Malmö idrottsmuseums förre chef Anders Hammer har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 75 år. Han sörjs närmast av barnen med familjer samt syskon och kusiner.

Anders var en sann idrottshistorisk eldsjäl. Det var han som byggde upp och utvecklade idrottsmuseet från den sömnigt perifera tillvaro det länge befunnit sig i. Runt millennieskiftet utvecklade han ett gott och aktivt samarbete med oss på Malmö högskolas nystartade idrottsvetenskapliga program. Studenterna företog inte bara studiebesök på Malmö idrottsmuseum, utan fick även utbildning i arkivkunskap där. Flera föreläsningar förlades till museet och ett antal studenter kom att delta vid de frukostmöten som arrangerades av idrottsmuseets vänner. Under Anders tid öppnades verkligen portarna för den idrottshistoriskt intresserade.

Anders var drivande i att utveckla svensk och nordisk idrottshistoria, inte minst genom att arrangera ett antal nordiska idrottshistoriska symposier i samarbete med Sveriges centralförening för idrottens främjande. Dessa symposier blev viktiga nav där nordiska idrottsforskare fick möjlighet att visa fram sin forskning och debattera viktiga frågor. Därtill var dessa symposier nyskapande eftersom de även var öppna för intresserade journalister.

Vi på Malmö högskolas idrottsvetenskap har många fina och roliga minnen av Anders. Flera av oss fick ett förtroende långt utöver det vanliga av honom, vilket innebar att vi utanför museets normala öppettider kunde forska på plats och ta del av museets omfattande källmaterial. Han lånade även frikostigt ut bilder ur museets stora bildarkiv för våra publikationer och i utbildningssyfte.

För oss, samtliga inflyttade norrifrån, framstod Anders som själva symbolen för det mustigt folkhemska Malmö från Kockums och Eric Perssons tid. Han var en sann lokalpatriot med en omisskännligt grov malmöitisk dialekt och ett gott hjärta. Det fanns alltid tid och plats för en fika, fyllda av gott kaffe, minnen, anekdoter och inte minst frejdiga diskussioner. Man kom fram till saker över kaffekoppen och inte via e-mejl. Anders imponerades föga av händelser norr om Skåne – eller ”troligtvis bebodda trakter norr om Hässleholm” som han uttryckte det – och betonade envetet betydelsen av ett lokalt idrottshistoriskt perspektiv, vilket hellre blickade söderut mot Danmark än norrut mot Stockholm. Sådant var nyttigt för oss att höra och vi bär det också med oss när vi nu med sorg och saknad konstaterar att ett tomrum uppstått i kretsen av idrottshistoriker.

Kaj H:son Holmdahl, f d röntgen- och överläkare vid Kalmar centrallasarett, har avlidit i en ålder av 96 år. Han efterlämnar döttrarna Birgitta, Marie-Louise och Ulrika och sonen Ulf med familjer, samt en bror, en syster och en svåger.

Kaj föddes i Göteborg 1918, i slutet av spanska sjukans härjningar, en sjukdom som nästan tog hans liv. Han fick sex syskon och blev en mycket omtyckt storebror och en aktiv fadder för den yngste, som föddes efter att Kaj tagit sin studentexamen och tidigt miste sin fader. Kajs skolgång blev mycket splittrad, på grund av att fadern arbetade som kirurg och därmed flyttade mellan olika lasarett.

Kaj tog studenten i Halmstad 1936 och studerade medicin i Uppsala med licentiatexamen 1945. Han var tidigt mycket mekaniskt intresserad och det bidrog säkert till att han efter en initial utbildning till kirurg i Uppsala och Sundsvall övergick till röntgenologi.

Sin första överläkartjänst fick han i Arvika under början av 1970-talet, men han flyttade efter några år till chefstjänsten i Kalmar, där han som omtyckt ledare stannade till sin pensionering 1983.

Därefter flyttade han och hustrun Annika till ett äldreboende i Lund. Efter Annikas bortgång gjorde han, med bröderna Martin och Tore, månadslånga besök i Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien. Sista tiden bodde han i perioder hos sina döttrar och köpte ett litet radhus vid Sundet.

