Han var en av landets skickligaste regissörer på den lyriska sidan och mycket betydelsefull för den skånska operakonsten.

Denne mycket begåvade Stockholmspojke gick redan som 13-åring på operan minst en gång i veckan, och hans goda föräldrar rättade hans utbildning därefter. Det blev så småningom sångpedagogexamen, musiklärarexamen och dirigentutbildning, varvat med praktiska studier både i Sverige och i Tyskland vid olika teatrar. Allt detta gjorde honom till en kunnig, känslig och kompetent regissör.

Hans förnämliga ledaregenskaper parade med ödmjukhet och ett gott sätt att ta sina sångare och musiker förde honom till chefsposter: Storan i Göteborg 1971, varpå han med stolthet utnämndes till operachef vid Kungliga teatern i Stockholm 1978 – en scen som han alltså varit väl förtrogen med redan i unga år.

Från 1984 och framåt ägnade han sig helt åt regi, främst på de nordiska operahusen i huvudstäderna men även i andra länder, främst Tyskland. Hans meritlista kröntes med professur och rektorstjänst vid Operahögskolan i Stockholm, där han bland annat satte upp en av sina favoriter – ”Hoffmanns äventyr” – som han ägnade sig åt vid Malmö stadsteater 1965. Det var här hans lysande karriär egentligen började!

När Gösta Folke tillträdde som chef vid Malmö stadsteater 1960 anställde han två begåvade teatersugna, Folke Abenius och Pierre Fränckel, som kom att kallas ”Göstas pojkar”. De var som alltiallo till mycket stor hjälp, bland annat som regiassistenter, administratörer, repetitionsplanerare, guider och premiärvärdar i smoking. De satt vid samma bord och läste pjäser och Pierre fick höra alla arior genom att Folke visslade! De fick så småningom förtroendet att regissera och för Folkes del blev det inte mindre än ett tjugotal uppsättningar, från Brittens ”Majgreven” 1960 till Puccinis ”Bohème” 1968.

Han hade en namnkunnig och gedigen ensemble att luta sig mot, bestående av Margaretha Meyerson, Anna Greta Stark och på manssidan Nils Bäckström, Arne Hasselblad, Olav Gerthel, Karl Gustav Lindström och Arne Dahl.

Folke lanserade också här sina ”upptäckter”, Ing-Britt Stiber, Harriet Forssell och Astrid Wikholm.

De gladde bland annat den skånska publiken genom klassikerna ”Barberaren i Sevilla”, ”La Traviata” och ”Othello”. Folke stack emellan med några operetter, bland annat ”Läderlappen”, samt några succémusikaler; ”Hur man lyckas i affärer” med Arne Strömgren och ”Hello Dolly” med Maj Lindström. Alla uppsättningar vittnade om ett gediget grundarbete med personlig prägel och hans period här i Malmö var ytterst betydelsefull.

Han var också tv-pionjär i Skåne, med att i början av 1960 iscensätta fyra operetter, bland annat ”Sköna Galathea”, med Malmöartister.

Det var nog inte heller bara en lycklig slump att vi fick gästspel under 1970-talet från Stockholmsoperan med två av de mest berömda uppsättningarna där av Abenius – dels den fantastiskt imponerande Wagners ”Ringen” och den stilfulla ”Rosenkavaljeren”. Vilka kvällar!

En värdig final på sin karriär vid Malmöoperan 1968 blev uppförandet av Laci Boldemanns nyskrivna ”Dårskapens timme” som fick strålande beröm och till och med uppmärksammades i huvudstaden, där rosorna var vackra och Expressen tilldelade föreställningen årets musikpris Spelmannen 1968.

Folke Abenius var en stor konstnär och en fin medmänniska som hade både humor och humanism. Han är för alltid och i lysande blad inskriven i landets operahistoria.

Sven Tollin

Björn Tell, Lund, Grödinge, tidigare överbibliotekarie vid Universitetsbiblioteket i Lund, har avlidit i en ålder av 95 år. Han efterlämnar dottern Cathrine samt barnbarnen Marie och Tor med familjer.

