Legitimerade sjuksköterskan Karin Lindvall har, som tidigare meddelats, avlidit vid 61 års ålder. Hennes närmaste är maken Richard och sonen Johan.
Karin föddes, växte upp och utbildade sig i Malmö. Hon blev tidigt på det klara med vilket yrke hon skulle satsa på och utbildade sig till sjuksköterska. Efter en kortare anställning vid reumatologiska avdelningen, dåvarande Malmö allmänna sjukhus, påbörjade hon 1978 en lång och framgångsrik karriär vid koagulationsavdelningen under professor Inga Marie Nilsson. Karin åtog sig uppgiften att ansvara för behandling och omvårdnad av patienter med blödarsjuka (hemofili) med stort engagemang och blev snart den hjälp och det stöd som denna svårt drabbade patientgrupp var i så stort behov av. Karin utsågs till koordinator för verksamheten som ansvarar för en stor del av landets patienter i alla åldrar.
Den stora utmaningen kom i början av 1980-talet då cirka hälften av alla blödarsjuka som genomgått behandling drabbades av hivsmitta genom medicineringen. På den tiden fanns inga bromsmediciner och många patienter, såväl barn som vuxna och enstaka anhöriga, avled i aids. Karin var en av de få personer som orkade och vågade ge tröst och stöd till patienterna och deras familjer i denna stora tragedi.
Hon var alltid anträffbar på ett mycket självuppoffrande sätt. Associationen till Florence Nightingale ligger väldigt nära.
Karin kom tidigt in i den akademiska verksamheten och utvecklade efterhand en egen forskningslinje inriktad på att studera livskvalitet hos patienter och deras anhöriga, och den vårdbörda som det innebär att ha en blödarsjuk person i familjen. Studierna fördes på ett såväl nationellt som internationellt plan, där hon fick användning av de kontakter och nätverk hon odlat genom sin karriär. Karin försvarade sin avhandling 2013 och blev därmed Nordens enda disputerade hemofilisjuksköterska.
Sjukdomen drabbade Karin mitt uppe i en intensiv fortsättning på sin karriär inom akademi och sjukvård. Hon var sjuksköterskan som gjorde hembesök hos en familj med ett nyinsjuknat barn med blödarsjuka, som informerade om sjukdomen på dagis och i skolan, som mötte patienter och anhöriga vid mottagningsbesöket, och som hjälpte de äldre patienterna med deras behov. Hon var navet i nästan alla läkemedelsstudier och forskningsprojekt – en unik, mångfacetterad och kompetent sjuksköterska av det slag som man skulle önska att fler patientgrupper hade haft möjlighet att ha ”som sin syster”.
Sjukvården och patienterna har i förtid mist en stor personlighet som betydde så mycket för så många.
Erik Berntorp och Rolf LjungSkådespelaren Iwar Wiklander tilldelas Svenska Akademiens teaterpris för år 2014. Priset instiftades 1963 i samband med Dramatens 175-årsjubileum och ges till scenartister, regissörer och dramatiska författare. Iwar Wiklander har varit knuten till bland annat Folkteatern i Göteborg, Backa teater, Uppsala stadsteater och Göteborgs stadsteater.
Priset på 75 000 kronor har tidigare gått till bland andra Agneta Ekmanner, Pernilla August och Staffan Valdemar Holm. TT
Svenska Filminstitutet har utsett dramatikern, regissören och professorn Suzanne Osten till Sveriges första filmambassdör. Hennes uppdrag blir att höja barnfilmens status.
– Det är ett hedersuppdrag. Jag ska väl spränga branschen och vidga synen på barn, hoppas man. Jag ska väl också kanske kunna få fram ett nytt forskningsperspektiv. Det finns inget forskat på hur barn verkligen påverkas av film, säger Suzanne Osten till SVT.
Hon vill också få vuxna att förstå att barn är väldigt skärpta.
– De behöver inte så enkla och dumma filmer som de ofta får se. TT
Mike Nichols, regissören bakom legendariska filmer som ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” och ”Mandomsprovet” har avlidit, 83 år gammal.
