Tv-reportern och kommentatorn Roger Blomquist har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 57 år. Han sörjs närmast av hustrun Maria och två barn.
Många upplevde nog Roger Blomquist som lite väl bullrig och självsäker när han först tog plats i kommentatorsstolarna. Det var i början, när han slogs om utrymmet i revir som redan var inmutade av etablerade tv-personligheter. Men så hittade han sina egna arenor: konståkning, ridsport, simhopp och dans bland många andra. Där fick ”Blomman” blomma. I vilken mån han dirigerades dit och hur mycket som var hans fria val vet jag inte. Men just dessa sporter, som inte står i det starkaste medieljuset vanligtvis, råkade med åren bli några av de mest populära tv-sporterna, tillika de först utsålda i samband med olympiska spel. Sporter som de flesta kunde så mycket mindre om än fotboll, ishockey, handboll, tennis. Roger tog alltid sitt jobb på allvar. Hans entusiasm var bubblande. Det hördes att han älskade jobbet.
Han var som en mousserande cava när han kom igång, han tog i som om han var i världens centrum och med sitt goda humör, sina skratt, sin påtagliga glädje över att få rapportera, gjorde han oss intresserade av det som vi vanligtvis inte brydde oss så mycket om. Han kunde hantera spänning och besvikelse så att det kändes in i märgen. När stordåden var ett faktum gick han upp ett par oktaver och rösten sprack. Precis som Toivo Öhmans röst gjorde när han rapporterade om Ulrika Knapes OS-guld 1972, som Plex Peterssons när han med försiktiga, känslosamma ordslingor lotsade Ingemar Stenmark ner för pisterna.
Roger vågade visa känslor, han var engagerad, omtänksam mot de aktiva, men också – och det är kanske det finaste jag kan säga om honom – kortfattad, bestämd, rak och kompromisslös när han ville säga ifrån på skarpen: ”Svagt!” ”Skärpning!” ”Urdåligt!” Han tog ställning, både i positiva och negativa sammanhang, på ett sätt som kändes befriande, uppfriskande i jämförelse med en allt mjäkigare och slätstruken kommentatorsstil som brett ut sig.
Jag hörde hans sista, nästan viskande, kraftlösa ord till oss tittare från ryttar-VM innan han, efter tuff kamp, fick kasta in handduken för att åka hem och somna in, knäckt av två års fight med cancern.
Sorgligt, Roger, att vi tvingades höra din fina röst brytas i det lägre registret och av en alldeles skoningslös anledning. Du hade så mycket kvar att ge.
Åke Stolt, tidigare sportchef på SydsvenskanIngrid Wadenheim, Malmö, har avlidit vid 66 års ålder. Hon efterlämnar närmast sin man och tre döttrar med familjer.
Svenska Noonanföreningen har mist sin grundare Ingrid Wadenheim alldeles för tidigt och sorgen är stor hos oss alla i föreningen.
Ingrid Wadenheim föddes i Jönköping den 30 maj 1948. 1969–70 gick hon en traineeutbildning på Televerket, där hon träffade sin blivande man, Sune Wadenheim. Båda fortsatte sedan inom Televerket och senare Telia fram till pensionen. Ingrid var en eldsjäl och har under de senaste tjugo åren ägnat sig alltmer åt ideellt arbete, först i Svenska Noonanföreningen och sedan alltmer inom Riksförbundet Sällsynta diagnoser.
Ingrid byggde som ordförande upp föreningen, men även sedan hon lämnat över ordföranderollen till andra fortsatte hon mycket aktivt att bidra till föreningens verksamhet. Bland annat hade hon en fenomenal förmåga att hitta fonder som kunde tänkas stödja vår förening och hon lyckades väldigt väl med detta. Dessa ekonomiska medel har varit en förutsättning för att föreningen har kunnat arrangera såväl familjeträffar som utbildningsaktiviteter för föreningens ungdomar.
Ingrid har under senare år varit engagerad i Riksförbundet Sällsynta diagnoser. Senast i somras deltog hon som representant vid Almedalsveckan. Hon har varit särskilt aktiv i internationella sammanhang, såväl på nordisk som på EU-nivå.
