Jazztrumpetaren Clark Terry blev 94 år gammal – en legendar som genom åren arbetat med en lång rad legendarer: Count Basie, Duke Ellington, Quincy Jones, Billie Holiday, Ella Fitzgerald, Charles Mingus, Thelonious Monk för att nämna en handfull.
Clark Terry avled i lördags i Pine Bluff i delstaten Arkansas i hemlandet USA. Bland sina musikerkollegor hölls han högt som ”en uppfinningsrik improvisatör med ett elegant och sprudlande spelsätt", skriver New York Times i sin dödsruna.
Men för den amerikanska allmänheten är han kanske mest känd som mångårig orkestermedlem i amerikanska tv-bolaget NBC:s ”The Tonight Show”. Clark Terry blev, kring 1960, en av de första svarta musiker som fick en fast plats i husbandet till en amerikansk tv-show
Clark Terry var född och uppvuxen i St Louis, som det sjunde syskonet i en elvabarnsfamilj. Pappan, en gasverksarbetare, avrådde sonen från en musikkarriär: ”Det är inte någon framtid.”
Men Clark Terry framhärdade. Under uppväxtåren blev han något av en mentor för den likaledes St Louis-födde Miles Davis. Tydliga spår från Clark Terry går att skönja i den sex år yngre jazztrumpetarens spel, konstaterar The Guardian. Miles Davis dog 1991.
Clark Terry är unik genom att ha spelat i såväl Count Basies som Duke Ellingtons storband. Enligt New York Times betraktade Terry åren hos Count Basie som ”värdefulla” läroår men att hans främsta mål var att bli inskriven vid ”Ellingtonuniversitetet”. 1951 ringde Duke Ellington och gav honom jobb i sin orkester, där Clark Terry stannade ett tiotal år.
Clark Terrys musikaliska karriär sträckte sig över sju decennier. Han medverkade vid mer än 900 skivinspelningar och tillhörde i många år New Yorks absoluta musikstudioelit.
Tack vare honom har flygelhornet – trumpetens luftigare kusin – blivit etablerat i den moderna jazzen. Dessutom bidrog Clark Terry till att jazzen blev ett ämne för universitet och högskolor genom att undervisa, skriva läroböcker och ordna workshopar. Dokumentären ”Keep On Keepin' On” från förra året skildrar hans mentorskap för den unge, lovande pianisten Justin Kauflin.
Clark Terry framstår i flera minnesord som en vänlig och chosefri person som, till skillnad från många andra samtida jazzmusiker, inte tog sig själv på alltför blodigt allvar.