Körledaren Eric Ericson, 94 år, Stockholm, har som tidigare meddelats, avlidit.
När Birgit Nilsson dog kunde man tala om en röst som tystnat. Eric Ericson var dirigent, han hade inte en röst, han hade många stämmor till sitt förfogande – hela det svenska körundret. Begreppet Eric Ericson representeras av en hel klangvärld på egna och andras inspelningar. Så sent som våren 2006 utkom en ny cd, där han tolkar nordiska kompositioner, från Sibelius till Lars Johan Werle och Jan Sandström.
Varje vecka samlas tusentals svenska körsångare till övning eller konsert, och Eric Ericsons konstnärskap och pedagogik skymtar hela tiden i denna folkrörelse. Och hans rykte har dessutom gått jorden runt. I körkretsar är han närmast helgonförklarad: S:t Eric ...
Svenska Kyrkan och frikyrkorna har gynnat vår körkultur, det har alltid funnits behov av musik i församlingen. Eric Ericson hörde själv till den stora skaran körledare med kyrklig anknytning, hans far var frikyrkopastor i Visby. Den svenska småstaden kan vara en grogrund för brett musicerande, och i Eric Ericsons fall bar det därhän att han ledde en kör redan vid nio års ålder.
Eric Ericsons bildningsår överlappade delvis tiden för andra världskriget. När gränserna öppnades igen blev han en av de pionjärer som begav sig till Schola Cantorum i Basel för att studera tidig musik.
Det betydde inte att han försummade engagemanget för samtiden. Han tillhörde samma generation som tonsättarna Blomdahl, Bäck och Lidholm, och han blev deras vapendragare i den modernistiska förnyelsen. Det innebar samtidigt att han måste förbättra elitkörernas kvalitet. Radiokören och Kammarkören blev hans instrument, liksom, på manskörens område, Orphei Drängar; alla har de satt måttstockar för modern körkapacitet.
Intressant är att verk som för femtio år sedan bara kunde bemästras av de allra bästa ensemblerna numera sjungs av tjogtals avancerade svenska körer. Så har nivån stigit, och Ericsons pedagogiska prestationer ligger som en grundinsats i den processen. Man talar också om den särskilda svenska klangen, som med sin raka, blonda och intonationsmedvetna karaktär skiljer sig från andra körideal.
Sedan han till slut pensionerat sig från sitt mera institutionella ledarskap förfogade han över den specialskräddade skapelsen Eric Ericsons kammarkör, välkommen överallt i det internationella körlivet.
Att det var Ericson som stod för den musikaliska ledningen i Ingmar Bergmans version av ”Trollföjten” skall inte glömmas bort, inte heller hans samarbete med världens stora orkesterdirigenter, till exempel Nikolaus Harnoncourt och Claudio Abbado. Repertoaren sträckte sig alltså från ”Uti vår hage” till Matteuspassionen och Beethovens ”nia”. Han var gångbar på alla nivåer. Han talte med bönder på böndernas sätt, men med lärde män på latin.
Som de flesta större kördirigenter bar professor Ericson med sig en alldeles självklar naivitet, en övertygelse att musicerande i körsångens form är och förblir det ovedersägligen viktigaste i livet. ”Jag gillar musik” – enklare kan det inte uttryckas. (Oscar Hedlund har fångat frasen i sin bok ”Körkarlen Eric Ericson”, utkommen till 70-årsdagen men för den skull ingen summering!)
Han finslipade allt mer sina ideal, där sångens och den musikaliska tolkningens alla komponenter skulle samspela optimalt. Över denna strävan svävade ett envist metodiskt lugn och ett prövande förhållningssätt. Han visste så mycket, hade prövat det mesta. Ingen ifrågasatte hans auktoritet. Hans många uppträdanden som gästinstruktör, inte minst på senare år, ökade den auktoriteten, och hans gnosis spreds till tacksamma sångarkadrer.
Utan att ta till genilater eller yviga gester, endast i kraft av styrkan i sin övertygelse och sin kunnighet blev han vår tids sångarhövding. Med Tage Danielssons ord: ”Det är som gladdes luften när du viftar”. En ”körkarl” som visste hur vägarna bar framåt och uppåt.
Carlhåkan Larsén
musik- och teaterrecensent på Sydsvenskan