Björn Tell var aktiv medlem i styrelsen för Vänortsföreningen Lund–León i nitton år, från 1988 till 2007, varav nio år som kassör. När han lämnade sitt uppdrag i styrelsen utsågs han till hedersmedlem.

Med sin stora erfarenhet av internationellt arbete, sin djupa känsla för solidaritet med utvecklingsländer och sin aldrig sviktande energi blev han en stor tillgång i föreningens solidaritetsarbete med vänorten León i Nicaragua.

Sju gånger gjorde han den långa resan till León, varje gång för att dela med sig av sitt stora kunnande inom datateknik. Han gav bland annat lektioner i internetanvändning till cirka femtio bibliotekarier vid Leóns universitetsbibliotek, där Vänortsföreningen hade ett Sidastött dataprojekt. Och nästan varje gång hade han med sig en begagnad dator som gåva, den gamla tunga sorten, ingen lätt laptop.

Björn fick många vänner i León, framför allt överbibliotekarien vid universitetsbiblioteket Susana Quiroz, som han hade ett mycket fint samarbete med. Hans porträtt hänger fortfarande som en hedersbetygelse på universitetsbiblioteket i León.

Som kassör skötte Björn omsorgsfullt allt det ekonomiska, vilket bland annat omfattade överföringar av medel till våra projekt, som under hans tid uppgick till nästan en och en halv miljon kronor inklusive Sidabidrag, samt ekonomiska redogörelser till Sida.

I sin egenskap av globetrotter var Björn intresserad av främmande språk och var en aktiv deltagare i den spanska konversationscirkel för styrelsemedlemmarna som under många år träffades var tredje vecka och med stor entusiasm på spanska diskuterade spanskspråkiga böcker vi läst.

Vi som har haft förmånen att samarbeta med Björn har imponerats av hans stora engagemang och kunskap och är djupt tacksamma för den värdefulla insats han gjort för föreningen. Vi gläder oss åt att han efter ett långt och rikt liv fick tillbringa de sista tre åren hos sin dotter och med hennes hand i sin stilla somna in.

Cecilia Lindblom, f d ordförande i Vänortsföreningen Lund-León

Förre medarbetaren i Sydsvenskan, Hans Erik Arwastsson, Malmö, har avlidit i en ålder av 91 år.

Hans Erik Arwastsson, en lågmäld och lyn reporter, dök upp på Sydsvenskans gamla redaktion vid Östergatan cirka 1950.

Han tilldelades diverse vardagliga göromål som att berätta i bladet om sammanträden, invigningar och bränder etc, men fick snart en alldeles speciell sidouppgift, nämligen rollen som biträde åt tidningens folkkäre kanonreporter vid denna tid: Anders Jobs, som hade tusen kontakter och uppslag men ofta inte tid att bearbeta och skriva ut sitt överflöd.

Så kunde man sent om aftonen se Anders marschera fram och åter på mattan i stora reporterrummet och diktera medan ”Arwast” satt vid skrivmaskinen och satte fason på materialet.

Men så upptäcktes att tidningen av flera skäl behövde en redig person som skrev om hästsport. Redaktionschefen Gust-Ad Hårde spände ögonen i Arwast (som visste föga eller intet om hästar) och förklarade att han fick ta över jobbet.

Hans Erik protesterade milt. Men Hårde kommenderade honom med ut på Jägersro en afton.

Herrarna chansade på var sin travare i huvudloppet. Arwasts krake kom inte ens i mål.

– Där ser du, sa Arwast. Jag duger inte.

– Jo! sa Hårde. Men du behöver öva dig.

Därvid blev det. Hans Erik Arwastsson hette tidningens stabile hästsportexpert i många herrans år. Positiv till sporten, skeptisk till speldelen.

Herbert Nilsson, Sankt Ibb, adjungerad professor och civilingenjör, har avlidit i en ålder 76 år. Närmast sörjande är hustrun Inger och döttrarna Erica och Ingar med familjer.

