Erik Kågström, 88 år, Lund, har, som tidigare meddelats, avlidit.
Erik Kågström finns inte längre bland oss. Många minns Erik som den trombonspelande, ibland sjungande, gentlemannen som med sin diskreta elegans stack ut bland medlemmarna i Röda Kapellet när de spelade på Lunds torg och gator.
Vi minns Erik som en gudabenådad neurokirurg, en man som kunde stänga av ett pulsåderbråck i hjärnan med en knuten linnetråd. Erik höll, trots att han varit pensionerad som neurokirurg i mer än 20 år, livlig kontakt med sin gamla arbetsplats. Han levde ett så omvälvande och mångfacetterat liv, att historierna om hans liv ibland blev till myter. Efter att ha läst medicin utbildade han sig till neurokirurg under den svenska neurokirurgins pionjär Herbert Olivecrona.
Eriks talang för det kirurgiska hantverket uppmärksammades och karriären tog fart även utanför arbetet. Snart hade han både eget bord på Berns, likadan sportbil som Helgonet och utnämndes till Sveriges mest välklädde man.
Så kunde kanske hans liv fortsatt men ödet, och säkert Erik också, ville annorlunda. Han bestämde sig för att lämna Stockholm för Lund. Erik förstod att grunden till en välfungerande arbetsplats är delaktighet för alla medarbetare och satte upp operan Aida med hela personalen på den just återförenade kliniken.
Studier i ekonomi kom att ånyo ändra Eriks liv. Om han, likt en annan elegant vänstersympatisör – Karl Gerhard – varit en katt bland hermelinerna, är oklart. Men Erik gick med i vänstern, sålde villan i Limhamn och köpte ett tryckeri för mångfaldigande av tidningar och flygblad. Den blazerklädde mannen som för inte så länge sedan körde sportbil höll nu föredrag om marxistisk ekonomisk teori.
Eriks engagemang var ingen dagslända och hans övertygelse kom att fördjupas och vara hela livet ut. 1973 åkte han till Chile för att bistå en skottskadad flykting efter Pinochets kupp.
50 år fyllda påbörjade Erik även en forskarutbildning och skrev en avhandling om hjärnskador.
Erik lämnade Lund för att bli klinikchef vid Södersjukhuset men återkom efter pension och blev verksam som flitig skribent med fantastiska, långa artiklar om miljö, oljeberoende och allehanda ämnen.
Erik tillhörde själv en av svensk neurokirurgis största, hans medkänsla och omtanke omfattade alltid både patienter, medarbetare och vänner.
Med bibehållen glimt i ögat svarade han nyligen på frågan om han fortfarande cyklade: ”inte när det är mörkt för då ramlar jag”.
Peter Siesjö
Carl-Henrik Nordström
Göran Sundbärg