Bebo Valdés, 94 år, Stockholm, har, som tidigare meddelats, avlidit. Han sörjs närmast av barnen Chucho, Raúl, Miriam, Ramón, Mayra, Caridad, Raymond och Rickard med familjer.
Vi var inte vänner, utan bröder, som Bebo brukade säga. När jag träffade Bebo 1991 hade han just gått i pension, efter att ha harvat piano på hotell och restauranger i Sverige i trettio år. Då visste jag inte att han var en legendar inom den kubanska musiken. Det var livskamraten Rose-Marie som hade fått honom att ge upp sin karriär och bilda familj i Sverige
Mellan 2002 och 2008 skrev jag Bebos biografi och fick veta allt om honom. Generositeten var obegränsad ända in i lådorna i sovrummet med radioprogram. Bjuda på sig själv? Det var omöjligt att inte tycka om honom. Alla som kom i närheten av honom drogs in i hans trollkrets.
Bebo kom till Sverige med Lecuona Cuban Boys 1963, efter att ha varit huspianist på legendariska Tropicana i Havanna mellan 1948 och 1957 och efter att ha drivits ut från Castros Kuba 1960. Han hade spelat med alla de stora, från Ernesto Lecuona till Nat King Cole.
Bebo var en av dem som skapade mambon. 1952 kom hans egen musikgenre, batanga: sju olika rytmer ovanpå varandra. Den var för svår för att slå igenom. Samma år gjorde han en historisk skiva, det var första gången en kubansk descarga jam session spelades in.
Bebos comeback på den internationella musikscenen var spektakulär. Den spanske regissören Fernando Trueba lät honom få stjärnrollen i sin latinjazzfilm ”Calle 54”, 2000, och parade sedan ihop honom med flamencosångaren Diego El Cigala för ett stilbildande boleroalbum, ”Lágrimas negras”, som blev en miljonsäljare.
Bebo toppade karriären vid 85 års ålder. Mer följde: storbandsplattan ”Bebo de Cuba”, hans musikaliska testamente, och soloskivan ”Bebo”, som sammanfattar hela den kubanska musikhistorien. Bebo gjorde otaliga konserter, med den på Olympia i Paris 2004 som höjdpunkt. Hans enda konsert i Sverige gavs på Konserthuset 2005.
Bebo älskade Sverige, till och med skattesystemet för det gav något. Han var överhöljd med internationella utmärkelser, nio Grammy, mer än någon annan i Sverige. I Spanien var han en ikon.
På äldre dagar fick Bebo ibland frågan om han tänkte på döden. ”Att dö är detsamma som att födas. Sörj inte när jag dör. Köp rom och choklad, bli fulla och dansa.” Låt oss göra det. Inga svarta tårar för dig, Bebo. En mis sueños te colmo de bendiciones (I mina drömmar överöser jag dig med välsignelser).
Mats Lundahl