Rockpoeten Ronny Carlsson, Simrishamn, har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 62 år. Han sörjs närmast av sina barn.

Jag bläddrar i dagstidningen och ser ett känt ansikte, ett ansikte som jag känner så väl. Det fångar mig med sin slitenhet och sina vackra dag av djupa mänskliga erfarenheter.

Ansiktet är Ronny Carlssons. Slitenhet kan ge vackra fåror. Jag ser med smärta ett ansikte med tunga mänskliga erfarenheter i övermått.

Ronny Carlsson är död. Den skånske rockpoeten har tystnat.

Ronny som ända från 1970-talet var med och introducerade rockpoesin i Skåne och Sverige. Denne Eslövsgrabbs skrovliga sandpappersröst som gjorde honom till ett välkänt namn i sin genre.

Han föddes i Eslöv för 62 år sedan och musikaliteten fanns i släkten. Av morfar fick han en gitarr, men det skulle dröja länge innan han började traktera den. Han blev kanske aldrig någon virtuos på sitt instrument. I stället var det nog den nakna rösten som gav det starkaste avtrycket. Rockmusiken och poesin intresserade honom. Efter sin medverkan i några lokala band flyttade han in i Peps Perssons kollektiv och där skapades ett band som blev känt under namnet Rockamöllan.

Det blev starten på en lång och framgångsrik karriär. Men själv var han mäkta ointresserad av sådant som karriär och framgång. Det betonade han i våra samtal om konstnärskap och karriär. Efter debuten med Rockamöllan kom fyra lp-skivor i rask takt. Under en period verkade Ronny i Stockholm där han bland annat gjorde ett par inspelningar med sin dåvarande sambo Ulla Skoog.

Åter i Skåne gav han ut den uppskattade cd:n ”Kom bara förbi” och senare en nyutgåva av ”Minnesläckor”. En lyrikbok publicerade han också, ”Mellan kistorna och krogen”. Hans röst uttrycker ohöljt det allra mest mänskliga, den griper lyssnaren med sin alldeles äkta oförställdhet. Inga vackra inställsamma slingor där inte. Nej, bara den rena känslans råhet och slitenhet. Förra året kom så en ny cd med bland annat en text om en svart sargad tösabits övergivenhet och död. Den heter ”Regnet föll”. Där berättar Ronny Carlsson om det som är temat i hela hans rockpoesi, flickan, tösen, som han sjunger om utnyttjas, slits sönder i sitt sökande efter en famn att vila ut i.

Den texten – så oändligt gripande – kunde mycket väl vara sången/dikten om Ronny Carlssons eget liv.

En ny cd var under arbete och Ronny talade sällan om det arbete som skulle bli något viktigt för honom. Men annat kom emellan och nu är Ronny Carlsson död. En stor rockpoet är borta och saknas av många, många.

Detta är inga pliktskyldiga tomma ord i sorgens stund.

Det är eftertankens bittra sanning som talar, som alltid aningen sent.

Inga-Lisa ”Peggy” Åkerlund, född Paulsen, Ängelholm, har gått bort, 103 år gammal. Närmast anhöriga är barnen Ingela, Annika och Christian med familjer.

Inga-Lisa föddes 1911 i Åkarp. Efter flickskola i Lund utbildade hon sig till lanthushållslärarinna i Uppsala. Där mötte hon två kamrater som blev vänner för livet. Mot slutet av sitt liv sa hon: ”Jag tänker ofta på allt roligt vi haft, och jag kan se deras leenden framför mig när jag vill.”

Efter utbildningen fick hon anställning som hemkonsulent. Hon älskade sitt arbete, som bestod i att resa runt på landsbygden i Malmöhus län och hålla kurser för husmödrar i den nya tidens metoder för matlagning, konservering och hemmets skötsel.

Just före krigsutbrottet 1939 gjorde hon en lång resa i Europa och såg tyska nazister fyllda av slagord och hatpropaganda, och lärde känna judiska familjer vars tragiska öden grep henne djupt.

Hela sitt liv behöll hon ett engagemang för utsatta och förtryckta människor. Peggy var en livlig och utåtriktad ung kvinna med sinne för sällskapsliv och dans. Hon träffade Torsten, som var tandläkare i Ängelholm. Som person var han hennes raka motsats, inåtvänd och eftertänksam. De gifte sig 1941. När hon sent i livet fick frågan varför hon valt en så omaka make sa hon: ”Torsten var den jag verkligen kunde samtala med!”

