Gitarristen Alvin Lee, ledare för Ten Years After, har avlidit. Oväntade komplikationer efter en rutinoperation, heter förklaringen tills vidare. Han blev 68 år.
Ten Years After var ett rätt typiskt brittiskt bluesrockband av sin tid, inspirerat av band som Eric Claptons Cream och i förlängningen av Albert King och – i slidespelet, om inte annat – Elmore James. Alvin Lees gimmick var att spela slide med mickstativet som substitut för den minst sagt behändigare metallhylsan.
Jag såg honom praktisera tricket vid ett par tillfällen i slutet av 1980-talet, först med Alvin Lee Band och väldigt snart därpå med ett återförenat Ten Years After. Bägge gångerna på KB vid Erikslust i Malmö.
Bandnamnet syftar på vad Alvin Lee uppfattade som bluesens ankomst till England. Hans band bildades tio år efteråt. (Ett annat band, Ten Years Later, bildades … ytterligare tio år senare.)
Albumtitlarna var tidstypiskt flummiga (Stonedhenge, A Space in Time). Deras största hit och bästa låt ”I’d Love to Change the World” var också tidstypisk men inte alls bandtypisk. Generellt sett var bandet mer rakt-på. Boogie var aldrig ett skällsord i dessa kretsar.
Ten Years After blev beryktade med och för sin evighetslånga tagning av ”I’m Going Home” på Woodstockfestivalen, ett framträdande som till mångas glädje och andras förfäran fick en central plats i filmen om rockfestivalen.
Alvin Lee måste ha dragit in rätt bra med pengar under succéåren, annars hade han knappast kunnat köpa sitt gods och bli granne med George Harrison.