Fil dr Lissie Åström, Lund, har avlidit i en ålder av 87 år. Hon sörjs närmast av barnen Karsten, Ingemar och Henrik med familjer.
Med Lissie Åström har den etnologiska kvinnoforskningens grand old lady gått ur tiden.
1986 disputerade hon på avhandlingen ”I Kvinnoled: Om kvinnors liv i tre generationer”. Den har förblivit en klassiker och har bidragit till att forma bilden av kvinnors roll i folkhemsbygget. Och det finns ingen tvekan om att studien hade djupa rötter i hennes eget liv.
Efter att ha fostrat tre söner och samvetsgrant fyllt rollen som hemmafru började hon i 50-årsåldern ställa sig obekväma frågor. I en intervju inför 85-årsdagen sade hon: ” ... för mig, liksom för flera av de borgerliga hemmafruar som jag intervjuat, kom plötsligt en känsla, ett tvingande behov, att nu vill jag något annat. Vad har jag gjort av mitt liv?”
Djupt misstänksam mot att förstå kulturmönster utifrån redan färdiga mallar, byggde hon sin forskning på livshistoriska samtal med mormödrar, mödrar och döttrar i olika samhällsklasser. Den närheten var nödvändig, menade hon, eftersom det finns en reservoar av kvinnlig kunskap och förståelse, som alltför lätt döljs av normer i en manlig och offentlig värld.
Som fältarbetare var hon mästerlig i att locka fram sådana erfarenheter. Med begreppen kvinnokultur och kvinnoperspektiv öppnade hon vägar för en omläsning och ny förståelse av en då relativt outforskad värld – det skedde inte utan motstånd.
Sex år efter avhandlingen publicerade hon uppföljaren ”Fäder och söner:Bland svenska män i tre generationer”. Nu visade hon på de förändringar som också fadersrollen och maskuliniteten genomgått sedan seklets början.
Den belärande roll som fadern en gång haft kom att ersättas med en vardagligt närvarande pappa – med blöjbyten och matlagning bland färdigheterna.
Av naturliga skäl kom den aldrig att få samma genomslag som avhandlingen. I en rad böcker och vetenskapliga uppsatser återvände hon senare till frågan om kvinnors liv och verksamhet.
Att bryta ny mark var i sig en stor uppgift, att göra det efter att ha fyllt en normal livsuppgift ingav djup respekt. Inte undra på att hon kom att bli en förebild för många.
Till för helt kort tid sedan deltog Lissie i forskarseminarierna. Som alltid kom hon väl förberedd; med anteckningar i hand gav hon råd och vägledning åt de yngre kollegorna. Generositet och tankereda var hennes särmärke. Att hennes spröda stämma inte längre kan höras där är en intellektuell förlust – och än mycket mer – en mänsklig sådan.
Jonas Frykman
professor i etnologi
Inger Lövkrona
professor i etnologi