Äktenskapet var ovanligt för sin tid, genom att Peggy kunde bevara sin frihet för egna vänner och intressen. Yrkesarbetet fick hon dock ge upp. Tidsandan var sådan att en gift kvinna i hennes samhällsställning inte skulle yrkesarbeta. Men som hemmafru kände hon sig begränsad, och när vi tre barn blev äldre började hon som lärare i hemkunskap på särskolan. Hon var förtjust i arbetet med eleverna, och hon värdesatte den fina andan och sammanhållningen på skolan.

Peggy läste mycket, tyckte om film och deltog i stadens filmstudio tills hon blev 100 år. Alla slags levnadsöden berörde och engagerade henne. Hon hade ett djupt intresse för människor och tog omsorgsfullt del i familjens, släktens och vännernas liv.

101 år gammal flyttade hon till ett äldreboende. Hon var rädd att förlora sin självständighet, men hennes glada, vänliga och tacksamma väsen gjorde även den sista tiden rik och meningsfull.

Mats Rondin, cellist och dirigent, har, som tidigare meddelats, avlidit vid 54 års ålder. Han sörjs närmast av hustrun Helena och de tre barnen.

Du gav mig, o Herre, en teg av din jord

som jag nu min egen får kalla.

Du gav mig ett värv och ett bröd för mitt bord …

Ur Hjärtats nycklar, en opera av Peter Bruun med libretto av Ylva Eggehorn, baserad på en bok av biskop emeritus Martin Lönnebo.

Operan Hjärtats nycklar var den sista föreställning som Mats Rondin dirigerade. Han dog långt bort från sin Helena, sina barn och sitt älskade Skåne, bara 54 år gammal. Jag har fått samtal efter samtal från musiker och artister som alla ställt samma fråga: Hur kunde det hända? Hur ska det gå nu? Sammantaget bär de vittnesbörd om en man som i sitt liv och sin gärning varit ett stöd, en hjälp och en inspirationskälla för många som valt musik som sitt yrke.

Mats Rondin studerade cello både vid Kungliga musikhögskolan och vid Sveriges Radios musikskola, Edsberg. Under sin utbildning hade han lärare som Gunnar Norrby, Erling Bløndal Bengtson och Frans Helmerson, storheter i musikvärlden. Han tog diplomexamen bara 21 år gammal och fick omgående en eftertraktad plats som solocellist i Malmö Symfoniorkester.

När jag tillträdde som chef för orkestern 1984 mötte jag en fantastisk musiker, mogen trots sina unga år och med en otrolig förmåga att hitta de långa linjerna i musiken. Malmö symfoniorkester huserade då fortfarande i teaterhuset på Fersens väg, men bygget av det nya konserthuset i korsningen Amiralsgatan/Föreningsgatan var redan påbörjat. Inför invigningen hade orkesterns violaspelare Gunnar Jansson, också en skicklig kompositör, fått uppdraget att skriva en solokonsert för orkesterns unge cellist.

I mitten på 1980-talet var invigningen av ett nytt konserthus i Malmö en riksnyhet. Radio och tv direktsände och den mediala uppmärksamheten var enorm. Anspänningen och pressen i huset var stor, men det märktes inte på Mats. Cellokonserten var inte lätt, men han gick in och spelade med en självklarhet och säkerhet som vore det vilket repertoarstycke som helst. Det var Mats i ett nötskal, han var närmast ett naturbarn, med ett omedelbart förhållande till musiken. Konserten blev hans genombrott för en bredare publik.

Bara något år senare blev Mats solocellist i Sveriges Radios symfoniorkester i Stockholm och lämnade Malmö. 1988 återkom jag till Stockholm som chef för Svenska rikskonserter och vi kunde återuppta kontakten igen. Ett antal år senare återvände jag till Skåne och våra privata möten blev allt mer sällsynta.

