Bengt Möllander, Malmö, har avlidit, 99 år gammal. Hans närmaste är barnen Margaretha med maken Göte, Anders med makan Birgitta, barnbarn och barnbarnsbarn, systern Ingrid och brodern Bo.
Bengt Möllander föddes i Lund och gick i skola i Trelleborg och Malmö. 1938 gifte han sig med sin älskade Agnes, död 2005.
Bengt blev köpman i Malmö där paret bodde sedan 1942. Han blev distriktschef för Gernandts där han arbetade i 29 år. Hans arbete inom färgindustrin inklusive billacker var uppskattat. Det kombinerades med ett stort intresse för motorcyklar och bilar, ett intresse som inte avtog med åren.
Han behöll sin fars Dodge av 1930 års modell och gladde sig mycket åt den fina restaurering som en entusiast nyligen genomfört. Bengt slutade köra bil för bara fem år sedan. Utöver arbete och familj hann han med ett långvarigt och djupt engagemang i Lions och Svenska frimurareorden.
Bengt var med och chartrade Lions Club Malmöhus 1953 liksom Lions Club Cuxhaven, Tyskland, som han fortlöpande höll kontakt med. För sina insatser fick han 2008 Melvin Jones Fellowship, Lions högsta internationella hedersbetygelse.
Bengt recipierade i Svenska frimurareorden 1959 och erhöll 1988 Prins Bertils frimuraremedalj. Hans administrativa begåvning och noggrannhet liksom hans hjälpsamhet och generositet var utmärkande för honom i hans gärning som sekreterare och kanslichef för logen Corfitz och senare i frimurareföreningen Eos.
Genom sin långa erfarenhet svarade han också för kontinuitet. Bengts stora entusiasm och mjuka framtoning smittade av sig och han blev ett föredöme för alla. För två månader sedan följde han sin yngste adept till ny gradgivning.
För inte så länge sedan fick Bengt frågan hur man blir så gammal. Svaret: ett gott skratt varje dag. Bengt hade verkligen lätt för att skratta och lätt att få andra att skratta. Ända in i det sista såg han det humoristiska i en situation och gjorde oss andra uppmärksamma på det.
Hans intellektuella och finmotoriska spänst och precision fallerade aldrig. När han fyllde 89 år fick han en dator som han nyfiket använde för att hålla kontakt med barn och barnbarn och för att hämta kunskap om Agnes forna hemtrakt Pommern i den östra delen av dåvarande Tyskland.
Bengts aldrig sviktande omtanke och tacksamhet var också hans allra sista gest. Tomrummet efter honom kan inte fyllas.
Kacke Götrick
Sven Fehrm