Herbert Nilsson föddes den 4 november 1937 och växte upp på Ven utanför Landskrona. Efter civilingenjörsexamen från Chalmers tekniska högskola började han på Kockums mekaniska verkstad. Han och hans nyrekryterade kollegor från Chalmers förväntades göra storverk vid den kända varvskoncernen. Herbert skickades snart till MIT i USA för att lära sig ubåtsteknik. Han återvände till Kockums med det senaste inom teknologi och fick leda utvecklingen av ubåtars hållfasthet.

Tiden vid MIT gav inblick i systemanalys och optimering, något som vi numera tar för givet. Med kunskaperna i systemteori fick Herbert en central roll i analysen av ubåtars systemeffekt, som utvecklades mellan Kockums, FMV och Marinstaben.

Herbert blev snart avdelningschef och senare vd för Subpower. Han fick ansvar för utvecklingen av Stirlingmotorer för ubåtar. Sverige var alliansfritt i kallt krig och ensamt i Östersjön med kort avstånd till en hotfull granne. Den svenska flottans ubåtar behövde ett luftoberoende maskineri för att överleva i Östersjön – ett hav fullt av undervattenssensorer och minor, både nya och gamla från båda världskrigen.

Herbert visade ledarskap och med vågade utvecklingslöften gentemot finansiärer genomdrevs utvecklingen till en fungerande prototyp. Så satsade marinen på en Stirlingsektion till Näcken, som blev världens första ubåt med Stirlingmotor. Alla svenska ubåtar har sedan fått Stirlingsystem för luftoberoende drift. Försäljningen av Stirlingmotorer till Japan är ytterligare en av Herberts framgångar. Herbert anställdes som adjungerad professor vid Chalmers, som öppnade en arbetsenhet för undervattensteknik 1981. Inriktningen på professuren var systemteknik för design av ubåtar.

Herbert tillbringade mer tid vid Chalmers och efter pensionering fortsatte hans engagemang med direkta insatser för Chalmers och för marinens ubåtsingenjörer.

Fair winds!

Förre adjunkten vid Slaviska institutionen Sverker Holmstedt, Lund, har, som tidigare meddelats, avlidit. Närmast anhöriga är sonen Gunnar, tidigare hustrun Eva, systern Ingela samt syskonen Margareta och Valdemar med familjer.

Sverker Holmstedt var född i Lund som äldste son till privatläraren Gunnar Holmstedt och hans hustru Inga-Kari, född Gadd. Vid Katedralskolan gick han ut som A-student 1957. I det militära genomgick han tolkskolan i Uppsala. Efter studier i klassiska språk för Bertil Axelson, jämförande språk för Nils Holmer och slaviska språk för Knut Olof Falk var han lärare i ryska vid Slaviska institutionen. På sin fritid var Sverker mycket engagerad i IFK Lund.

I ett rum på IFK-hallen med utsikt mot Centrala ip satt Sverker efter pensionen, från tidigt på morgonen till långt fram på dagen, omgiven av böcker, ryska lexikon och tidningar. Framför ingången stod Sverkers cykel från anno dazumal.

Här träffades vi, några ryskintresserade, cirka en gång i veckan, och läste ryska författare. Utan pekpinnar kunde Sverker rätta betoningsfel eller med analytiskt skarpsinne bena upp satsens struktur. Då och då avbröts våra studier av att någon IFK:are eller gammal vän till Sverker tittade in för en pratstund.

På grund av sin sjukdom hade Sverker svårt att ta sig upp på sin cykel. Han brukade därför leda den en bit på Trollebergsvägen tills han kom till en lyktstolpe som han kunde ställa cykeln emot och krångla sig upp i sadeln. När sjukdomen omöjliggjorde även detta så fäste han en lapp med inskriften ”Rullator” på pakethållaren och tog sig fram med cykeln som stöd.