När nya medlemmar kom till Noonanföreningen var Ingrid och hennes familj de första att bekanta sig med nykomlingarna och de gjorde alltid att man kände sig välkommen. Med sin värme, ärlighet och stora närvaro fick hon alla att känna sig bekväma och våga prata och i sin tur bjuda på sig själva.
Ingrid månade om sin man Sune och döttrarna: Boel, Ellen och Lina. Alla i familjen Wadenheim bidrar alltid med sina starka personligheter till föreningens träffar vilket vi tror Ingrid kände stolthet över.
Det är vår goda vän Ingrid vi minns och saknar allra mest. Ingrid var både klok och god. Hon hade ett mycket starkt intellekt och samtidigt en oändlig medkänsla och värme. Ingrid var en generös och omtänksam person med en sund portion humor. Vi saknar hennes trygga, varma mänsklighet och hennes konkreta, realistiska livshållning.
Svenska Noonanföreningen, Erica Freij Ledel, Per och Carin Larnert, Mona Sjöström och Pi Tufvesson CohenSkräddarmästare Arthur Dittlau, Malmö, har avlidit, 94 år gammal. Han sörjs närmast av barnen Hans-Erik och Carina med familjer.
En mäster har lagt ned saxen!
Med Arthur Dittlaus bortgång har en av den gamla stammens mästerhantverkare lämnat oss. Arthur växte upp i en småbrukarmiljö i Ilstorp, där fadern gick in i gjuteribranschen i Sjöbo. Efter skolgång och en kort tid som gjutarlärling kom Arthur som 15-åring under fyra år i lära hos skräddare Sjöbeck i Sövdeborg. Tolv timmars arbetsdag och 1,7 mil daglig gångväg präglade arbetets betydelse i unga år. Under världskrigets orostider 1940–42 var Arthur värnpliktig skeppsskräddare på pansarskeppet Sverige, där han genom sin yrkesroll snart blev bekant med alla, från menig till amiral.
Under 1940-talet, med familjebildning i Stockholm, genomgick han Stockholms tillskärarakademi samt gjorde karriär hos ett flertal skrädderier. Så småningom flyttade han med familjen till Malmö, där han bland annat var verkmästare på Gino-konfektion och försteskräddare i Engelska skrädderiet.
År 1953 öppnade Arthur eget herr- och damskrädderi på Köpenhamnsvägen och gjorde under tre decennier detta till ett kvalitetsbegrepp inom stadens beklädnadsbransch. Arthurs handsydda kostymer var gjorda för livstid, inte till nästa modeväxling. Och hantverket var utfört därefter: yppersta kvalitet i varje detalj – trettio års användning utan att en knapp lossnar eller en fodersöm går upp.
Därmed var Arthur en ypperlig representant för ett kvalitetshantverk sprunget ur en tid innan massproduktionens flodvåg gjorde kunderna okänsliga för god kvalitet. Arthur var efter försäljningen av företaget 1987 fortfarande verksam i yrket under ett årtionde och var också en mångårig, mycket aktiv medlem i Malmö skräddareförening.
Lars Fredriksson, svärsonSportjournalisten Roger Blomquist, Malmö, har, som tidigare meddelats, avlidit efter en tids sjukdom. Han sörjs närmast av sin hustru och sina två barn.
Vår kollega och vän, sportjournalisten och kommentatorn Roger Blomquist har gått bort. Tomrummet efter Roger gapar stort hos så många och inte minst hos oss alla på SVT Sport. Ingen kunde uttala den ryske konståkningsvirtuosen Plusjenko som han. Ingen kunde växla från stekande talintensitet till total tystnad som han. Och det komiska ögat hade han och förstärkte gärna en rolig situation med ett skratt eller ett pricksäkert ”oj oj oj då”.
Han var kommentatorn med bredd. Konståkning, gymnastik, simhopp, ridsport, handboll, fotboll hockey, golf, shorttrack, skotercross. Det är bara ett axplock av sporter han kommenterat i SVT.