Mike Nichols föddes i Tyskland 1931, men hans familj flydde undan nazisterna till USA och han kom att bli en utpräglat amerikansk skildrare av stormiga relationer i sina filmer. Från genombrottet ”Vem är rädd för Virginia Woolf?”, med Elizabeth Taylor och Richard Burton i huvudrollerna, via ”Mandomsprovet”, som gjorde en ung Dustin Hoffman till stjärna, till flera filmer med Jack Nicholson i huvudrollen som ”Köttets lust” och ”I lust och nöd”.
Men Mike Nichols började som komiker tillsammans med sin partner Eliane May och gjorde sedermera karriär som regissör på Broadway. Det var också genom att filmatisera Broadway-succén ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” som hans filmkarriär tog fart.
Senare i karriären gjorde han succé med filmer som ”Working girl” och ”Vykort från drömfabriken”. TT
Kritikerrosade sopranen Vivianne Holmberg (bilden) får årets Håkan Mogren-stipendium på 125 000 kronor. Hon får det för sin självklara sceniska närvaro, ”en naturligt välklingade lyrisk stämma och genuin musikalitet”. Stipendiet delas ut vid Kungliga Musikaliska akademiens högtidssammankomst den 24 november. TT
Skådespelarna Melanie Mederlind, Emil Graffman Bo W Lindström och Petra Fransson får Carl Åkermarks stipendium för 2014. Priset på 50 000 kronor vardera delas ut av Svenska Akademien och ges till ”förtjänta artister inom svensk teater”. TT
Olle Hultén, medlem i Travellers’ club i Malmö, har, som tidigare meddelats, avlidit.
Olle Hultén var medlem i Travellers’ club sedan 1997. Hans goda humör var alltid en fröjd när han besökte våra sammanträden och med Olles pojkaktiga upptåg blev det aldrig några döda punkter på mötena (§4d i stadgarna: Att icke vara glädjedödare).
Olle var en medlem som såg till att vi skulle trivas och vid många årsmöten var det han som hade sponsrat det röda vinet till maten. Som chef för tretusen anställda i världen var han van att ordna det mesta. Olle sade alltid: ”Ingenting är omöjligt utan bara lite mera jobbigt.”
Som medlem i Travellers’ club skall man ha besökt många platser på klotet och även ha varit verksam länge utomlands. Olle hade i många år bott och arbetat i USA och även varit bosatt ett antal år i Schweiz. Han besökte under sina affärsresor Afrika, Asien, Nord- och Sydamerika, Oceanien samt Australien.
I USA blev Olle självutnämnd skånsk ambassadör. Under en av resorna skulle han resa i Sten Bergmans fotspår, då han besökte Nya Guinea med Magnus Andersson. Han vistades också i Wyoming och red enligt utsago mycket med cowboys.
Även små resor var Olle med och arrangerade. Speciellt ett par som man aldrig glömmer. Med ett antal kamrater intog han Pepparholmen när den var nyanlagd och satte upp en skylt som bevis för detta. När han blev uppkallad till Öresundskonsortiet och man frågade vad han hittat på blev hans svar, ”Vi är skånska pirater som intagit Pepparholmen”.
Ett gammalt ånglok med vagnar fanns stationerade i Limhamn och dessa skulle Olle självklart låna med all personal. De flesta som skulle åka med tåget skulle gå på vid Malmö Central men dock icke Olle – han kom till Limhamns station med flaggor och skyltar som skulle sättas på tåget. Han kopplade även på en gammal restaurangvagn så att man kunde få mat på den långa resan till Trelleborg, som var målet. Där skulle en stor skånsk örlogsflagga sättas upp på ett av de högsta husen i Trelleborg. Olle måste stå och instruera lokföraren under hela färden, så det var nödvändigt att komma ända fram till loket med maten.
