Marcus Altengård från Malmö, studerande vid Kungliga Tekniska högskolan, har vunnit första pris i studenttävlingen Stora FM-priset. Han deltog tillsammans med studiekamraten Jens Kvarnström och de får dela på äran och prissumman på 50 000 kronor.

FM står för Facility Management och begreppet brukar syfta på de tjänster som krävs för att en fastighet ska fungera effektivt, till exempel fastighetsskötsel, lokalvård och posthantering.

Priset delas ut en gång om året av företagskoncernen ISS för att premiera de mest intelligenta och nytänkande akademiska uppsatserna inom området.

Civilingenjör Tor Friberg, Malmö, har avlidit i en ålder av 86 år. Hans närmaste efterlevande är sönerna Magnus, Håkan och Peter med familjer samt mångåriga livskamraten Vibeke Rietz.

Tolle, som han alltid kallades, var i ungdomen en duktig idrottsman inom flera områden. Hans favoritsport var simning, där han tog ett flertal skånska mästerskap. I det militära tävlade han framgångsrikt i modern femkamp och besegrade då även Lasse Hall, sedermera guldmedaljör i OS. Han hade säkert kunnat gå långt inom idrotten, men valde i stället att utbilda sig till väg- och vattenbyggare vid Chalmers. Sitt idrottsintresse behöll han livet ut även om det efterhand mest fick praktiskt uttryck i form av golf. Några av oss undertecknare har i många år regelbundet spelat i ett golfgäng tillsammans med Tolle. Trots sjukdom och krämpor var han med oss på banan för bara några månader sedan. Sin första anställning fick han 1954 vid Skånska cementgjuteriet, numera Skanska. Efter några år som bland annat byggplatschef i olika delar av Sverige kom hans yrkeskarriär att bli uteslutande internationell. 1960 startade han Skanskas tyska dotterbolag Skanska Baugesellschaft och 1969 blev han vd för Skarne System International AB med internationell licensförsäljning av detta byggsystem. 1971 övergick han till Eurockoncernen som vd för dess tyska dotterbolag Norddeutsche Siporex med tillverkning av lättbetong. Under de många åren i Tyskland var han tidvis även bosatt där med sin familj.

1974 fick Tolle av Euroc uppdraget att starta Cementa International AB, sedermera Scancem International, där han hade en ledande befattning fram till sin pensionering. Bolaget uppförde bland annat importterminaler för cement utomlands och åtog sig management och upprustning av cementfabriker, främst i Afrika. Ett av många uppdrag var upprustning och management av en cementfabrik i Tanzania, vilket skedde med stöd av Sida-medel och som av Sida på sin tid framhölls som ett av deras mest lyckade biståndsprojekt. Trots det krävande, och med mycket resande förknippade, arbetet fann Tolle tid för insatser i samhällets tjänst. 1979–86 satt han i sjukvårdsstyrelsen i Malmö, men tvingades till slut avböja omval på grund av för stor arbetsbelastning.

Som alla andra drabbades också Tolle av sorger. Hans älskade hustru Ingrid omkom 1995 i en tragisk trafikolycka – en sorg som det tog tid för Tolle att ta sig ur.

Tolle var en gentleman i ordets bästa bemärkelse. I allt han gjorde styrdes han av en stark känsla för ”fair play”. Han hade ett stort, varmt hjärta och en grundfast positiv livsinställning. Utåtriktad och glad spred han glädje och trivsel omkring sig bland arbetskollegor och vänner. Hans vänkrets var stor, men i centrum stod för honom alltid hans familj. Vår värld skulle vara lättare att leva i om det funnes fler av hans sort.

Gymnasieadjunkten Malin Tyllered, född 1936, har, som tidigare meddelats, avlidit sörjd och saknad av familj och vänner.

Vår vän och kollega Malin Tyllered, som hastigt gick bort, blev 78 år. Saknaden är stor och i tankarna har vi svårt att förstå att vi inte kommer att träffa henne mer.

Malin hade många intressen och engagerade sig i mycket. Den Malin vi lärde känna arbetade i många år på Polhemskolan dit hon kom i början av 1960-talet

Hon hade studerat i USA och hade med sig stora kunskaper i och stort intresse för det engelska, något som kollegorna på Polhem fick ta del av.

Tidigt började hon intressera sig för att skriva läroböcker och under många år var hon knuten till Gleerups förlag med en stor produktion.

”That’s it”, skapad för tvååriga linjer var en av dessa läroböcker, som blev omtyckt av lärare och gymnasieelever.

Malin var mycket duktig på att finna pengar till olika utvecklingsprojekt. På Polhem hade vi bland annat ett projekt med valfria grupper i engelska i årskurs 1. Detta var mycket populärt bland eleverna.