Sverker var en ödmjuk person med bestämda åsikter och han var utomordentligt kunnig i ryska, bland annat var han tolk vid Nikita Chrusjtjovs Sverigebesök 1964. Musik betydde också mycket för Sverker. Ur stånd att själv transportera sig satt han i sin systers bil på Kristi himmelsfärdsdag och lyssnade på bleckmusiken från Domkyrkans södra torn.

Sit tibi terra levis (Må jorden vila lätt på dig)!

Håkan Ersman, Sjöstorp, har avlidit efter en lång tids sjukdom.

Vi lärde känna Håkan redan under tidigt 1960-tal när han från Stockholm kom upp till oss i Dalarna med nya tankar och idéer som vi landsortsbor stod beundrande inför. Hans förankring i Gagnef underlättade. Snabbt blev han en nära vän till många av oss, och när studierna fortsatte i Lund kom han med dit. 

Med tiden såg vi en person som med lysande intelligens och oerhört bred kunskap kunde anställas som personalchef i Spendrups, ett arbete han ägnade största delen av sitt liv. Håkan deltog under många år i ledningsgruppens arbete, inte minst under den formativa tid när Spendrups utvecklades från ett litet regionalt landsortsbryggeri till ett av de större bryggerierna i landet. Hans insatser för Spendrups utveckling kan inte nog betonas.

Håkan skaffade sig djupa kunskaper om arbetsmarknadens alla snåriga lagar och regelverk. Han blev också känd för sin förmåga att i förhandlingar nå konstruktiva lösningar, vilket ledde till uppskattning hos fackklubbarna och de enskilda medarbetarna. Han deltog också under många år i Livsmedelsindustriernas centrala delegation på bryggeriernas förhandlingsområde och vann även i dessa sammanhang stor respekt för sitt kunnande.

Vi kände oss alltid trygga med Håkan som medarbetare. Vi visste att han alltid levde upp till det ansvar vi överlät på honom och att han aldrig skulle svika ett förtroende. Han blev smått känd för sin beskrivning av Spendrups ledarstil som han uppfattade den: ”Det är bättre att du gör det du tror är det rätta, än att du inte gör något alls”.

Håkan hade en tilltro till medarbetarnas egna initiativ och var en varm vän av delegerat ledarskap. Hans humanistiska hållning genomsyrade allt han gjorde. Medarbetarnas motivation växer med större ansvar parat med motsvarande befogenheter. Han hade förmågan att ställa frågor på sin spets och belysa dem utifrån humanitära och akademiska vinklar. Samtal med Håkan gav alltid någon extra dimension. Han hade ett djupt litterärt intresse som avspeglades i hans språk och formuleringsförmåga, och det var därför nära nog omöjligt att missförstå honom.

I naturen fann Håkan närhet och ro. Under många år bodde han med sin underbara Helga i Dalby utanför Lund, där deras vackra hem alltid var en välkomnande plats för passerande vänner.

Det är inte bara en värderad medarbetare som lämnat oss utan också en nära och trogen vän till vår familj under nästan femtio år. 

Vi är många som sörjer att han inte längre är bland oss. 

Förre chefen för SVT:s Rapport Ingemar Odlander har, som tidigare meddelats, avlidit, 78 år gammal. Han efterlämnar hustrun Christina Jutterström, sönerna Jens och Björn, döttrarna Anna Klara och Johanna, nio barnbarn samt många vänner.

Den 2 oktober 1978 kom ett rapportinslag att gå till den svenska tv-historien. Thorbjörn Fälldin hade i valet 1976 lovat att inte ladda Barsebäcks andra reaktor men tvingats retirera inför de två samregeringspartierna.

Två år senare var regeringen på väg att spricka på samma fråga. Ingemar Odlander, nyss hemkommen från fyra års korrespondenttjänst i Afrika, lyckades med filmteam ta sig in i samma hiss som dramats huvudperson, energiminister Olof Johansson. Utan flyktväg försökte denne att undvika att svara på frågor men Odlander gav sig inte. Smockan hängde i luften och många tv-tittare chockerades (två dagar senare föll regeringen). I detta tv-inslag föddes den svenska skjutjärnsjournalistiken. För även om de tre O:na (Olivecrona, Ortmark och Orup) lagt grunden för en ny hållning visavi makthavarna hade pingstpastorssonen från Hästveda tagit utvecklingen ett steg till.

