Rune Skarvik, 86 år, Ystad, har, som tidigare meddelats, avlidit. Hans närmaste är makan Inga och döttrarna Viveca och Cecilia med familjer.
Den 25 februari utväxlade Rune och jag det som skulle bli våra sista mejl. Jag skrev att jag den dagen lyckats med konststycket att gå vilse i en skog i Helsingfors, och han svarade ett par timmar senare att jag borde märka ut de träd jag gått förbi för att hitta hem.
Han avslutade sitt mejl med orden: ”Ha det gott och gå inte vilse i tillvaron”. Dagen därpå lämnade han oss, och vi som blivit kvar känner oss nu – trots hans ord – just vilsna i tillvaron.
Rune och jag träffade varandra sent i livet. Det är faktiskt mindre än tio år sedan, och det hände sig av en slump.
Vi skulle båda sitta och signera böcker i Trelleborgs Bok & Papper. Vi hälsade på varandra och trivdes direkt i varandras sällskap. Vi hade roligt ihop från första stund!
Efter denna första träff, sågs vi många gånger. Det kunde till exempel vara vid arrangemang i Författarcentrum Syds regi som boksläpp, julfester, bokbord eller utflykter. Det blev en hel del.
Men vi träffades inte bara i dessa sammanhang. Vi började också umgås privat, och många gånger var min hustru Kerttu och jag bjudna till Runes och Ingas gästfria hem i Ystad, och de var hos oss. Det var som om vi känt varandra länge.
Rune var en lysande berättare, vilket inte minst framgår av alla dessa böcker som den före detta polisen nu lämnar efter sig. Rune uppvisade också en flit och en talang som få. Likt en Fritiof Nilsson Piraten rörde han sig i det skånska själslandskapet med ett gott öga för det sannolika, vilket som bekant inte alltid är det samma som det sanna.
Enligt min mening förtjänar hans författarskap att uppmärksammas mer än som gjorts. Hans böcker är något av en skånsk kulturgärning.
Nu var det inte bara litteratur som intresserade Rune. Han var också synnerligen intresserad av konst. En av hans nära vänner var konstnären Gösta Werner, så det var ingen slump att det var just Rune som tog initiativet till Gösta Werner-museet i Simrishamn. Att han sedan manövrerades ut från sin skapelse kom han aldrig över. Det satt som en tagg.
För två år sedan donerade Rune och Inga en vacker skulptur till Ystads kommun. Den heter Längtan och föreställer en liten tankfull flicka, och denna skulptur har fått en mycket fin placering vid Klostret.
För knappt ett år sedan tog Rune oss dit och visade stolt upp Längtan. Vi beundrade henne. Nästa gång vi är i Ystad ska vi gå dit igen. Vi kommer att stå där en stund och minnas en mycket god vän.
Ulf Persson