I praktiken gick det ut på att med extra lärarresurser kunna hjälpa elever som behövde mer stöd för att nå målen, samtidigt som elever med redan goda kunskaper kunde utvecklas i sin takt. Det var givande att arbeta med detta och Malin åkte runt och berättade om projektet på många gymnasier.

Malin drabbades ganska tidigt av problem med hörseln och engagerade sig då, förutom i skolan, i de nationella proven i engelska. Detta fortsatte hon med även efter sin pension. Hon reste regelbundet till Göteborg för att arbeta med detta. Sedan besökte hon många skolor för att pröva proven innan de kunde användas.

Malin var en stark kvinna. Att hon läst om Pippi Långstrump som barn kanske påverkade, kanske också att hennes mamma, som vi fick berättat, lät henne läsa om denna egensinniga och självständiga gestalt, trots att alla i bekantskapskretsen tyckte det var olämpligt.

Malins arbetsbörda var stor och ändå hann hon med så mycket annat. Under flera år var hon uppskattad ordförande i LR på Polhem. Hon var också ansvarig för engelskinstitutionen på skolan och var alltid ett stort stöd för lärarkandidater och nykomna lärare. I Sydsvenskan har det redan berättats om hennes stora engagemang i Amnesty. Malin tog också hand om äldre kollegor och vänner som behövde hjälp.

Vi träffades ofta för att planera undervisning tillsammans. Det skedde alltid hemma hos någon kollega medan vi avnjöt en god måltid. Engelskprojekten medförde också att vi reste en del tillsammans till England för att besöka skolor och intervjua lärarkollegor och skolledningar. Vi besökte London för att samla aktuellt material till undervisningen.

Efter det att vi gått i pension fortsatte några av oss att träffas och att resa tillsammans. Flera resor gick till Italien som Malin kände mycket för, delvis på grund av barnbarnen.

Många positiva och glada minnen har vi, men just nu är det bara saknad efter en mycket god vän.

Åke Lerenius, Falsterbo, har avlidit, 96 år gammal. Närmast sörjande är sönerna Bo och Göran med familjer. Åkes hustru Elisabeth gick bort i december 2012, nästan 90 år gammal.

Åke föddes i Karlshamn den 12 maj 1918. Åkes pappa Edward var präst och blev relativt tidigt i sin karriär kyrkoherde i Österslövs församling strax norr om Kristianstad. Åke växte upp i Österslöv och efter studentexamen i Kristianstad blev det Lunds universitet och en jur kand.

Efter tingsmeritering påbörjades en lång och framgångsrik domarkarriär och Åke blev så småningom chefsrådman vid Malmö tingsrätt och sedermera också vice lagman. Man kan lugnt påstå att han blev en av de mest framträdande och erfarna brottmålsdomarna i Sydsverige och han dömde många grova brottslingar för mord, rån och narkotikabrott. Han var stundtals utsatt för hot och satt under polisbeskydd, men det bekymrade nog mest den övriga familjen.

Åke var även reservofficer med kaptensgrad. Under många år var han också valgeneral i Malmö och ansvarig för ett stort antal riksdags- och kommunalval. Han var dessutom en hängiven och engagerad medlem i Rotary i många år och var president i den lokala föreningen i Skanör-Falsterbo.

Han var erkänt mycket skicklig i sin yrkesutövning och han utövade sin domarroll med stor auktoritet. Tingsjuristerna lärde mycket av Åke, som gärna lärde ut och stöttade samtidigt som han var en krävande yrkesman. Som människa var han varmhjärtad, omtänksam och väldigt generös. Han var mån om sin omgivning och värnade alltid om familjen, släkten, vännerna och kollegerna. Han hade också humor och var en högt uppskattad sällskapsmänniska.

Som pappa var han den bäste. Åke fick ett långt och innehållsrikt liv och var alert och engagerad ända fram till de sista dagarna i livet. Tomrummet efter Åke blir stort, men de ljusa minnena består.

Advokaten Axel Lidbeck, Rolsberga, har lämnat oss, 83 år gammal. Han efterlämnar makan Anne samt deras barn Anders, Malcolm, Johan, Staffan och Annika med familjer.

Axel Lidbeck, född 1931, växte upp på Lidingö som den äldste i en syskonkrets på tre. Efter studentexamen utbildade han sig till reservofficer i flottan, och gjorde ett extra fänriksår som meriterade honom för ytterligare prövningar till sjöss.