Kaj höll ständig kontakt med alla sina barn, släktingar och vänner.

Han blev en samtalspartner med stil och elegans ända till slutet, välorienterad, kunnig, aldrig kritisk, alltid positiv. Riddaren av ”Det Osynliga Ljuset” har hängt upp sin sköld.

Vi kommer att sakna honom mycket.

Svante Carlsson, Stenakoncernens finansdirektör och starke man, har avlidit, 65 år gammal. Han sörjs närmast av hustrun Ekaterina, barnen Martin, Helena, Fredrik och Jennie samt styvdottern Deborah.

Svante var en stor man i den internationella finansvärlden. Han hade stark integritet och vågade ta egna beslut. Han var ingen ”ja-sägare” internt, hade stora vyer, globala kontakter, var alltid på resande fot, men förblev alltid Stena och familjen Olsson trogen. En man som ständigt arbetade tills krafterna alltför tidigt tog slut.

Svante Carlsson var finansdirektör och vice koncernchef i Stenasfären i mer än trettio år – det världsomfattande rederiet med bland annat offshore, fastigheter, skrot, återvinning och investmentbolag, samt många andra strängar på lyran. Vi i Göteborg tänker mest på Stena som färjerederiet med de stora, vita fartygen som går till Frederikshavn och Kiel. Men Stena är så otroligt mycket större än så. Svante var till stor del arkitekten bakom den fantastiska expansionen av Stenasfären, från ett företag med tretusen anställda i början av 1980-talet till dagens tjugotusen anställda över hela världen.

Svante, parhäst till Dan Sten Olsson, var den person som gjorde Stenas enorma tillväxt ute i världen – från de små Danmarksbåtarna vid Packhuskajen 1963 till världens mest sofistikerade rederi för tankfartyg, ro-ro, och isförstärkta oljeborrfartyg – möjlig och trovärdig. Han hade de ovanliga egenskaperna som ekonomi- och finansman i grunden, från att kunna se bortom detaljer och Excelark till att alltid koncentrera sig på affären och helheten, med ett kommersiellt tänkande i första rummet. Det finns inte så många av den kalibern.

Han var en intellektuell kraftkarl som talade och förhandlade med de ledande finansinstituten i City of London och Wall Street i New York lika naturligt som med Handelsbanken på Första Långgatan i Göteborg.

Svante var alltid helt lugn även i svåra förhandlingar. Han sammanfattade vad vi och Stena kunde göra och lutade sig sedan tillbaka som om allt som behövde sägas var sagt. På det viset gav han finansierande banker intrycket att saken var färdigförhandlad och det var bara för bankerna att acceptera eller inte.

Vi är tacksamma mot Svante, också för att han tidigt lärde oss ”att ett nej kan betyda ett ja” i Koncernen …

Våra tankar går till Svantes familj.

Olle Hultén, direktör och tandtekniker, Limhamn, har avlidit vid 84 års ålder. Han sörjs närmast av döttrarna Suzanne och Pernilla Hultén och Anna Hultén Dennis samt sönerna Johan och Jockum Hultén med familjer.

Olle ”Hans O” Hultén, en frontperson och gigant inom tandteknikprofessionen har lämnat oss.

Som samarbetspartner och kollegor, men i huvudsak som långvariga vänner, vill vi teckna minnet av Olle.

Olle Hultén utbildade sig till tandtekniker vid dåvarande tandteknikerskolan på Gamla Väster. Han utexaminerades 1950. Tillsammans med kurskamraten Gösta Möllefors startade han omgående ett eget laboratorium. Olle arbetade med kronor och broar. Hans konstnärliga talang kom väl till pass genom skulpterandet av små konstverk för patienternas munnar. De två förstod tidigt värdet av att samarbeta med tandläkarhögskolan i Malmö.

