Mångbegåvade Kenne Fant slog igenom som charmör på vita duken. Men han hade mycket mer att bjuda på. Genom karriären har han varit regissör, vd för Svensk Filmindustri och författare. I dag är det skrivandet som håller honom sysselsatt och gör honom lycklig.
Kenne Fant bor i en liten by på den franska Rivieran. Det är bara en kvart till Cannes, men lite längre till Sverige. Hans hörsel tillåter inga längre telefonsamtal och mejlutbyte är uteslutet för att han anser sig vara ”en teknisk idiot”. Hur man når honom? Genom brevväxling.
Brevet från Mouans-Sartoux är prydligt maskinskrivet. Utanför Kenne Fants skrivbordsfönster står ett stort mimosaträd.
– Min franskfödda Janine och jag trivs nästan lika bra här som i Sverige. Det milda vinterklimatet gör att hon har mindre ont i lederna. Jag läser och skriver som vanligt. Jag blir lycklig av att vara fullt sysselsatt.
–Som författare av bland annat dokumentära romaner har jag det ena benet i det närvarande och det andra i det förflutna.
Kenne Fant vill skapa porträtt av personligheter som fascinerar honom. En sådan person var Ivar Kreuger, som sköt sig själv i Paris år 1932. Nyfikenheten ledde så småningom till debutromanen ”Torkpojken” som handlar om Kreugerkraschen, en i raden av hans hyllade böcker.
Kenne Fant började sin karriär som skådespelare. Han medverkade i 22 filmer, oftast i rollen som ”charmören”. Men efter en repetition på Dramaten tog skådespelarkarriären abrupt slut.
– Jag kom ut för att ta min tandemcykel och såg en ung, söt flicka stå och smeka styrstången! Då beslöt jag att med omedelbar verkan abdikera som ”charmör”. Jag vände på klacken och sökte på stående fot till regielevskolan och blev antagen efter en tid.
Efter att ha regisserat filmen ”Nils Holgerssons underbara resa” blev han uppmanad av Ingmar Bergman att söka jobbet som produktionsledare för Svensk Filmindustri, SF, där han blev vd år 1963.
När hans behov att uttrycka sig blev för starkt, år 1980, sade han upp sig från SF och blev heltidsförfattare.
Vad säger alla dessa tvära kast om dig som person?
– Att jag vet vad jag vill!
Sin älskade livskamrat Janine träffade han på en tedans på den amerikanska ambassaden i Paris 1949.
– När jag bjudit upp henne och stapplat fram några franska ord stelnade hon till: Var jag kanske tysk? När hon förstått att jag var svensk blev hon sig själv igen. Därefter har vi under 62 år inte haft ögon för några andra än varandra.
Hur skulle Janine beskriva dig?
– Hon fick just den frågan när jag tillträdde som SF-chef och svarade efter någon sekund avsiktligt flummigt: ”Han är som vi säger i Frankrike ’ett vatten som sover’. Ingenting kan vara farligare.” Journalisten tyckte sig förstå vad hon menade och skrev att det var precis vad svensk film behövde.