Axel ägnades sig även åt studier i juridik vid Stockholms högskola. Efter avlagd examen 1957 satt han ting i Östersund, varpå han 1960 anställdes som biträdande jurist på Advokatfirman Cederquist i Stockholm. Axel blev firman trogen i femtio år. Axels yrkesutövning präglades av djupa juridiska kunskaper, skarp analys, noggrannhet och ett absolut osvikligt engagemang för klienten. Han var okonventionell i sitt uppträdande och sätt att formulera sig i jämförelse med den formella, konservativa och högtravande attityd som var vanlig inom juristkretsar. Yngre jurister i firman lärde av Axel, inte minst när det gällde att på ett enkelt men precist sätt uttrycka sig i juridisk skrift. Han var generös med att lära ut och med att stötta, samtidigt som han var krävande. Han lade grunden för våra och många andras framtida juristgärningar.

Axel arbetade under flera decennier för Albert Bonniers förlag, något han var särskilt väl lämpad för. Hans intresse för litteratur var starkt och levande, hans beläsenhet och kulturkännedom en stor tillgång i de ofta grannlaga kontakterna med stora författare och stora förläggare. Axel hade också ett genuint och smittande intresse för historia – det var säkrast att man själv var ordentligt påläst innan man tog till orda i sådant sammanhang, annars erbjöd Axel välvilligt en lektion! Hans nyfikenhet parad med ett osvikligt minne var en god kombination.

Alla som kommit i kontakt med Axel kan vittna om hans generositet, inte bara i ekonomiska sammanhang utan också på det personliga planet, och om hur roligt man hade ihop med honom, hur underhållande han kunde vara, och hur han avväpnade högfärd och humbug.

Saknaden efter Axel är stor.

Konstnären och förre yrkesläraren Bo G Cronquist, Malmö, har stilla insomnat efter en längre tids sjukdom, 84 år gammal. Hans närmaste är hustrun Irma, tvillingsystern Marianne, flera syskonbarn och syskonbarnbarn.

Konditorn och yrkesläraren Bo G Cronquist var en verklig estet vad gällde allt från klädsel, heminredning och uppläggning av mat till blommorna i täppan.

Hans konstnärliga ådra visade sig i fotografering, glasarbeten, verk i lera och i måleri. Att gå på Bos vernissager var alltid spännande, eftersom han hela tiden utvecklades. Hustrun Irmas känsliga ögon gjorde också att hängningen blev perfekt.

De mest intressanta utställningarna vi var med om var dock de när Bo, efter en god middag, tog oss med till ateljén där han visade sina senaste alster och berättade om dem.

Bo hade ett rikt liv. Han och Irma hade abonnemang på konserthuset. De gick på opera- och teaterföreställningar och givetvis på konstutställningar i Malmö och utomlands.

Bo var också en naturmänniska som tyckte om att vandra i skogar i Skåne och Småland, där han och Irma båda plockade bär och svamp, som de sedan syltade och saftade.

Bohuslänningen Bo gillade båtliv och fiske. l flera år tillbringades sommarloven i båt.

Vi lärde känna varandra som grannar i de nybyggda radhusen på Videdal i slutet av 1960-talet. Också när vi lämnat Malmö fortsatte vi att träffas i Bohuslän, Småland, Malmö och Nyköping. De senaste åren har dock sjukdomar gjort att kontakten fått ske via telefon och brev.

Vännen Bo är borta, men många goda minnen av honom liksom hans konst lever vidare.

nära vän

Sveriges äldste man är död. Eric ”Hansingen” Andersson, född i Hunnestad, har avlidit i sitt hem på ett äldreboende i Varberg. Han fyllde 109 år i oktober, skriver Hallands Nyheter på nätet.

Eric Andersson jobbade som elektriker tills han var över 80 år.

Smeknamnet Hansingen eller Hansinga-Eric fick han efter föräldrahemmets namn.

Han sörjs närmast av sina tre söner, barnbarn och barnbarnsbarn. TT

Ralph Baer, känd som tv-spelens fader, har avlidit, 92 år gammal. Baer var en ingenjör som flydde Nazi-Tyskland före andra världskriget.

Han kom på idén med tv-spel redan i tv-erans begynnelse 1951. Baer presenterade sin idé om spel på de då fortfarande tjocka ”dumburkarna” för chefer på elektronikföretag.

– Jag fick den vanliga reaktionen. Vem behöver detta? Och inget hände, sade Baer, skriver Washington Post.

Det dröjde femton år innan Baer började bygga en prototyp som gjorde honom förtjänt av titeln som tv-spelens fader. Datorer hade i flera år kunnat användas för spelande, men dessa var dyra och fanns mestadels i laboratorier, så idén att föra konceptet till folks vardagsrum var nyskapande.