Deras företag utvecklades snabbt, bland annat i det av dem ombyggda, stilfulla, vita och svarta huset bredvid nuvarande hovrätten. DP, Dentala proteslaboratoriet, blev tidigt Sverigeledande. Man producerade i Malmö och distribuerade till hela landet, och snart inom Norden. Samarbetet med tandläkarhögskolan värnades och många är de tandläkar- och tandteknikerstuderande som gjort minnesvärda studiebesök hos skojfriska Olle och Gösta.

Kollegorna fick ögonen på orten Boxholm, strategiskt placerad vid järnvägen. Ett stort laboratorium med utbildningsavdelning byggdes. Allt skickades med post. Boxholm livades upp och företaget fick stor uppmärksamhet.

Olles framsynthet och entusiasm kunde snart inte rymmas i Norden. Man köpte producentbolaget Austenal Inc med huvudort i Chicago. Olle blev chef och med sin stora sociala kompetens passade han utmärkt i USA och blev snabbt ett känt namn. Till ett världsomspännande nätverk av dentallaboratorier sålde man produkter, ordnade kurser och seminarier, allt i Olles regi. Gösta Möllefors skötte laboratorierna i Malmö, Stockholm, Boxholm, Göteborg, Jönköping, Örebro och Glasgow.

När Olle Hultén lämnade USA beslöt de att dela på sig. Det fanns helt enkelt inte plats för två så kraftfulla personer i företaget.

Olle utvecklade sin grundtanke om nyttan av samarbete med tandläkarhögskolorna. I Göteborgs tandläkarhögskolas hus startade man ett laboratorium under namnet HMK 1991 (Hultén, Myrin, Karlsson). En kungakrona blev symbolen. Kungen hade inte tid att delta vid invigningen, men var givetvis på sant Hulténmanér inbjuden.

Vid tandläkarhögskolan i Malmö öppnades senare Teknodont, tillsammans med tidigare medarbetare och ett tandtekniskt specialföretag. Under slutet av 1970-talet hade Hultén och Möllefors donerat en skulptur för borggården föreställande en bananformad återgivning av underkäkens rörelseomfång, ett världsberömt resultat av forskning där. Denna profil blev symbolen för Teknodont.

Olle drabbades av ett svårt handikapp och var rullstolsbunden de sista sex åren av sitt liv, men han förblev intresserad och aktiv på många sätt.

Det är oräkneliga tandtekniker och tandläkare i en stor del av världen som med glädje och uppskattning kommer att minnas Olle Hultén.

Journalisten Lilith Waltenberg har avlidit efter en tids sjukdom, 66 år gammal. Hon hade rötter i Estland och växte upp i nordöstra Skåne.

Fram till 2008 arbetade hon på Sydsvenskan, dit hon kom 1987 efter anställningar på Kvällsposten och Skånska Dagbladet. Hon var först reporter på Malmöredaktionen. När Rosengårdstidningen startade 1993 var hon med i den lilla redaktion som tog plats på Rosengårds Centrum för att göra en särskild lokaltidning i området.

Kring millennieskiftet kom hon till nöjesredaktionen för att förstärka nyhetsarbetet där, och det gjorde hon med besked. Det var också här hon avslutade sin tid på Sydsvenskan.

När hon steg ut från tidningshuset förverkligade hon en dröm och öppnade galleri. Galleri Lilith Waltenberg låg först på Bergsgatan och därefter, fram till stängningen för en kort tid sedan, på Isak Slaktaregatan i Malmö.

Mats Rondin, professor vid Musikhögskolan i Malmö, har, som tidigare meddelats, avlidit vid 54 års ålder. Han sörjs närmast av hustrun Helena och tre barn.

Mats Rondin var sedan länge en mycket omtyckt och uppskattad lärare i cellospel hos oss vid Musikhögskolan i Malmö. Han var en drivande kraft i utbildningen av stråkmusiker och 2005 utsågs han till professor. Under innevarande mandatperiod var han också ledamot i Konstnärliga fakultetens styrelse.

