Jacob Palmstierna, Maltesholm, har, som tidigare meddelats, avlidit strax före sin 79-årsdag. Hans närmaste är hustrun Hanne, tre barn, åtta barnbarn och två syskon.
Det var mitt i det glädjerika årslånga arbetet med hans memoarer, ”Jacobs stege”, som Jacob Palmstierna en dag utsåg mig till den storebror han inte hade. Jag tog emot denna upphöjelse med den ödmjukhet som varje 82-åring på 1,78 meter bör visa inför en tre år yngre lillebror på nästan 2 meter.
Nyfödd vänskap vid hög ålder är en resa av nåd. Ett samtal inleddes då för sex år sedan om livet, kärleken, karriärens fåfänglighet, om ansvar, framtid, etik och pengar. Att våra livsvägar brutalt korsat varandra skänkte ett särskilt perspektiv.
Som Svenska Dagbladets chef tog jag 1989 det svåra, välmotiverade beslutet att först av alla publicera nyheten om den skatte-hyresaffär som ledde till att Jacob förödmjukad fick lämna drömjobbet som vd för SE-banken. Det i sin tur ledde genom olika ödets nycker till att han, legalt rentvådd, slutligen blev ordförande för den styrelse som lotsade den utblottade, moraliskt nedgångna, statliga Nordbanken till den suveräna framgång vi känner som Nordea, en personlig revansch utan motstycke.
Det dubbla uppbrottet från den bank han ägnat trettio år och från familjen Wallenberg, med vilken han i blodsband var djupt förbunden och som nu vände honom ryggen, var smärtsamt förenat med skam och bitterhet, designerad till SE-bankens chef som han var av legenden Marcus ”Dodde” Wallenberg.
Händelserna förändrade Jacob till den person jag fick uppleva: en friherre von oben förvandlad till sökare, en lyssnare som tränade sig – som han sa – i att försöka bli ”en bättre människa”, mer generös och en som lärde sig se andra inte för deras anor och medaljer, men för deras inre kvalitet. I denna sin mognads kamp kom han ut befriad och växte än mer.
Saknaden efter denne min store kärleksfulle extra ”lillebror” är gränslös, vårt samtal vill inte klinga av.
Bertil Torekull
publicist