1966 inledde Baer och hans kollegor arbetet med att försöka skapa en maskin som kunde kopplas till en tv. Prototypen blev till slut den första spelkonsolen för hemmabruk, Magnavox Odyssey, som lanserades 1972. TT

Författaren, poeten och journalisten Bo Grandien är död, skriver Svenska Dagbladet. Grandien var journalist på bland annat Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, och har skrivit ett drygt tjugotal diktsamlingar, biografier och romaner under sin livstid.

Grandien tilldelades Stora Nordiska romanpriset 1959 för sin bok "Hem till stallet", och var medlem i Stockholms skönhetsråd.

"Han talade som han skrev, i genomtänkta satser, utan att höja tonfallet, och han levde som äventyrare i en vardag som i hans och mina ögon blev annorlunda, bisarr, överraskande. Mycket av det Bo skrivit ser jag som anvisningar hur man ska undgå att ha tråkigt", skriver vännen och Svenska Akademi-ledamoten Per Wästberg om Grandien i en runa i Svenska Dagbladet.

Bo Grandien blev 82 år gammal. TT

Michel du Cille, trefaldigt Pulitzer-prisbelönad fotograf från Washington Post, har avlidit under en reportageresa i Liberia, skriver tidningen. Orsaken tros vara en hjärtinfarkt.

Michel du Cille föll ihop under en vandring från en by i en avlägsen del av landet, där han och reportern Justin Jouvenal bevakar ebolaepidemin. Det tog två timmar att nå fram till sjukhuset, där han dödförklarades.

"Michel dog 58 år gammal under det arbete han älskade. Han var totalt hängiven reportaget om ebola, och var fast besluten att fullfölja rapporteringen trots riskerna", säger tidningens chefredaktör Martin Baron. TT-AFP-Reuters

Förre rektorn vid Malmö latinskola Bengt Petersson har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 83 år. Han sörjs närmast av dotter och syskon med familjer.

Bengt var inte en skrivbordsrektor utan visade sig dagligen i Malmö latinskolas korridorer, kände igen alla och kunde namn och klass på de flesta eleverna, något som förtjänade respekt (då det ordet fortfarande betydde något).

Han blev till slut Mr Latin efter att ha ägnat nästan hela sitt liv åt skolan som elev, studierektor och rektor.

Vad som var bra för skolan var bra för världen i stort! Alla elever och personalkategorier stöddes av sin rektor och han var alltid redo att oförskräckt försvara skolan mot klåfingriga skrivbordspedagoger och skolbyråkrater.

Bengt var lika stolt över våra elevers framgångar i till exempel matematik- och språktävlingar som deras prestationer i musikaliska och idrottsliga sammanhang.

Malmö latinskolas traditioner var viktiga för honom, men han var alltid framsynt och uppmuntrade tidigt internationella elev- och lärarutbyten liksom datorisering av skolan.

Ofta kom han hem från något pedagogiskt ”frälsningsmöte” märkbart opåverkad! Denna sunda skepsis mot pedagogiska universalmedel (ofta påhittade och redan förkastade i USA) bottnade i hans övertygelse att ämneskompetenta lärare var förmögna att finna sina egna metoder att lära ut och få i grunden nyfikna elever att lära in.

Mellan Bengts stundtals bistra pannveck var det inte svårt att också locka fram hans skrattrynkor. Ett exempel: När några språklärare ville bidra till skolvärldens förkortningsdjungel av så kallade projekt, föreslog de Bengt att starta ett Aku-projekt. Bengt var genast med på noterna, men tyckte att tre bokstäver verkade alltför futtigt och föreslog ytterligare en för att få projektet att framstå som mer seriöst.

Så sjösattes det ryktbara, så småningom beryktade, Paku-projektet. Akronymen smögs in i diverse styrdokument och skolprotokoll utan att bokstäverna förklarades.

Paku var på mångas läppar, men ingen vågade visa sitt avgrundsdjupa pedagogiska utanförskap genom att fråga vad ”bokstävlarna” egentligen stod för. När någon lösmynt ”insider” slutligen avslöjade, att de betydde progressiv auktoritär katederundervisning, log Bengt i mjugg men många andra en smula ansträngt, varvid projektet förpassades till den snabbt växande pedagogiska soptippen.

Bengt förstod också vikten av kollegiala fester (med till exempel en pensionsavgång eller födelsedag som förevändning) för att svetsa samman lärarna och bidrog själv ofta med lysande, spirituella tal.

Som pensionär fick han möjlighet att odla sina många intressen. Opera, film, historia, matlagningskonst, praktisk datoranvändning var några. Han deltog också entusiastiskt i Latinseniorernas möten och vid ett studiebesök på ”nya” Malmö latinskola i år blev han mycket imponerad av det mesta han såg och lycklig över att hans skötebarn åter blivit ett toppgymnasium efter en tillfällig svacka.

Vi är många Latinseniorer som saknar vår rektor och gode vän.