– Jag flyttade hit till Yangon med man och två av tre barn i augusti eftersom min man fått en tjänst för FN i Myanmar. Jag ska jobba som biståndskonsult och skriva på nästa roman.
Kan du berätta något om din kommande bok?
– Det är en uppföljning på ”Innan floden tar oss”, lite allvarligare och lite mer dramatisk, tror jag. Fortfarande i Bangladesh och samma huvudkaraktärer. Men det kommer in nya fantastiska (tycker jag faktiskt själv!) figurer i berättelsen, och vissa skickar jag hem till Sverige. Sedan vill jag skriva en bok om Burma som är lättsam.
Hur kom ”Innan floden tar oss” till?
– Jag jobbade på svenska ambassaden i Dhaka, men kände att det jag gjorde där var begränsat och inte beskrev den komplexa verklighet som jag hamnat i. Bangladesh är så dramatiskt, så mycket på liv och död. Jag ville fånga allt det. Jag var också irriterad på dåvarande biståndsministern och ville diskutera biståndet med henne. Och det fick jag.
Vad födde ditt intresse för mänskliga rättigheter och biståndsarbete?
–Världen och världens tillstånd. Jag tänkte att jag ville förstå mer av det tekniska kring hur man jobbar med dessa frågor, så jag pluggade vidare. Men i botten ligger en nyfikenhet på människor och vårt sätt att leva och organisera oss.
Varför lämnade du journalistiken?
– Har jag lämnat journalistiken? Just nu tycker jag att ju äldre jag blir, ju mer smälter allt samman. Jag ska eventuellt spela in en stor dokumentärfilm i sex av Burmas delstater nästa år, och skriver krönikor och reportage med jämna mellanrum. Tror att jag egentligen alltid är journalist, om det betyder ifrågasättande/skrivande/berättande/diskuterande/kritiskt tänkande … men ibland blir det i rollen som biståndsexpert. Där behövs just detta.
Hur ser en vanlig dag ut?
– Man vaknar ibland av att små nunnor klingar i cymbaler, faktiskt. Otroligt vackert. Sedan börjar de sjunga en otålig ramsa utanför vår grind och går inte förrän de fått ris eller något i sina allmoseskålar. Sedan rullar vardagen på, väldigt lik vardagen i Lund men med bättre väder och sämre internet.
Vad gör du på fritiden?
– Här är så himla mycket att titta på och spännande ställen att besöka, så det blir mest upptäcktsfärder på helgerna. Vi tänker att vi ska spela tennis, men hittills har det varit för varmt. Jag har börjat meditera. Nästan en timme om dagen i ett närbeläget kloster. Det är coolt. Det är bara jag och munkarna och några lokala kvinnor.
Hur har du det med hemlängtan?
– Absolut ingen hemlängtan. Jag saknar vissa personer som står mig nära, men min förhoppning är att de kommer hit! Någon la upp en bild av Clemenstorget i snöslask på Facebook och jag tänkte att nej, dit längtar jag inte nu. Men det kommer kanske.
Så här på avstånd, vad är det bästa med Sverige?
– Politisk korrekthet i ord och handling. Det är mycket mer storartat och unikt än vad svenskarna förstår, det ser man när man lever utomlands.
… Och det sämsta då?
– Att vi har börjat slarva bort ovanstående. Och att folk har alldeles för svårt för att bjuda hem folk de inte känner väl på middag.
Det bästa/sämsta med Burma?
– Det bästa är de demokratiska förändringarna man ser, det sämsta är det brutala förflutna som inte släpper taget.
När kommer du tillbaka till Sverige?
– Det vet man aldrig.
Hur ska du fira din födelsedag?
– Vi ska åka luftballong över tempelstaden Bagan och även besöka Inle Lake, en sjö där olika etniska minoriteter bor på stolphus och har flytande marknader. Båda två helt magiska platser säger folk som varit där.
Några önskningar?
– Att min man och barnen också börjar meditera (men det kommer inte att hända). Att vi får vara friska och glada och att jag får massor med inspiration att skriva färdigt nästa bok under 2015.
Helena Thorfinn bor sedan augusti i år i Yangon i Burma. Frågorma i intervjun har hon svarat på via mejl .