Tomas Nihlén, Genarp har avlidit i en ålder av 69 år. Närmast anhöriga är hustrun Ulla och sönerna Kristian och Mattias.
Min bäste vän Tomas Nihlén är död.
Tomas och jag träffades på Filmskolan i Stockholm där vi båda var elever 1966–68. Då var vi unga och livet och all dess tid låg framför oss på ett oändligt sätt. Vi gjorde flera filmer tillsammans på filmskolan. De var oftast komiska men med ett stort allvar i botten.
Tomas gjorde en film som för mig blev helt oförglömlig och som har präglat och inspirerat mig till mina fortsatta filmer.
Filmen hette ”Sandhammarens sista ålafiskare”. Det var fiskaren, båten och det stora, oändliga havet. Filmen skildrar på ett helt äkta sätt ålafiskarens liv och öde. Med sin ton och känslighet är filmen en bild över min vän Tomas och hans sätt att vara och tänka ...
Efter filmskolan flyttade Tomas tillbaka till Skåne. Han var då gift med Ulla som han hade träffat i Stockholm och de fick två pojkar, Kristian och Mattias. Längre fram slog de sig ner i byn Genarp.
Tomas övergav så småningom filmskapandet och arbetet som stillbildsfotograf för att börja läsa på universitetet. Han doktorerade 1990 på Geografiska institutionen med en avhandling som handlade om vinderosioner. Som forskare innebar det många resor runt om i världen. Tomas arbetade under senare år också som universitetslärare både i Lund och i Härnösand.
Jag gjorde för naturmorgon ett radioprogram där Tomas berättade om hur sanden på Sandhammaren kunde komma från en avlägsen del av världen, som Sahara eller Arizonaöknen. Han berättade med magi, fantasi och fakta så att radiolyssnarna blev helt gripna.
När vi satt där på stranden så minns jag att Tomas grävde lite lätt i sanden och sa ”titta här, ett osynligt kärleksbrev som handlar om livet och tiden för oss människor”. I handen höll han en handfull sandkorn, solen strålade och livet var ganska så underbart.
Genom åren reste jag ofta ner till Skåne för att hälsa på Tomas och hans familj. Ofta vandrade vi i den skånska naturen. Tomas berättade levande om de gamla ekarna och ängarna och den stora betydelsen av naturvård, som jag är honom evigt tacksam för.
På senare år blev mina möten med Tomas och hans familj inte lika regelbundna. Men med riktigt goda vänner så finns det alltid något i grunden djupt levande, det som kallas för vänskap.
Tomas fick tragiskt en stroke som gjorde att hans liv förändrades totalt under senare år. I april skulle min vän Tomas ha fyllt 70 år.
Om vi människor har tur så kan vänskap komma till oss som ett sandkorn och slå sig ned. Jag hade turen och den stora glädjen att under en tid i livet vara vän med Tomas Nihlén.
Jan Eriksson-Tillberg
vän och filmare