Jazzmusikern Bengt Hallberg, Uppsala, 80 år, har, som tidigare meddelats, avlidit.
Första gången jag mötte Bengt Hallberg var runt ett matbord i det hus som senare skulle bli mitt hem. Det är nu 27 år sedan. Bengt hade själv, under sex månader i början av 1980-talet, bott i källaren under det furugolv där vi satt och intog vår middag.
Jan Allan hade inrett ett rum för Bengt Hallbergs räkning. Bengt var nyskild och behövde någonstans att bo. Jan klädde tak och väggar med träpanel. Fixade dusch och handfat i rummet intill. Den gamla toaletten, från 1912, fick duga.
Nu satt vi rakt ovanför hans gamla rum och åt middag, tillsammans med många andra. Huset var fullt av musikanter, grannar, vänner.
Bengt Hallberg sa inget på hela kvällen, hans nya fru stod för samtalen. Men när han sedan mycket belevat reste sig upp och drog undan stolen, försiktigt och utan att knappt märkas, stegade över trägolvet och gentlemannamässigt tog plats vid flygeln för att låta fingrarna leka över klaviaturen, då uttryckte han det han önskade. Då talade han alla språk. Då kommunicerade han allt det han hade inom sig. Då tömde han sig på det innehåll som för honom var så specifikt. Då fick vi alla ta del av det som var Bengt Hallberg. Och ingen kunde undgå det han uttryckte.
Kanske var det därför han var så lågmäld. Han sparade sig. Till pianosolot.
Sånggruppen Octavox gjorde några turnéer med Trio Con Tromba (Jan Allan, Bengt Hallberg och Georg Riedel). Det var en ynnest. Förutom att jag i det sammanhanget fann den man med vilken jag tacksam och lycklig skulle leva resten av mitt liv, var det fantastiskt att få sjunga tillsammans med några av de största giganterna inom svensk jazz.
Men de minnen som boar inuti mig handlar inte enbart om musiken. Det som präglat mig, det som betydde nästan lika mycket, var att få tillgång till de tre musikanternas personligheter. Att få finnas vid deras sida, lyssna till deras samtal, utbyta tankar och erfarenheter. Det var minst lika stort och viktigt.
Den musik de har skapat, är fantastisk. Men det är människorna bakom som ger musiken dess djup.
Jag minns en gång när Bengt åkte med mig från Gävle till Stockholm. Sent en kväll, efter en konsert. Det var vinter. Mörkt, halt och kallt. Bengt yppade inte ett ord på hela resan. Utom då vi åkte genom Björklinge där Gås-Anders står staty intill kyrkan. Då hörde jag plötsligt Bengt ifrån baksätet, då han mycket svagt, lite för sig själv, sa: ”Tjena Hasse”.
Ända sedan 1950-talet har jazzmusiker låtsats att statyn föreställande Gås-Anders är jazzviolinisten Hasse Kahn, och det har varit en ritual att alltid hälsa på honom då de åkt förbi.
Ingen musikant missar att utföra den något märkliga ritualen i Björklinge. Inte ens en tystlåten och blygsam Bengt Hallberg.
Bengt var en av de sista gentlemännen. Han behandlade sina medmänniskor som han behandlade sitt instrument: Med den största respekt. Han var ett unikum. Som människa och som musikant.
Jag låter den musikantiska expertisen fortsätta att hylla Bengt Hallberg och mer ingående beskriva hans storhet. Själv ville jag bara skriva ner mina personliga tankar.
Jag kommer aldrig att glömma Bengt Hallberg. Tack. För allt.
Ann Allan