Gun Wessman, Blentarp, har avlidit vid en ålder av 65 år. Hennes närmaste är maken PO Wessman samt barnen Charles och Linda med familjer.
Jag och Gun var mångåriga kolleger på charterflygbolaget Transwede där vi båda jobbade i kabinen. Det går inte att räkna alla de roliga och härliga minnen vi delade ombord och på våra stopp.
Gun hade alltid nära till skrattet, och detta skratt tillsammans med hennes proffsighet gjorde att arbetsdagarna alltid var härligt oförutsägbara och alltid åt det positiva hållet.
Gun hade kul på jobbet. Hon älskade kontakten med passagerarna och hon fick allt i retur för hon var helt enkelt en sådan person som man automatiskt bara tyckte om.
För mig var hon en trygg punkt i arbetet för hon hade stenkoll på arbetsupplägg och service. Även om hon ibland kunde bli lite underfundigt förvirrad bland matvagnar, kaffeserveringar och taxfreepåsar skedde det alltid med glimten i ögat.
Hon brydde sig om sina kolleger och hon hade ett stort hjärta. Det är svårt att förstå att detta glada, friska ansikte och det där härliga leendet nu är borta.
Jag tror att vi alla som berördes av hennes personlighet bara behöver blunda för en mycket kort sekund och så har vi henne framför oss, stadigt leende och full av omtanke om sitt jobb, sina kolleger, sina passagerare.
Jag har många roliga minnen av Gun, men ett speciellt står ut och är ett bra bevis på denna härligt spralliga tjej. Det var på Transwedetiden när vi åter hade landat i Malmö.
Jag och Gun hade jobbat i vår MD-83 och det där alldeles sista arbetsmomentet, strax innan passagerarna skall lämna planet, var ju att klämma till med ett klatschigt ”Tack och hej” eller ”Välkommen tillbaka”. Jag sa disciplinerat ”Tack och hej” och passagerarna log, men någonstans hörde jag något annat. ”Leverpastej”.
Jag tittade på Gun och frågade: ”Säger du leverpastej?” ”Kolla själv”, sa hon och ögonen glittrade, ”det är ju ingen som lyssnar på oss ändå.” Det slutade med att vi båda stod där med vår nya avskedsfras och våra härliga passagerare som gick av log lika glatt för det de hörde var ju det där som man alltid får höra: Tack och hej.
Denna berättelse skall inte missförstås utan tas precis som den är beskriven. Gun var ett proffs på alla sätt och vis och passagerarna tyckte om henne och hennes humor. Jag är uppriktigt ledsen för att vi tappade kontakten efter det att vi båda valt att lämna flygbranschen. Jag glömmer aldrig Gunnsan.
Dan Drakenholt