Mats Rondin lämnar på flera plan ett stort tomrum efter sig, i högsta grad rent personligt hos släkt, vänner och kollegor, men också professionellt som en ledande och oersättlig gestalt i det svenska musiklivet. Hans lysande karriär som solist och dirigent är välkänd. I regionen blev han känd som skapare av musikfestivalen i Huaröd och den kammarorkester han där grundade, en ensemble som snabbt lockade till sig etablerade musiker men som även fungerande som en plantskola för unga talanger. Han gästade alla betydande svenska orkestrar och musikinstitutioner och gjorde uppmärksammade internationella framträdanden.

Vid Musikhögskolans musikerutbildning ledde han genom åren regelbundet orkester- och kammarmusikprojekt. Bland många minnesvärda ögonblick kan nämnas hans insats vid Musikhögskolans 100-årsjubileum då han dirigerade den stora festkonserten i Malmö konserthus, liksom häromåret när han var solist med skolans orkester i Friedrich Guldas Cellokonsert.

Mats Rondin rörde sig ledigt mellan olika musikaliska stilar och arbetade gärna med musiker som hade olika bakgrund. Hos honom fanns en sällsynt hög grad av prestigelös nyfikenhet och upptäckarglädje inför nya samarbeten och musikaliska möten. Det som räknades var den musikaliska kvaliteten, och den kompromissade han aldrig med. Han arbetade lika gärna med nykomponerad musik som med klassiska verk och uruppförde ett stort antal nyskrivna verk både som cellist och som dirigent. I hans engagemang och i kvaliteten på utförandet var det ingen skillnad om musiken var skriven av en kompositionsstudent vid Musikhögskolan eller en väletablerad tonsättare.

Spåren av Mats Rondins gärning som cellolärare ser man tydligt resultat av i musiklivet. Flera av hans studenter genom åren är nu verksamma som solister, orkester- och kammarmusiker runt om i landet och internationellt – de för nu hans musikaliska arv vidare.

Saknaden efter Mats är stor. Det är svårt att föreställa sig att vi inte kommer att möta honom igen med cellon på ryggen i Musikhögskolans korridorer. Våra varmaste tankar går till Mats familj och anhöriga.

Pernilla Wadmark, 48 år, Stolpaberga, Vintrie, har avlidit efter en tids sjukdom. Hon lämnar maken Anders, sönerna Henrik, Axel och Jakob, släkt och många vänner i stor sorg och saknad.

Det finns vissa – få – personer som har något alldeles speciellt, som lyser extra och är en förebild och inspiration för oss andra. Pernilla var en sådan person.

Hon tillförde det extra modet, udden och det kloka perspektivet, som balanserar, men som också friskar upp och inte alltid är den mest bekväma sanningen. Av henne kunde vi räkna med, ibland brutal ärlighet, men också klokhet, sund lojalitet och framförallt obrottsligt djup vänskap.

Pernillas genuina nyfikenhet, varma humor och vakna ärliga intresse för världen och människor runt omkring, förde henne ut på okända vägar.

Inte minst i yrkeslivet gick hon sin egen väg. Som reseledare var hon den obestridligt bästa Italienguiden.

Efter avslutade studier i internationell ekonomi jobbade hon som konsult i några år, men ansåg detta innebära för mycket pappersarbete och bytte bana. I stället kombinerade hon sin stora passion för Italien och för matlagning med sin erfarenhet inom marknadsföring. Resultatet blev succén Mat och vin på Stolpaberga, där hon tillsammans med stjärnkockar lärde ut matlagning till företagskunder och privata grupper. Att få laga mat och prova vin på Stolpaberga var en unik upplevelse i kvalitet och sinnesfröjd.

Trots framgångarna ville Pernilla ha nya utmaningar och nästa jobb blev som sortimentstrategikonsult för flera stora affärskedjor. Samtidigt startade hon företaget Warm där hon med en vän designade och sålde träningskläder.

Snart lockade dock mat- och vinbranschen tillbaka Pernilla. Som produktchef på Åkesson Vin reste hon världen runt för att framgångsrikt finna och komponera viner för de svenska och norska marknaderna.

Dessutom bedrev hon och familjen flera rörelser inom jordbruk, stalluthyrning, projektering av mark och fastigheter. Allt detta och mycket mer hann Pernilla med. Alltid med kvalitet och utan att vi kände att hon någonsin stressade till det.