Han var också en kommentator med spets och stil, personlig stil – just sådant som gör en kommentator till något extra. I en god tradition här på SVT Sport följde han i spåren av Bengt Grive, tystnadens konstnär, Sven Plex Petersson som målade med orden och lät Stenmarks åk tala för sig själva, Christer Ulfbåges mäktiga stämma och Jacob Hårds mer melodiösa känsla för den idrottsliga dramaturgin. Roger var Roger. Det var uselt eller världsklass, det var succé eller skandal. Han var passionerad, modig, tyst när det krävdes och den sanne entusiasten i de rätta ögonblicken.
Roger ville alltid mer. Bättre. Längre. Programförslagen ramlade in och det redaktionella samtalet drevs på när Roger var närvarande. Allt var inte genomtänkt alltid. Men framåtrörelsen, energin och viljan att leta på nya marker fanns där hela tiden.
Under de sista åren när han kämpade med sin sjukdom kramades vi ofta när han var i Stockholm. Han var inte bara här i sin egen tjänst utan även som facklig representant för sina kollegor på sporten. Sådan var han också – bärande det kollektiva ansvaret för sina kompisar i lönerevisioner, schemaändringar, riskbedömningar och så vidare.
Roger bar på en eld. När den nu har slocknat blir det kallare. Men ljuset är kvar i det minne där vi ser en lätt framåtlutad man sprinta vidare mot nästa uppdrag. Nästan alltid med ett leende på läpparna.
Tack Roger! Du var unik. För oss. För publiken.
Kamraterna på SVT Sport, genom Per Yng och Kjell AnderssonUlla Holm, född 6 september 1931, avled den 11 september 2014 i sitt hem i Gessie. Hennes närmaste är sonen Göran med familj.
Min svärmor Ulla är en av de där ”okuvliga personerna” som Mankell skriver om. Varje gång livet krängde åt ett annat håll än hon kanske hade föreställt sig kämpade hon vidare utan att någonsin klaga eller bli bitter. Hon hade förmågan att hela tiden hitta glädjeämnen och finna kraft. Hon var en kämpe.
Som mycket ung mor fick Ulla börja arbeta tidigt, trots att hon hade läshuvud. Men Hermodskurser gav henne allmänbildning och på arbetsplatsen Saturnus kunde hon till slut utföra kemiingenjörens arbetsuppgifter. Nyfikenheten och en obändig lust att förkovra sig gjorde att Ulla alltid ville vidare.
När Ulla och livskamraten Lennart flyttade ut på landet på 1970-talet fick hon fullt utlopp för sitt stora intresse för djur och natur. Travhästarna blev ompysslade med stor omtanke, likaså katterna och fåglarna. I trädgården prunkade grönsaker, frukt och bär. Trots heltidsarbete hann Ulla med allt hon ville företa sig. Som medelålders började hon springa tjejlopp, rida på Malmö Ridklubb och var på ridläger med sitt äldsta barnbarn under sin sista friska sommar 1991.
En svår tbc-sjukdom drabbade Ulla som 60-åring. Ingen trodde att hon skulle överleva, allra minst läkarna, som kallade henne ”ett medicinskt unikum”.
De fysiska krafterna sinade, men den själsliga styrkan växte. Tillbaka från en lång sjukhusvistelse kämpade sig Ulla tillbaka till livet, fortsatte rida, bjuda på goda middagar, pyssla lite i trädgården. Hon lärde sig Qigong och visade all möjlig omsorg om vår familj.
Som farmor var Ulla aldrig insmickrande med kommersiella gåvor. En stor peng eller något från världsnaturfonden blev i stället uppskattade presenter. Samhällsengagemanget närde hon med radio, tidningar och böcker. Samtalen med henne handlade ofta om aktuella händelser. Ulla stod alltid på de svagas sida. Hon hade ett starkt patos för mänskliga rättigheter, för miljö och djurskydd. Hon visade med sitt exempel hur man kan leva enkelt, sparsamt och jordnära – med stor livskvalitet.
Fler sjukdomar härjade Ullas kropp. När båda knälederna byttes ut samtidigt lyckades hon ändå komma på benen. Om hon föll måste larmet gå, upp kunde hon inte ta sig utan hjälp. Hon ville själv ta ansvar för medicinering och var inte alltid ense med läkarna. Men vem kände hennes kropp bättre än hon?