I mitten av 1990-talet bildade Mats Huaröds kammarorkester tillsammans med Staffan Scheja och Sture Eriksen. Allt oftare sökte han sig tillbaka till Skåne och 1998 lämnade han Sveriges Radios symfoniorkester för en frilanstillvaro. Vad som förundrade mig var hur han ofta bytte ”spår”. Av ren nyfikenhet bjöd han in till gränsöverskridande möten. Han arbetade med artister som Lisa Nilsson, Salem Al Fakir och Viktoria Tolstoy, utforskade stilar som jazz och folkmusik, alltid med oväntade och originella resultat.

Det var kammarmusiken och det konstnärliga ledarskapet som ledde in honom på dirigentbanan och han fick snabbt tunga uppdrag. Jag var imponerad över hur han hanterade konserten som gavs i samband med kronprinsessan Victorias och Daniel Westlings bröllop. Programmet krävde att han snabbt kunde kasta sig mellan olika genrer, från klassiskt till Magnus Uggla och tillbaka igen. Och som allt han gjorde framstod det som så enkelt och så naturligt.

I oktober 2009 blev jag chef för Malmö opera och Mats Rondin var en av de första dirigenter jag engagerade. Sedan dess har Mats varit en självklar del av arbetet i huset. I Les Misérables, Evita, Miss Saigon och senast Doktor Zjivago har han hjälpt såväl debutanter som veteraner att nå längre än de någonsin gjort tidigare. Hans vänlighet och lågmälda humor, i kombination med ett stort kunnande, har gjort honom till en av de mest respekterade och älskade musikanterna på Malmö opera.

En musiker är en människa som lever på att spela musik. En musikant är en människa som får musiken att leva. Det kunde Mats!

Bengt Hall, vän och teaterchef

Som tidigare meddelats har Bo Håkansson, Farstorp, avlidit. Han sörjs närmast av hustrun Wenche och tre barn.

Saknaden är stor och jag sörjer en god vän. Men jag är glad över att jag under många år hade förmånen att lära känna Bo.

Vi delade många intressen, bland annat motocross, och jag minns fortfarande första mötet vi hade på crossbanan i Saxtorp i slutet av 1980-talet.

Bo har alltid funnits för mig – som en god vän, men också som mentor och bollplank i affärssammanhang. Jag har haft stor respekt för honom och hans stora engagemang och generositet samt av hans kunnande inom en mängd olika områden.

Vi har även rest en del ihop och var senast i somras och spelade golf i Marbella.

Jan Thorén

Per-Håkan Ohlsson, Lund, har, som tidigare meddelats, avlidit. Han blev 98 år och sörjs närmast av två döttrar och en styvson med familjer.

Vi är hos fotograf Per Bagge i Lund, Bantorget 6, in på gården, i oktober 1921. En allvarlig pojke klädd i klassisk sjömanskostym tittar rätt in i kameran och på oss sentida betraktare. Det är Per-Håkan Ohlsson, 5 år gammal. Han avporträtteras tillsammans med pappa, boktryckare Håkan Theodor född 1871, och sin 1-åriga lillebror Sven-Håkan.

Familjen Ohlsson gick inte så sällan till fotografen. Den äldsta bilden av ”gossen Ohlsson” är från 1917, och här finns bilder från 1918 med mamma, farmor (född 1841) och kusin och åter från 1923.

Tanken svindlar: här sitter, tillsammans med sin farmor som föddes under första halvan av 1800-talet, den man som alldeles nyss regelbundet sågs vid lunchtid på Akademiska Föreningen och som har varit med och format staden Lund på så många sät. Förankrad i tiden och i sin egen särskilda plats, Lund.

Under senare årtionden kan jag följa Per-Håkan Ohlsson inte minst bland pressbilderna från Firma Hagblom, cirka 1 200 000 pressfotografier, nästan uteslutande tagna i Lund mellan åren 1927 och 2003.

Denna rika samling, liksom Per Bagges glasplåtar, har Universitetsbiblioteket kunnat förvärva tack vare Per-Håkan Ohlssons omtanke och generositet. Han var alltid trogen sitt engagemang för bokens värld, för grafiska tekniker och för Lund. Detta glömmer vi inte.

Karin Lindroos, arkitekt SIR/MSA, konstnär och lektor i design vid Linnéuniversitetet i Växjö, har avlidit. Hon blev 61 år. Hennes närmaste är Oscar Heijkenskjöld och sönerna Kalle, Casper och Johannes.

