Roland Olsson, Skanör, har avlidit i en ålder av 86 år. Hans närmaste är hustrun Barbro och sönerna Hans och Jan med familjer samt framlidne sonen Mats familj.
Roland Olsson började tidigt arbeta med planeringsarbete inom läkemedelsindustrin, först i Ferrosan i Malmö, där han slutade som vice vd. Roland ledde ett samarbete inom industrin som resulterade i den fortfarande viktiga statistiksammanställningen ”Swedish Drug Market”, SDM, om läkemedelspriser.
1969 kom han till Stockholm för att som kanslichef leda RUFI, Representantföreningen för utländska farmaceutiska industrier. Han kom sedan att rekryteras för att upprätta ett svenskt dotterbolag till det amerikanska Schering Plough Corporation – Essex Läkemedel. Mot slutet av sjuttiotalet kom han via arbete i Läkemedelsindustriföreningen, LIF, att leda ett samarbetsprojekt, baserat på ett industriavtal med folkrepubliken Kina, sedan Deng Xiaoping öppnat Kina mot omvärlden. Det möjliggjorde ett avtal mellan svenska läkemedelsföretag och kinesiska ägarintressen. Kineserna ville ha hjälp med tekniköverföring och fabriksbygge för olika produkter.
Roland och Barbro bosatte sig i Wuxi 1983, där de blev de första västerlänningarna i vad som idag är en jättelik metropol med mängder av utländska industrier. Roland fungerade som den förste vd:n i det svensk- kinesiska företaget under sin arbetstid i Kina, 1983–86. Arbetet hade varit framgångsrikt, och vid invigningen 1987 deltog den dåvarande statsministern Ingvar Carlsson.
Roland hade också ett omfattande kulturintresse med förkärlek för litteratur och konst. Roland och Barbro var vänner med Artur Lundkvist och Maria Wine och var engagerade i arbetet med att upprätta en permanent minnesutställning i Artur Lundkvists barndomshem i Perstorp i Skåne, som tidvis uppläts för yngre författare som behövde arbetsro.
Men Rolands kulturintresse var vidsträckt. Där ingick också arbete med hammare och såg i hans eget föräldrahem i Ocke i Åre, som han kom att ta över. Vid våra samtal gjorde vi alltid en snabbgenomgång av aktualiteter inom det jämtländska kulturlivet.
Roland var också en god företrädare för den ”begåvningsreserv” som fanns i det svenska folkdjupet före de stora skolreformernas tid, men som inte hade några andra möjligheter till vidare studier än sin egen ambition och förslagenhet. Som den ende av de sju barnen i arbetarhemmet i Ocke fick han den möjligheten. Vårt första möte var som klasskamrater i den nyöppnade realskolan i Järpen 1941, som plötsligt gav västra Jämtlands ungdom ett första steg ut på studievägen.
Skaran av trofasta vänner kommer att sakna Rolands omsorg och tillgivenhet.
Lars Thomasson