Även att bara åka till Köpenhamn med Olle var en upplevelse. Det var med limousin som resan skulle genomföras, med många som alltid var inbjudna till rådhuset när kulturpriset skulle delas ut till årets stipendiat. Det blev även hästdroskor i Klampenborg och besök på den tidigare ryska ambassaden som då beboddes av Olles son Jockum.
Olle har även skrivit en sång till Travellers’ club som vi varje gång vid festliga tillfällen sjunger. Den kommer alltid att finnas i våra hjärtan och i Travellers’ sånghäfte. Melodin är naturligtvis från den skånska visan ”Låt dem bara gå på, vi klarar oss nog ändå”.
Saknaden är stor, men vi alla känner tacksamhet och glädje över att ha haft Olle Hultén som vår medlem och vän.
Arne Zettersten, hövding i Travellers’ club och Bengt Houltzén, edil i Travellers’ clubAnna-Lena Rasmusson, barnskötare på Djupadalsområdet, har avlidit i en ålder av 63 år. Hennes närmaste är maken Bengt och dottern Elin.
Vår medarbetare, kollega och vän Anna-Lena Rasmusson somnade fridfullt in den 1 november efter en kort tids sjukdom, alldeles för tidigt i livet. Den varmt klingande gotländska dialekten och det lugna ljusa leendet kommer alltid att finnas kvar i våra minnen.
Anna-Lena växte upp på Gotland och kom tillsammans med sin make Bengt till Malmö i unga år. En flytt hon aldrig ångrade. Gotland fanns alltid kvar.
Anna-Lena var en mycket omtyckt medarbetare, kollega och barnens förtrogna i förskolans värld. Med sin stabilitet och trygghet ingav Anna- Lena ett stort förtroende hos alla oss som fick glädjen att korsa hennes väg. Barnens trygghet och väl stod alltid främst. Anna-Lenas glädje, närhet till skratt, allvarsamhet, generositet, värme och lugn fick vi, vuxna och barn, vara med och dela. Anna-Lena hade förmågan att sätta sig själv åt sidan, glädjas åt andra och stötta den som hade det svårt. Hon fick andra att växa i tankar och beslut, liten såväl som stor. Anna-Lena visste vad hon tyckte och kunde förmedla detta. Hon lärde oss betydelsen av eftertankens dygd. Hon sa ofta, ”låt mig sova på saken, så ska jag säga vad jag tycker”.
Med Anna-Lenas förmåga till fokus på möjligheter och klokskap var hon en självklar medlem i vår krisgrupp. Vid den brand som omskakade oss alla, stora som små, gav hon kraft genom de generösa, klartänkta, pålästa och organiserade förslag hon framförde. I akuta situationer behövde hon inte sova på saken, utan uppgiften blev självklar.
Anna-Lena tog sig an alla uppgifter med stort ansvar. Vi kommer att minnas listorna på det som behövdes göras, i väl prioriterad ordning. Allt för verksamhetens bästa, för barn och vuxna. Anna-Lena missade inte, trots att även hon kunde uppleva vardagens hets.
Plötsligt förändrades allt! Det hände så fort. Den sista tiden, under sin sjukdom, välkomnade och uppskattade Anna-Lena alla besök. Vi upplevde att hon kände både glädje och kraft av att få vara med att dela förskolans dagliga verksamhet. Hon saknade barnen. Den saknaden var nog den svåraste, men med teknikens hjälp kunde Anna-Lena på avstånd ta del av och glädjas åt att följa sina barn.
Vår saknad kommer alltid att finnas. Våra tankar går till hennes nära, maken Bengt och dottern Elin. Elin gav oss stöd när hon så varmt och vackert formulerade det: ” Nu kan mamma springa på molnen”.
Susanne Brücher, Annika Flärd, Sanna K Berg, Else-Gun Holm, Lisa Petersson, Gia Jonsdottir, Anne-Louise Bergh, Gunn Hanéll och övriga kolleger på Djupadalsområdet
.jpg?h=e31f427523b5c9f9b9216f78e3935bfb&fill=False&cut=False&ql=Undefined)