När allt annat går under finns tre saker ändå kvar: tron, hoppet och kärleken, men störst av dem är kärleken. Karin hade tron, hoppet var starkt, så starkt som det blir när allting annat sviktar. De sista gångerna jag besökte Karin på Umas i Lund och Hospice i Malmö sa hon med eftertryck: ”Störst av allt är kärleken!”

Det var lätt in i det sista att både skratta och gråta tillsammans med Karin. Hon var en älskansvärd vän som generöst och oreserverat delade med sig av sin kärlek till andra. Hon fick ta emot många varma och uppskattande hälsningar från alla håll under sin sista sjukdomstid.

Första gången jag träffade henne var på Form/design center där hon i sin egenskap av inredningsarkitekt arrangerade utställningar och servade besökare med goda och praktiska råd. Jag är säkert inte den enda som minns henne som tjejen med tofsen – en kaxig hårtofs mitt på huvudet. Originell och mycket färgstark i ordets bästa bemärkelse. En gudabenådad konstnär.

Karin var född i Stockholm, dotter till Gunvor, teckningslärare och textilkonstnär, och Bengt Lindroos, arkitekten bakom Kaknästornet. Karin utbildade sig på Konstfack där hon träffade kurskamraten och blivande maken Oscar Heijkenskjöld. 1976 avlade de examen och flyttade ett år senare till Malmö. 1984 gifte sig Karin och Oscar. Bröllopsresan blev en tur med Rundan i Malmös kanaler.

Som yrkesverksam drev Karin bland annat det egna företaget Klart Lysande, art in business inom verksamhetsområdena inredning, utställningsformgivning och konstnärlig utsmyckning. Hon var vid sin bortgång lektor i design och inredningskonst på Linnéuniversitetet i Växjö.

Skapandet var för Karin inte bara ett yrke utan ett sätt att leva. Hon gjorde tygtryck och var en hängiven Mandalamålare. I hennes fria målande finns det mycket som påminner om Hilma af Klints måleri.

Under några år på 1990-talet var Karin styrelsemedlem i lokalavdelningen för Sveriges inredningsarkitekters riksförbund. Hon var medlem i flera nätverk för kvinnliga företagare bland annat Sinnrika och Nerv.

Den ojämna kampen mot cancern är slut. Saknaden efter Karin är stor. En stor familj, många vänner och kollegor får nu fylla tomrummet efter henne med fina minnen och tacksamhet över att ha fått vara delaktiga i hennes liv. Med våra tankar håller vi Karin levande.

Anders Lundström, Limhamn, har avlidit i en ålder av 68 år. Han sörjs närmast av släktingar och vänner.

En kulen eftermiddag i mars för två år sedan fick jag ett telefonsamtal. Mannen som ringde hade varit på Soldattorpet. Vi hade ett långt och mycket intressant samtal som avslutades med att han sa:”Jag ser här i Limhamniana Nytt att ni söker en kassör. Det skulle jag kunna tänka mig.”

Det blev upptakten till att Anders Lundström vid kommande årsmöte för Limhamns museiförening valdes till kassör och det blev också upptakten till ett mycket gott samarbete i styrelsen och en respektfull vänskap.

Dessvärre blev inte vårt samarbete så långt. Den 10 oktober 2014 fick jag beskedet att Anders avlidit. Budet var väntat, han hade varit sjuk ett tag.

Anders hade ett mycket stort engagemang i Limhamns museiförening. När han kom till föreningen hade han just efter pensionering flyttat tillbaka till sin barndoms Limhamn. Han berättade gärna om sin lyckliga uppväxt nära Strandgatan, om lekarna och äventyren på breplasserna i fiskehamnen. Som extra krydda hade han av en slump kunnat köpa en bostadsrätt på Strandgatan, en lägenhet som hans farfar och farmor bott i. Detta betydde mycket för Anders. Han hade kommit hem.

Anders utbildade sig till civilingenjör vid Tekniska högskolan i Lund men han hade också ett stort humanistiskt intresse för historia, astronomi och politik.

