Bo Wickström, Lund, har avlidit, 70 år gammal. Hans närmaste är hustrun Margareta och sonen Hans.
Dagen före nyårsafton avled min morbror Bo Wickström, efter en tids sjukdom. Ett par dagar senare åkte jag in till Lund, som för att genom en vandring i staden försöka förstå att jag inte längre skulle kunna se honom komma cyklande över Mårtenstorget i full karriär.
Inte heller finna honom placerad vid disken på Stadsbiblioteket eller, oftare, storma fram mellan bokhyllorna. Det går inte att tänka på Bosse utan att i nästa sekund tänka på böcker.
Snart sagt varje gång vi träffades halade han upp ett eller annat exemplar, framtrollat ur fickan eller kassen. Hur udda eller kufiska ämnen som än kom på tal, kunde Bosse ofördröjligen leta upp passande litteratur, som vore han begåvad med en bibliofil slagruta.
Sista gången jag såg honom var på sjukhuset strax före jul. Det ryckte i honom av obehag att inte kunna bjuda på någonting. När jag och min syster gjorde oss färdiga att gå, erinrade han sig plötsligt: ”Jag har ju en kasse med Winston Churchills dagböcker till Johan!”.
På många sätt kvintessensen av Bosses personlighet. Tomheten och saknaden är enorm.