Under Rapports två första år, då redaktionen levde under ständigt nedläggningshot, blev trovärdigheten livlinan. För den stod inte minst inrikeschef Odlander som med pondus och enkelt språk, interfolierat med väl avvägda harklingar, också levde upp till rollen som ankare på programledarstolen. Saklighet och opartiskhet var fundamenten i regelboken, men Odlander förde även fram relevansen i vad som sändes och ville bredda perspektiven.

Själv valde han att sätta Afrika på kartan innan han återvände för att så småningom bli chef för Rapport och inleda en ny karriär – som biffdjursbonde i Sörmland. Det var ett berikande nöje att arbeta med en så mångfacetterad person som Ingemar Odlander, som vi i stridbara stunder ömsom kallade Stora Bullret eller Hertur, hans andra förnamn. Alltid påläst men också lyssnande och självkritisk. Ett journalistiskt föredöme.

Lennart Lundquist, professor emeritus i statsvetenskap vid Lunds universitet, har hastigt avlidit i en ålder av 76 år.

Hans engagemang för forskning om den offentliga förvaltningen fokuserade på demokratifrågor, yttrandefrihet och vårt offentliga etos och han granskade med kritisk blick det som hände i samhället.

Lennart Lundquist var under drygt tjugo år, med start på sent 1980-tal, en viktig inspiratör för ämnet statsvetenskap vid dåvarande Högskolan i Växjö genom att starta och på ett frimodigt, nyfiket och prestigelöst sätt leda och driva det högre seminariet i ämnet. Han hade en ovanlig och av många mycket uppskattad förmåga att skapa en sällsynt kreativ och intellektuell seminariekultur. Han hade utan överdrift en avgörande betydelse i arbetet med att förbereda ämnet för att ansöka om och senare få forskarutbildningsrättigheter i samband med tillblivelsen av Växjö universitet. Lennart Lundquist inspirerade också oss som seniora statsvetare i Växjö i vår vetenskapliga meritering. För några av oss var han redan under 1980-talet en engagerande handledare under våra doktorandstudier vid Lunds universitet. Hans sätt att handleda har varit ett föredöme för oss under vårt eget akademiska yrkesliv.

År 2013 utnämndes Lennart Lundquist till hedersdoktor vid fakulteten för samhällsvetenskap vid Linnéuniversitetet för sina insatser som forskare, vetenskaplig inspiratör och aktiv samhällsdebattör.

Lennart Lundquist var en framstående vetenskapsman som deltog i samhällsdebatten utan att förlora den vetenskapliga kompassen. Han lyfte med stort patos fram och diskuterade samhällsfrågor som ytterst angår oss alla.

En före detta handledare, kollega och god vän har nu lämnat oss. Saknaden är stor.

Gunnar Ollén, Malmö, har avlidit i en ålder av 100 år. Han sörjs närmast av hustrun Kirsten och sonen Joakim.

Minnets backspegel vidgar sig oavbrutet till ett omfattande kalejdoskop av rik blandning från svart till vitt och allting däremellan! Kanske ett banalt konstaterande? Men vid underrättelsen om att Gunnar Ollén avlidit, vid 100 års ålder, känner jag spontant en uppfordran att i några minnesrader förmedla den tacksamhet och glädje jag känner över att ha fått lära känna och ha nöjet att samarbeta med denne eminente Strindbergsnestor. 1914 disputerade han i Stockholm, för Martin Lamm, på en förnämlig avhandling om Strindbergs 1900-talslyrik.

Mitt Strindbergsintresse väcktes redan på gymnasiestadiet – ingenting ovanligt – och har visat sig mycket slitstarkt! 1977 fick jag förtroendet att bli invald i styrelsen för Strindbergsföreningen i Lund som kassaförvaltare och fick därmed också vara med om åtskilliga minnesvärda stunder i föreningens arrangemang. Gunnar Ollén, som under många år var hedersledamot, var med sin hustru Kirsten nästan alltid närvarande på mötena och bidrog vid så gott som varje sammankomst med tungt vägande och högintressanta inlägg under efterföljande diskussion vid kaffet efter supén.