Anders engagemang i föreningen omfattade inte enbart kassörsuppgiften, vilken han skötte oerhört grannlaga och ägnade mycket tid. Han hade också ett stort intresse i föreningens fortsatta arbete och de förändringar en ideell förening alltid gör för att möta den omkringliggande utvecklingen. Han var tydlig i sina åsikter, motiverade klart sin uppfattning, vilka kanske inte alltid överensstämde med vad andra tyckte. Men han var också lyhörd och tog till sig andras argument.

Det är tomt efter Anders.

Bengt Ludvig Persson, Bjärred, har, som tidigare meddelats, avlidit. Han blev 77 år och sörjs närmast av Maylise och sina systrar med familjer.

Vår fine kamrat och gode vän Ludde har lämnat oss.

Han var en underbar och säregen människa. Redan när vi mötte honom första gången, vid terminsstarten på Väg- och vattenbyggnadslinjen på Chalmers, förstod vi att han var speciell. Han var nämligen latinare, den ende bland oss som ju annars alla var realstudenter. Denna humanistiska skolning präglade honom genom hela livet och gjorde honom till en unik civilingenjör och vän.

Förutom att studera hade vi naturligtvis också fester och roade oss på olika vis. Ludde var en av initiativtagarna till det som blev det ytterst livskraftiga sällskapet ”Gubbhyllan” med ett dussintal medlemmar. Vi hade regelbundna middagar på restaurant där vi åt och drack gott samt följde en ritual, bland mycket annat skrevs det protokoll med foton till. Underbara kvällar! Härliga minnen!

Det fantastiska är att efter examen fortsatte Gubbhyllemötena med en årlig sammankomst sista helgen i november. När det för första gången var Luddes tur att arrangera möttes vi på hans sommarställe i Sjöbo. Där lyckades han få oss upplänningar att till och med uppskatta svartsoppa med krås.

Gubbhyllan ordnade ibland extra ordinarie möten. Bland annat hyrde vi en 36-fotare i Saint Tropez och seglade till Korsika. Ludde var i denna lugna miljö i sitt esse. Han roade oss så vi hade träningsvärk i kindmusklerna – vi var inte vana att gapskratta timmar i sträck. Hans kommentarer var blixtsnabba. Någon klumpade till det och fick bommen i huvudet. Ludde: ”Det var en bom som blev en träff!”

Men Ludde var också ansvarsfull. Han väntades i Libyen och vi var lite sena på återvägen. Han fick oss att ankra i en bukt på franska kusten där det fanns en liten järnvägshållplats. Vi blåste med viss möda upp jollen och Ludde satt i den i kostym med uppkavlade byxben, ty han skulle vada sista biten med skorna i handen. Han kom i tid till sitt arbete.

Mötena med Gubbhyllan har fortsatt genom alla år, med en viss, viktig, förändring: vi har numera gummorna med och ses på sommaren.

Senaste mötet var nu i juli och Ludde och Maylise var med förstås. Ludde var märkt av Parkinsons sjukdom, men huvudet var intakt. Nästa gång blir vi högst fem gubbar.

Avslutningsvis vill alla vi som har haft förmånen att vara hans vänner säga att vi har lidit en stor förlust, en riktig skånsk hedersman har gått ur tiden.

Ludde och jag träffades i början på 1970-talet. Tillsammans med våra fruar hade vi många trevliga fester. Ludde, som var rädd om sin kropp, ville hänga med mig i löpspåret. Många rundor, såväl med gymnastikskor som med skidor, avverkades i Lödde sandskog.

Ludde påstod att vi slog banrekordet på skidor en kväll då det var blankis på banan. Så småningom fick Ludde upp flåset och vi deltog i ett antal motionsrundor såsom Yddingeloppet, Kraftverksloppet och Segerundan, samtliga lopp på cirka 12 kilometer. Många trevliga stunder hade vi i bastun.

Eftersom Ludde varit i Libyen och jag i Gaza hade vi lärt oss en del arabiska uttryck, mest fula sådana. Dem höll vi för oss själva och skrattade gott åt våra kunskaper. Ofta drog Ludde till med några latinska fraser och då blev det ännu roligare. Ofta hängde han med mig på cykelturer, bland annat till och från Malmö. Han arbetade ju sista tiden bland annat med Malmös avlopp och jag hos Malmöpolisen. Någon menade att det var vi som tog hand om Malmös undre värld. Tillsammans med våra respektive gjorde vi många fina resor till bland annat Österrike och Tyskland. Luddes 75-årsdag firade vi i Tyskland.

