Journalisten Johnnie Lundström, 73 år, har som tidigare meddelats avlidit i Thailand, där han tillbringat flera år efter sin pensionering.
I Johnnie Lundströms fall är det knappast möjligt att lämna hans dödsfall till hävderna, utan att åtminstone kortfattat nämna något om denne tidningsmans djupt individuella livsstil och det som i vanliga fall kallas ordinärt vardagsliv.
Johnnie var i ganska fåtaliga avseenden vanlig. Visst gick han till jobbet på morgonen och fullföljde sin dag som vi andra, men i övrigt var samstämmigheterna få.
Det kunde till att börja med iakttas i den personliga framtoningen. Han klädde sig helt och rent och stabilt, föga kontorsmässigt utan snarare som en blandning av hantverkaren som tillfälligtvis tvingades till skrivbordsarbete och därför behöll en tåligare och grövre sorts ekipering.
Han kunde roa sig diskret när han uppdagade hur en del kolleger och andra valde att fjädra sig i en stass som han tyckte alldeles uppenbart hörde hemma i en mer glansfull värld än den som redaktionen på tidningen erbjöd i vardagslag.
Likaså fann han nöje i att imitera uppstyltade ordval, som var alldeles för högtravande för hur en enkel företeelse tog form i bladet hos dem som eftersträvade språklig prålighet. Nyhetsspråket skulle vara spikrakt, vi visste ju att det riktade sig till alla!
Johnnie fann det alltid lika löjeväckande när kulturyttringar, som han själv tog till sig utan åthävor, användes att smycka sig med i tid och otid om man i övrigt avslöjade sig som kallsinnig gentemot den delen av livet. Han genomskådade allt snobberi, men sårade ogärna omgivningen när han väl iakttog skådespelet i det nära grannskapet.
Johnnie använde varken anteckningsblock eller än värre bandspelare i jobbet. Det man inte kom ihåg av samtalet med en intervjuperson var inte värt att skriva. Det väsentliga fastnade ju i minnet och återupplivades vid utskriften.
Hans intressen var många, gärna hav och båtar, och han fuskade i mycket som hade föga med jobbet att göra. Men allt han lärde betydde något ...
Johnnie var ofta så långt som möjligt från journalistiken. Jag vet inte, men han nämnde en gång för mig att han faktiskt var ganska haj på att vara elefantförare.
Lasse Henricson
Malmö