Bland det mest fängslande som deltagarna fick uppleva var när Gunnar Ollén, med den kriminaltekniska rotelns chefsfotograf i Malmö Rudolf Rosengren, återställde Strindbergs manuskript ”Fröken Julie” till originalversionen, som av dåtidens oskarianska sedlighetstryck och av förläggarens åtalsängslan grundligt purifierats.

Gunnar Ollén har själv berättat om detta i den bok som kom ut till hans 90-årsdag, ”Forskarliv – sex decennier med Strindberg” (2003).

En dag i början av 1990-talet ringde Gunnar Ollén mig och frågade om jag ville hjälpa honom med några problem rörande musik i Strindbergs text. Jag blev både glad och tacksam och svarade givetvis genast ja. Följden blev att jag anlitades i ett cirka dussintal fall rörande musikfrågor i några Strindbergsverk, något som både var lärorikt och intressant. Gunnar Ollén var älskvärdheten och tacksamheten själv, han skickade mig inte mindre än tolv band av den nya Strindbergsutgåvan med varma tack för god hjälp som tack, någon ersättning hade jag givetvis inte gjort anspråk på. Jag uppfattade mitt arbete som ett hedersuppdrag!

Lars Gårding, professor emeritus i matematik, Lund, har avlidit efter en tids sjukdom. Han sörjs närmast av svägerska, syskonbarn och syskonbarn till hustrun Eva, professor i fonetik som gick bort 2006.

Lars Gårding föddes den 7 mars 1919 i Hedemora, men växte upp i Motala där hans far var ingenjör vid kraftverket. Han började studera matematik i Lund 1937, först med avsikten att bli försäkringsmatematiker. Under den karismatiske professorn Marcel Riesz ledning utvecklades hans intresse för forskning i matematik och redan under studietiden började han publicera egna vetenskapliga arbeten.

Gårding disputerade 1944 på en avhandling om grupprepresentationer, men under de följande åren bytte han forskningsinriktning till teorin för partiella differentialekvationer.

Här arbetade han intensivt och uppnådde resultat som fortfarande är av grundläggande betydelse, bland annat ”Gårdings olikhet” och fundamentala resultat om hyperboliska ekvationer.

Han är också känd inom teoretisk fysik för de så kallade Gårding-Wightman-axiomen för kvantfältteori.

Under denna tid fick Matematiska institutionen världsrykte som ledande institution inom forskning om partiella differentialekvationer.

År 1952 tillträdde Gårding en professur i Lund som han innehade fram till pensioneringen 1984. Han hade en central roll i den matematiska institutionens utveckling, både vetenskapligt och administrativt som prefekt. Rollen som prefekt var inte alltid lätt; särskilt åren kring 1968 var det många som ifrågasatte professorers akademiska ledarskapsroll och prefektens uppgift. Gårding lyckades dock på sitt eget sätt gjuta olja på vågorna så att institutionen fick arbetsro och han fortsatte som prefekt till 1975.

Som handledare var Gårding skicklig på att ta fram ämnen till avhandlingar som var utmanande, men inte omöjliga, för studenten.

En hel generation matematiker, verksamma både i Lund och på andra håll, har honom att tacka för en stor del av sin utbildning. Gårding hade ett stort intresse för undervisning, vilket bland annat yttrade sig i att han en termin bytte arbete med en av institutionens lektorer för att delta i den lägre undervisningen.

Lars Gårdings liv var inte begränsat till matematiken. Han var mycket intresserad av och kunnig i konst, litteratur och musik och spelade både fiol och piano.

År 1987 gav han ut en bok om fåglars sång och läten, ett resultat av hans intresse för fågelskådning.

