Gunnel Hansson, Malmö, har avlidit vid en ålder av 69 år. Närmast sörjande är maken Åke, döttrarna Annika Göransson och Lena Stockman med familjer.
Gunnel och Åke träffades i Mora. Åke var där på semester och Gunnel arbetade som tandsköterska i Mora. Tycke uppstod och Gunnel valde att följa med honom och bosätta sig i Skåne. De flyttade till Söderkulla i Malmö där jag och min syster föddes. För att vi barn skulle få en bra uppväxt flyttade vi 1972 till hus på Bågängsvägen.
Då hade redan Gunnels föräldrar Gustav och Maja lämnat det lilla huset i Älgå i Värmland och flyttat med sitt enda barn till Malmö. En stor omställning för dem, men fantastiska morföräldrar för min syster Annika och mig.
Även Gunnel och Åke fick en släng av gröna vågen och det köptes en avstyckad gård i Glemminge stenar, utanför Glemmingebro. Det var avslappnade somrar och cykelturer på grusvägar.
Redan när jag och min syster började skolan väcktes en lust hos vår mamma att utbilda sig. Under fyra år läste hon in grundskola och gymnasieskola och tog sin sjuksköterskeexamen 1980. En stolt kvinna som hade övervunnit läs- och skrivsvårigheter för att kunna arbeta inom sjukvården.
80-talet innebar mycket och intensivt arbete på medicinkliniken på MAS, bland annat som avdelningsföreståndare på Medicinen avd 5.
Men lusten att lära slocknade inte och Gunnel fortsatte att vidareutbilda sig. Hon läste både till distrikssjuksköterska och en kurs i förskrivningsrätt av medicin för sjuksköterskor. De sista åren i yrket arbetade hon som distriktssjuksköterska i Husie och Rosengård.
När jag var liten såg jag hur min mormor Maja de sista åren blev allt mer dement och till slut inte kände igen sin egen dotter. I alla år pratade Gunnel om hur viktig forskningen kring Ahlzeimers sjukdom var och att den som knäckte sjukdomens gåta nog skulle få Nobelpriset i medicin.
I detta sammanhang var det så sorgligt att hon för tio år sedan själv fick diagnosen Ahlzeimers sjukdom. Hon blev ledsen, men gav ändå inte upp utan åt bromsmediciner och deltog i forskningsprojekt. Åke lotsade henne genom livet dessa år och hon fick ett bra liv.
De sista ett och ett halvt åren tillbringade Gunnel på Håkanstorps demensboende där hon fick mycket kärleksfull omvårdnad. Hon avled stilla och min pappa, syster och jag var med henne på den sista resan i livet.