För några år sedan blev Ludde sjuk. Han blev allt sämre och hade rörelsesvårigheter. Trots att han tacklade av mer och mer hade han sitt goda humör. Vi kunde sitta långa stunder och tala om allt trevligt vi varit med om. Den sista veckan i livet tvingades han tillbringa inom vården. Då ville han inte vara med längre, men trots sin sjukdom höll han humöret uppe ända in i det sista.

Vi upptäckte också att vi var släkt. Vi härstammar båda från Hans och Una som levde på mitten av 1600-talet, men det är en annan historia.

Vi har mist en god vän och kamrat som alltid ställde upp. Det är med stor sorg jag och Ingegerd nu tar farväl av Ludde.

Musikern Christer Persson, Malmö, har avlidit vid 62 års ålder. Han sörjs närmast av syskon med familjer.

Gitarristen och komponisten Christer Persson har vandrat ur vår verklighet. Vi är en stor profil, flanör och ett landmärke fattigare. Christers gärning inom musiken är väldigt stor: som pedagog, tolkare och nyskapare. Hans nästan omättliga aptit på musik, litteratur, bildkonst och matlagning inspirerade hans musikskrivande och gestaltade därigenom hans musik på ett högst personligt sätt. Han var en klassiskt skolad gitarrist som aldrig försatt ett tillfälle att öva och utveckla sin teknik. Hantverkskunnandet stod högt i kurs för Christer.

Utöver sin solokarriär bildade han gitarrensemblen Void Minimalistic Orchestra.

Conny C-A Malmqvist: Gitarrorkestern formerades och hade sin första spelning på klubben The Void som låg på Hyregatan 12 på Gamla Väster. Året var 1981. Medlemmar har skiftat genom åren, kommit och gått: Christer Persson, Hans Annellsson, Johan Celander, Fredrik Sundström, Jan Persson och Conny Malmqvist har alla låtit sina gitarrer klinga och dåna. Christer var orkesterns komponist och kapellmästare. Fyra och ibland fem elgitarrister utmanade hörseln. Det var minimalism och noisemusik i oskön blandning.

Christer karakteriserade musiken som partiturmusik med rocken som klangbotten. Stundtals lät vi som en viskning, stundtals som ett jetplan som lyfter från marken. Vi spelade på konstgallerier, konsthallar, fester och rockklubbar i Malmö och Lund. En av milstolparna i gruppens långa historia var spelningen på Elektronmusikfestivalen i Stockholm 1986 där orkestern och violinisten Tomas Gunnarsson framförde Christers komposition ”Jaloux”. 1990 kopplades både Gunnarsson och jazzsaxofonisten Cennet Jönsson in när gruppen framförde ”Ode to Gerty MacDowell” på Fredmans i Malmö.

Bengt Adlers: Mitt samarbete med Christer tog sin början då han satte musik till min diktsamling ”From the Corners of My I” 1987. Verket framfördes vid ett flertal tillfällen, bland annat på Lunds konsthall, Galerie Leger och Malmö konsthall. Höjdpunkter var vid Polyphonix-festivalen i Paris 1988 och på The Living Art Museum i Reykjavik 1991.

Gemensamma resor fördjupade vänskapen och jag minns när han väckte mig mitt i natten på hotellet i Paris för att han inte kunde höra min andning eller hur han övade upp sig med Bach-stycken på förmiddagen i hotellrummet. Tillsammans i en stor grupp besteg vi ett isländskt berg, efter konserten där, i våra kostymer om natten. Magiskt, men ansträngningen var stor för Christer som led av en ärvd njursjukdom. Inte långt efter hemkomsten fick Christer en ny njure och livet återvände, men han var starkt präglad av detta öde under stor del av sitt liv.

Själv drogs jag även in i arbetet med Void och Christer och jag samarbetade med projektet ”Tutti” under flera år till uruppförandet på Rooseum i Malmö 1996.

Sista samarbetet var ”Den andra kinden” tillsammans med Conny C-A Malmqvist och resulterade i en cd som kom ut under 2007 på OEI.

Chocken över att Christer är borta har i detta skrivande inte lagt sig än. Christer fattas oss!