Året därpå skrev han en dialog, ett tänkt samtal om matematikens grunder mellan Gud och matematikern John von Neumann (nyckelperson i utvecklingen av datorer). Dialogen fick ett internationellt pris och uppfördes av Stockholms dialogseminarium med Margaretha Krook i rollen som Gud.

Efter pensioneringen ägnade Gårding sig också åt den svenska matematikens historia.

Hans bok om matematiken i Sverige fram till 1950 är ett pionjärarbete och ett viktigt bidrag till vår lärdomshistoria.

Vi minns Lars Gårding som en mångsidig och stark personlighet och en god vän.

Hedersdoktor, hymnolog och kantor Elisabet Wentz-Janacek, Lund, har avlidit i en ålder av 90 år. Närmast anhöriga är brodern Gunnar Wentz i Göteborg och syskonbarn.

I försommarens ljuvligaste tid, med vackra blomster och fågelsång, slog Elisabet Wentz Janaceks varma hjärta sina sista slag. Hon som betytt så otroligt mycket för kyrkomusiken i Lund och även utanför stadens gränser.

När Humanistiska fakulteten vid Lunds universitet utnämnde henne till hedersdoktor var det ett mycket gott val. Hennes arbete som hymnolog har haft, och kommer också i framtiden att få, stor betydelse.

Elisabet kom också att betyda mycket för mig när jag som första kvinnliga präst fick anställning i Lunds domkyrkoförsamling, där jag arbetade under åren 1979 till 1981. Det var en tid när det fanns kyrkvärdar som vägrade delta i gudstjänster som leddes av en kvinna och naturligtvis även församlingsmedlemmar med samma inställning.

Elisabet och jag diskuterade aldrig detta ämne. Det behövdes inte! Den som tjänstgjorde tillsammans med henne hade hennes fulla stöd. Det viktigaste var att det blev en gudstjänst som bar, gav stöd och tröst och glädje.

Elisabet kritiserade aldrig någon, men fick alltid allt att fungera väldigt bra. Hon höll ett stödjande finger i ryggen på den osäkre medan hon själv steg åt sidan. Hon hade ett hjärta för alla och var själv väldigt anspråkslös.

Hennes hem var välkomnande och öppet för släktingar och vänner. Det var självklart att hennes far skulle bo hos henne och Bedrich när han blev ensam.

Elisabet drabbades i unga år av sjukdomen tbc och fick tillbringa två år på sjukhus. Sjukdomen kom att förändra hennes liv. Hon fick avbryta sina akademiska studier och utbildade sig därefter till kantor.

Vilken tur att hon valde den utbildningen, säger vi som lyssnat på hennes musikaliska framföranden och även till den av henne ledda barnkören.

Elisabet var också ett otroligt gott stöd för sin make i hans musikaliska gärning.

Hon och Bedrich utgjorde ett gott team i musikens tjänst. Hon sörjde Bedrich från djupet av sitt hjärta och nu är vi många som sörjer Elisabet och som böjer våra huvuden i vördnad och tacksamhet.

Professor emeritus Bertil Nosslin, Lund, har, som tidigare meddelats, avlidit, 94 år gammal. Han sörjs närmast av makan Maj-Britt samt barn och barnbarn.

Bertil Nosslin var förutom fågelskådare och dendrolog bland annat en kunnig och mångsidig botaniker. Här nedan vill några av hans nära vänner belysa vissa av hans stora intressen, vilka han ägnade sig åt parallellt med sin gärning inom medicinens och den kliniska kemins områden.

Innan Bertil fann luddvårlök växande på Skanörs kyrkogård i slutet av 1970-talet var denna växt känd enbart från några förekomster i Trelleborg. Fyndet sporrade honom till att söka vidare och han fann arten på flera kyrkogårdar i sydvästra Skåne. Det stimulerade honom även till att än mera engagera sig i kärlväxtfloran. Eftersom Bertil ägde en fastighet i Småland deltog han i inventeringen av Smålands kärlväxter under 1980- och 1990-talen.

