Agneta Nordberg, 70 år, Lund, har, som tidigare meddelats, avlidit.
Agneta bjöd in till det första mötet i vår bokcirkel. Dagordningen var lätt fastslagen: vi läser böcker, träffas var femte vecka, äter något enkelt, dricker vin och diskuterar litteraturen.
Genom åren visade det sig att vissa punkter utvecklades mer än andra. Diskussionerna om själva boken vi förmodades ha läst kunde bli ganska korta, medan samtalen blev desto längre och yvigare.
Vi upptäckte att vi hade egna historier att berätta, och till och med egna böcker att skriva. Inte minst Agneta som älskade att använda ord både i läsande och skrivande. Hon var en fantastisk berättare med ett hav att ösa ur, historier som hon varsamt plockat upp och samlat på under hela sitt liv. Agneta visste och såg nämligen att vi alla bär på historier som är värda att berättas, även de som vi själva inte kan se.
Agneta värnade om de små. Mest brann hon för barnen. Hon lärde känna snart nog vartenda barn på Norra Fäladen där hon jobbade inom förskolan i nästan fyra decennier. ”Å, där kommer ett av mina barn!”, hörde man ofta henne säga på bussen och på promenader i stan. Hon hann med flera generationer och mindes dem alla. Alla fick plats i hennes stora hjärta.
Hon värnade också om de andra små i samhället. Hon hade en stark och tydlig röst som talade för jämställdhet, mot orättvisor, för lika rättigheter, mot våld. Hon var under många år engagerad i kvinnofrågor och inom vänsterrörelsen i Lund.
Och hennes röst har inte tystnat. En av DN antagen men ännu opublicerad debattartikel väntar, och vi tänker oss hur Agneta på sitt lågmälda men envisa sätt mumlar: De ska inte tro att de får tyst på mig.
Agnetas röst var full av värme, humor och engagemang. Hon var nyfiken och orädd. Respektfull och varsam, vass och stridbar.
Hon slösade kärlek med nål och tråd i sina vackra och personliga textilarbeten. Hon omslöt oss vänner med omtanke och omsorg. Hon fanns alltid där. Ofta, ofta pratade Agneta om det viktigaste och finaste hon hade, sina flickor Annika och Åsa och alla barnbarnen. Efter pensioneringen saknade hon sitt arbete, men hon vande sig så småningom och hade just nu många spännande planer för framtiden.
Agneta ingick i våra liv och vår vardag på olika sätt. Gemensamt för just oss är att vi tillsammans och samtidigt hamnade i Agnetas varma, välkomnande soffa, i fåtöljer och på pinnstolar där vi skrattade, pratade, diskuterade och löste livets gåtor eller uppfann nya.
Vi saknar Agneta oerhört. Det kommer att bli tomt utan henne, men inte tyst. Vi fortsätter att höra hennes varma röst.
Linda Björnman
Lisa Dahlin
Pia Forsberg
Christina Merker-Siesjö