Jan Olofsson, fotograf, Malmö, har, som tidigare meddelats, avlidit, i en ålder av 70 år. Närmast sörjande är barnen Annika, Nick och Kristina.
Jag fick besked om att min vän Jan Olofsson, ”Rock-Ola”, avlidit på sjukhuset i Malmö. Vi skulle ju träffas nu på fredag, på restaurang Bullen. Vi skulle som vanligt ta några glas vin, röka lite cigarr och Jan skulle givetvis underhålla både mig och presumtiva lyssnare som slöt upp. Historier som, om man inte kände honom, skulle ha avfärdats som fantasier och påhitt.
Men Jan skarvade aldrig med vad han upplevt, vem han träffat eller vem han kände. Elvis, Jagger, Johnny Cash, ja vem som helst av de stora 1960- och 70-talsikonerna. Han behövde inte hitta på! Jan hade som musikproducent och fotograf träffat och umgåtts med dem alla.
För några år sedan var Yoko Ono inbjuden som konstnär till Wanås slott i Skåne.
”Det hade ju varit kul att träffa henne!” undslapp det Jan.
”Känner du henne?” frågade jag.
”Nej men jag har varit uppe och hälsat på John i deras lägenhet i Dakotahuset i New York”, sa Jan.
”Men Jan, det har du aldrig berättat”, sa jag.
Det imponerade på mig att Jan hade träffat en av mina stora idoler.
”Nja, det har jag nog glömt att berätta”, sa Jan.
”Förresten Göran, det vi diskuterade om Salvador Dalí, vet du hur han hade byggt sin pool när jag var där?”
Sådan var han, alltid spännande grejor att berätta.
När han svepte in på Bullen, i sin rock och stora svarta portfölj innehållande bilder, klippböcker och annat på axeln, var personalen snabbare än en revolverman i Vilda Västern. Jan kunde slänga av sig rocken med en hand och med den andra fånga upp det glas rödvin som bartendern samtidigt hällt upp under Jans entré. Ett litet stycke vardagspoesi i sig! Mitt porträtt av Jan hänger på Bullen där han brukade sitta.
Jag har haft förmånen att få resa med Jan. För några år sedan var vi nere i Hamburg, staden där han bland mycket annat lärde känna Beatles. Jan skulle göra ett radiojobb, jag skulle filma honom och sedan skulle vi ha kul några dagar. Det blev fantastiskt. Vi träffade mycket människor från musikbranschen, berömda och okända, och hade kul. Två minuter efter avfärden från Köpenhamn var vi i samspråk med ett engelskt par som Jan bjudit in till vårt fönsterbord. Vin och tilltugg kom fram och vi hade trevliga samtal under färden. De fortsatte i samma trevliga stämning på färjan. Vi pratade på till tills jag plötsligt upptäckte och uppmärksammade alla på tystnaden som inställt sig. Färjan hade lagt till för en stund sedan, alla hade gått av och vårt tåg som vi skulle fortsätta färden med hade också gått. Det intressanta i Jans berättelser blir ju inte mindre åskådliggjort av att vi hela tiden suttit i en tidigare full matsal.
Senast för en månad sedan sa Jan: ”Du Göran, det där med Hamburg bör vi göra om!”
Man ska veta att Jan var det största sociala geni som jag har träffat. Bokstavligen inträffade det nog aldrig att Jan kom in i ett rum och inte hade skapat kontakt och dialog inom två minuter. Han gillade människor!
En av de sista aktiviteter som Jan och jag gjorde ihop var en liten show på Tambourine Studios i Malmö. Jan fick möjlighet att visa sina fantastiska bilder och berätta sina fängslande historier för en entusiastisk publik.
Jan hade många vänner, men tankarna går givetvis nu i första hand till hans familj och där speciellt barnen Annika, Nick och Kristina.
Det är en stor ynnest att få ha känt Jan.
Cheers old Chap!