Bertil blev medlem i Lunds botaniska förening under 1970-talet och blev i augusti 1983 även ledamot av Pinnaklubben, ett sällskap av främst biologiskt intresserade sydskandinaver. Pinnaklubben instiftades i början av 1970-talet som en liten exkursionsförening. Bertil blev snart djupt engagerad i denna klubb och iklädde sig ofta rollen som chaufför under dess exkursioner. Sedan dess ordförande, direktör Arne Emanuelsson, avlidit övertog Bertil och hans hustru Maj-Britt värdskapet i samband med klubbens årsmöten. Gruppens verksamhet och medlemsrekrytering kom med tiden att omfatta även Danmark, Nordtyskland och Baltikum.

Trots att Bertils hälsa under senare år blev alltmera vacklande, ansträngde han sig för att så mycket som möjligt kunna delta i Pinnaklubbens resor. Hans syn försämrades också allvarligt, men detta hindrade honom heller inte från att så länge som möjligt vara aktiv i klubben. Bertils entusiasm och smittande glada humör förgyllde verkligen dessa turer.

Bertil ägde en sublim humor och vi bär med oss många glada minnen från de exkursioner i vilka han deltog. Sålunda blev han under en av våra resor i Baltikum av ett sällskap kinesiska turister tagen för en gammal lettisk fåraherde.

Ett annat av Bertils intresseområden var klassisk musik och han var närmast passionerat hängiven stora symfoniker som Anton Bruckner och Gustav Mahler. Bertil höll gärna sakkunniga och inspirerande utläggningar över Mahlers och Bruckners liv och verk och våra diskussioner i detta ämne är oförglömliga.

Vi minns Bertil med stor saknad. Han var generös och vänsäll. Han ägde även en enastående förmåga att berätta anekdoter och minnen från en svunnen lundensisk universitetstid. Trots sin omfattande lärdom inom många områden var han ödmjuk och ansåg alltid att han var blott en ”glad amatör” i Floras rike.

Cecilia Hägerhäll, professor vid avdelningen för biokemi och strukturbiologi vid Lunds universitet, Stångby, avled i början av maj i en ålder av 50 år. Närmast sörjande är fadern Lars och systern Caroline.

Cecilia Hägerhäll var i många år verksam inom forskning och undervisning på Lunds universitet, där hon disputerade i mikrobiologi 1994. Efter postdoktorala studier vid University of Pennsylvania, Philadelphia, USA, rekryterades hon till avdelningen för biokemi och strukturbiologi 1997.

I sin forskning kartlade hon okända proteinkomplex i cellens mitokondriella membraner, som spelar stor roll för cellernas energiomsättning.

Hennes kunnande om molekylärgenetisk metodik och membranproteiner gagnade såväl doktorander i forskarutbildningen som studenter på grundutbildningen. Hon drog upp riktlinjerna för och skapade den kurs i avancerad biokemi med fokus på just molekylärgenetik och membranproteiner som kommit att utgöra en betydelsefull del i masterutbildningen.

Under senare år gav hon sig även i kast med ett nytt forskningsområde, bakteriecellernas elektrokemi, i vilket hennes stora kunskap inom biokemi och mikrobiologi fick en avgörande betydelse och som idag lever vidare i ett nytt EU-projekt.

En forskarskola i molekylär proteinvetenskap med finansiering från Vetenskapsrådet blev också till tack vare Cecilia Hägerhäll, liksom en kurs om nyckelkompetenser för unga forskare som blev mycket uppskattad.

I sin roll som ansvarig för dessa utbildningar träffade hon många studenter från olika delar av världen. De mötte en kunnig och engagerad studierektor och lärare som hade ett öppet sinne, internationell erfarenhet och djupa insikter i och stor respekt för olikheter mellan kulturer och alla människors lika värde.

Vår kollega professor Cecilia Hägerhäll behärskade många nyckelkompetenser i sin roll som vetenskapskvinna, lärare, mentor och medmänniska – ett möte, var än det ägde rum, var aldrig ointressant. Vi kommer att minnas henne med stor saknad och tacksamhet.