– I sommarpratartider verkar det som man ska lyfta fram dystra upplevelser, men jag har haft ett oförskämt underhållande liv.
– Att fylla 80 är inte bra. Å andra sidan är det förutsättningen för att jag fick göra tv under pionjärtiden i början av 1960-talet efter lite mer än två dagars utbildning.
– Vad man har gjort finns kvar som minnesfragment hos enstaka tittare minns mina cykelprogram i Europa, konstprogrammen och de skånska morden med bland andra Ernst-Hugo Järegård.
Vad gör du nu?
– Det som upptar mig mest är min utställning ”Illustratörerna – de som gav oss sagornas och äventyrens bilder” på Axel Ebbes konsthall i Trelleborg som öppnade förra veckan.
Varför ska man gå och se den?
– För att återuppleva en försvunnen bildvärld och lyckliga ögonblick från barndomen om man tillhör de äldre. Början av 1900-talet var en storhetstid för illustrerade böcker och förlagen var glada över samarbetet mellan författare och illustratörer.
– Det är en historisk utställning så det är mest män, Doré, Rackham, Bauer, Norelius och illustratörernas drottning, Elsa Beskow.
Hur ser du på att intresset för att läsa minskar?
– Jag tror att det beror på att böcker inte illustreras som tidigare, att man inte ser en dramatisk händelse som leder in i berättelsen. Man ser bara en textmassa som någon har fått för sig ska vara nyttig för en.
– Illustrera mera. Boken är en fantastisk teknisk uppfinning, inga batteriproblem.
Har du några fler projekt på gång?
– Axel Ebbe är väldigt intressant. Jan Troell och jag funderar på att göra en liten film om honom, enligt samma princip som vi gjorde filmen om Jacques Werup: att träffas, tala och äta middag.
– Fotografen Martine Castoriano och jag funderar på ett nytt samarbete, ”Brottets bilderbok”. Jag skulle bli bekymrad och orolig om jag inte hade projekt som snodde runt i skallen. Jag har tackat ja till ett föredrag i oktober och upptäckte att jag känner en viss oro. Perspektiven smalnar och det är lätt att bli hypokondrisk.
Hur ser du på brott och straff idag?
– Jämfört med de straff som jag beskriver är det förhållandevis humant idag. Men jag vet inte hur man skulle kunna sätta sig in i känslan av att bli inlåst. – Jag har egentligen inga läsningar eller åsikter. Däremot skulle dagens poliser bli förvånade över hur det såg ut för 40 år sedan.
– En patrullerande polis hade hjälp av en visselpipa som hördes några kvarter och tillgång till telefonboxar som var utplacerade lite här och var. I övrigt var han utlämnad till sig själv och de busar som fanns.
– Den tekniska utvecklingen har varit enorm.
Hur står det till med hälsan?
– Det står utmärkt till. Slumpen och turen styr över våra liv, jag har inga större krämpor.
Hur firar du dagen?
– Vi har redan haft ett familjekalas med barn och barnbarn. Dagen får löpa stillsamt förbi. Kanske gör Gunnel och jag en utflykt till det nya akvariet i Köpenhamn.