Även om hennes fysiska skal rämnade fanns den flickaktiga, pigga rösten kvar. Ulla gladdes åt barnbarnsbarn och de små tingen i livet. Inte minst den enorma katten Boman var ett sällskap när Lennart dog och hon blev ensam i det lilla huset mitt på slätten, bland vindar och fält.
På hennes 83:e födelsedag satt vi i solen och åt önskemat. Ulla var så nöjd och glad. Nöjd med sitt liv som nu kändes fullbordat, glad för sina närmaste och goda vänner som alltid brydde sig om henne.
Okuvlig, in i det sista, somnade Ulla in hemma, precis som hon önskat. Jag är så glad att just hon blev min svärmor och var en så bra mamma till sin son.
Ulla PremmertDen brittiska sångaren och låtskrivaren Lynsey de Paul har avlidit. Hon blev 64 år.
De Paul slog igenom i början av 1970-talet med ”Storm in a Teacup” och ”Sugar me” och representerade 1977 Storbritannien i Eurovision Song Contest med låten ”Rock Bottom” som slutade på andra plats.
1973 var hon den första kvinnan att motta prestigefulla Ivor Novello Awards som delas ut till en kompositör och en låttextskrivare.
Bert Petersson, Malmö, har avlidit, 78 år gammal. Han efterlämnar hustrun Berith samt barn och barnbarn.
Bert var en legendar inom hundvärlden. Han blev medlem i Malmö brukshundklubb 1962 och var verksam som instruktör, lärare i hundtjänst och även som domare inom brukshundsporten. Han var klubbens ordförande under några år, utsågs sedermera till hedersmedlem och blev klubben trogen under hela sitt liv.
Jag lärde känna Bert 1974 när jag som nybliven hundägare med labradoren Sara kom till Malmö brukshundklubb. Detta blev början till en livslång vänskap som lade grunden till ett fortsatt intresse för hundsporten.
Bert var en stor tillgång för klubben genom sin breda kunskap, sin hjälpsamhet och ett brinnande intresse både för sina egna och för andras hundar. Detta i kombination med den trygga framtoningen har gjort att han medverkat till att det har kommit fram många framgångsrika ekipage inom klubben. Bert kunde man fråga om allt och kunde han inte ge ett svar omedelbart så funderade han och återkom med råd eller lösningar. Otaliga är de tävlingar där Bert var engagerad som spårläggare, tävlingsledare eller domare. Ingenting var främmande för Bert.
Han ställde alltid upp närhelst det behövdes. Om någon behövde hjälp med att spåra eller något annat kunde Bert ge sig ut i skog och mark en tidig morgon och till exempel lägga ett spår för att lösa ett specifikt problem, en hjälp som var ovärderlig.
Trots Berts sviktande hälsa blev det många fina fikastunder där hans spjuveraktiga sinne stundtals skymtade fram. Det är jag tacksam för.
Bert lämnar ett stort tomrum efter sig och han har lämnat bestående avtryck hos både vänner och Malmö Brukshundklubb.
Eva Engeln Persson med familjI drygt tretton år har serietecknaren Sven-Bertil Bärnarp skildrat pensionärslivet i serien ”Medelålders plus”. Det gör han så bra att han nu har tilldelats Stora gerontologipriset för sin skildring av det goda åldrandet.
I ett pressmeddelande konstaterar Bärnarp att han är extra glad över hur Sveriges gerontologiska sällskap har motiverat priset.
Sällskapet, som forskar i äldrefrågor, hyllar särskilt hur ”Medelålders plus” lyfter fram frågor som äldreforskare söker svaren på: ”livet som pensionär, förhållandet mellan generationerna och existentiella frågor”.
Serien, som bland annat publiceras i DN, gör Sven-Bertil Bärnarp tillsammans med hustrun Anna Greta Schaffer. TT
.jpg?h=b8689f679d3212dd10125255948eb65d&fill=False&cut=False&ql=Undefined)