Pernilla var i sanning världsvan. Hon reste ofta, mycket och med lätthet – med familjen, i arbetet och med vänner. Hennes erfarenheter och goda kunskaper i flera språk tog henne obehindrat runt världen.

Hon var av en speciell och särskild sort. Okonstlad, naturlig, rättfram och rättvis. Pernilla hyste också ett genuint intresse för barnen, inte bara sina egna, utan alla. Hon såg dem och de kände sig sedda och uppskattade av henne. Med sin energi och styrka utgjorde hon ett positivt kraftfält i vilket vi alla – familjen, vännerna och barnen – mer än gärna befann oss. Trots sin integritet, kände vi oss aldrig någonsin exkluderade, utan tvärtom: Pernilla var här och nu, vår nära vän och syster.

Sista gången vi träffade Pernilla, förstod vi att det var just det, vårt sista möte. Det var dags för Pernilla att släppa taget. Så tog hon, den där septembereftermiddagen, ett alldeles för tidigt avsked, med sitt vanliga ”Hej då, vi hörs snart!”

Och det gör vi, Nilla, vi hörs.

För vännerna

Hannelore Håkansson, fil dr h c, Lund, har avlidit i en ålder av 89 år. Hennes närmaste är sonen Christer med familj.

Hannelore Håkansson växte upp i Bremen och bodde där till början av 1950-talet. Hon engagerade sig tidigt i arbetet vid IM Schwedenheim i Cloppenburg utanför Bremen, där hon träffade sin blivande man Sören Håkansson som arbetade som byggnadsingenjör där. De gifte sig 1953 och bosatte sig i Lund 1956.

Hannelore anställdes vid Lunds universitets geologiska institution redan 1957 som laboratorieassistent och blev senare forskningsingenjör. Hon intresserade sig tidigt för mikrofossilanalys, först vegetationshistorisk pollenanalys och sedan miljöhistorisk analys av kiselalger. En forskarkurs i diatoméanalys vid mitten av 1960-talet fångade hennes intresse för kiselalgers morfologi och artrikedom (diatoméanalys tillämpas på främst sjösediment för tolkning av miljöförändringar). Inom detta område blev hon en självlärd forskare, internationellt välkänd och respekterad inom kvartär paleoekologi. Hon samarbetade med forskare och doktorander och handledde dem som valt denna forskningsmetodik.

Hannelore fördjupade sig i kiselalgernas systematik och var sedan 1980-talet en världsauktoritet på vissa släkten. Hon publicerade flera artiklar i ledande internationella tidskrifter, som ensam författare eller tillsammans med kolleger. Hannelore deltog dessutom i flera forskarteam som arbetade med paleoklimatiska och paleolimnologiska frågeställningar från olika delar av världen. Inom diatométaxonomi medverkade hon i ett internationellt nätverk tillsammans med kolleger i bland annat Norden, Tyskland, England och USA och gjorde många forskningsresor till dessa länder.

Hannelore inspirerade såväl studenter som utländska gästforskare som sökte sig till Lund. Hon promoverades till hedersdoktor vid Naturvetenskapliga fakulteten 1990 men hon fortsatte sin forskning och handledning långt efter sin pensionering.

Parallellt hade hennes man Sören Håkansson utvecklat laboratoriet för kol-14 datering vid Lunds universitet och på motsvarande sätt hedrats 1982. Tillsammans var de ett unikt forskarpar som båda gått den långa vägen.

Hannelore hade hela livet stort intresse för sång och musik. Redan vid 10 års ålder var hon med i Bremens domkyrkokör, som före kriget gav konserter i flera storstäder på kontinenten. I Lund var hon aktiv i domkyrkokören fram till 1960-talet. Hon var också engagerad i IM:s arbete såväl i Tyskland som i Lund.

Hannelore var en samvetsgrann och kritisk forskare som ställde stora krav på sina egna insatser och på de studenter som sökte sig till henne. Hennes livshistoria gjorde djupt intryck på oss. Vi tänker på henne och den livsglädje och entusiasm som hon utstrålade. Saknaden är stor men vi känner tacksamhet och glädje över att ha haft henne som kollega och vän i många år.

Koreografen och regissören Mats Ek blir föremål för årets hedersporträtt i Statens porträttsamling på Gripsholms slott. Årets hedersporträtt är ett fotografi taget av fotografen Lesley Leslie-Spinks, som följt Mats Eks karriär i närmare fyrtio år. Porträttet avtäcks vid en ceremoni på Grispholms slott på lördag, den 15 november.

Statens porträttsamling på Gripsholms slott i Mariefred innefattar över 4 600 verk från 1500-talet och framåt. Varje år donerar Gripsholmsföreningen ett hedersporträtt till samlingen. Numera finns inte bara målningar i samlingen. Fjolårets hedersporträtt av Hans Blix i fjol var till exempel en byst av Peter Linde. Andra hedersporträtt på senare år är av författaren Theodor Kallifatides, regissören Suzanne Osten, Ikeas grundare Ingvar Kamprad och biskop Martin Lönnebo. TT

Fil doktor Lena Lang, 56 år, Åhus, har avlidit. Hon efterlämnar maken Bo och sönerna Victor, David och Emanuel med familjer.

Lena började sin forskarutbildning i pedagogik vid den då nystartade Malmö högskola. Parallellt med sina studier hade hon en lärartjänst vid Riksgymnasiet i Kristianstad, och mötet med studerande där väckte hennes intresse för djupare studier om konsekvenser av funktionshinder. Inför avhandlingsarbetet genomförde hon flera delstudier om perspektiv på skola, habilitering och boende bland ungdomar med rörelsehinder. Forskningsrapporterna rör elevers förväntningar på studierna vid riksgymnasier i Sverige, i en serie som Lena krönte med sin doktorsavhandling ”Och den ljusnande framtid är vår” 2004.

Fokus för studierna var ungdomarnas väg in i, genom och ut ur gymnasiet. Lena kunde konstatera att skoltiden var ganska ljus för flertalet ungdomar medan ”vägen ut” kunde vara ”jättetuff”. Typiskt för samtliga dessa studier, liksom för Lenas senare forskningsansatser, är att hon lyssnade till och lyfte fram elevernas egna röster, de som sällan blev hörda.

Som universitetslektor vid fakulteten för lärande och samhälle vid Malmö högskola axlade hon även uppgiften som studierektor för forskarutbildningen, samtidigt som hon ingick i flera konstellationer inom fältet forskning om funktionshinder.

Hennes lyhördhet blev tydlig i ett ännu pågående forskningsprojekt för en inkluderande grundskola, vilket hon initierade och där hon ansvarade för den vetenskapliga ledningen. Genom hennes professionella, välorganiserade, kreativa och personliga engagemang utvecklades flera fördjupningsstudier med delaktighet och rättighetsperspektiv i fokus. Om detta skrev fakultetens dekan: ”Med värme och humor samlade hon forskargruppen till inspirerande och relationsskapande möten.”

I sitt arbetsrum hade Lena en ”doktorsväska” där pillerburkarna hade etiketterna ”lugn”, ”ro”, ”mod”, ”bus”, ”styrka” – livselixir som Lena förmedlade i arbetsgemenskapen med sina kolleger. Skrivbordet i ”Modulen” vände Lena utåt mot himlen, havet och ljuset i omvärlden.

Lena har nu lämnat detta jordiska, mitt i en lovande forskarkarriär. Hon hade nyligen inlämnat sin docentansökan, vilken mottogs positivt. De insatser hon redan gjort på området forskning om funktionshinder är betydande och utgör en god grogrund för oss kolleger att bygga vidare på. Hon var vänsäll och sparade inte sig själv. Hennes engagemang, förutom familjen, gällde främst människor som på olika sätt lever i utanförskap. Hon visade i dessa sammanhang en äkta och sansad empati. Saknaden efter Lena är djup inom hennes familj. Maken Bo sade i sitt avskeds- och minnestal att ”inga andra par har hållit varandra så mycket i handen som vi båda”.

Vi saknar Lena som trogen vän och engagerad kollega.