Skådespelerskan Emy Storm är, som tidigare meddelats, död. Hon sörjs närmast av maken Göte Fyhring och barnen Jonas och Kajsa med familjer.
Emy Storm var mycket mer än Emil i Lönnebergas mamma och i flera decennier en av de riktigt stora på Malmö stadsteater.
Hon var framförallt en medmänniska med stark klasskänsla och en inlevelseförmåga som gav naturligt liv åt hennes gestaltningar på film och scen. I Bo Widerbergs ”Kvarteret Korpen” kände hon sig hemma. Gungstolen i den klassiska glädjescenen hade varit hennes mormors.
När jag 1986 tog initiativet till en litteraturgrupp, som än i dag träffas regelbundet, var Emy den första jag kontaktade. ”Gärna, men då vill jag ha med min Göte!” svarade hon och det visade sig vara ett lyckokast. De har tillfört gruppen mycket med sitt kunnande men också berikat våra träffar med många teaterminnen och reciterat dikter. De läste växelvis bland annat verserna i Höga visan.
Vid första sammankomsten satt min då 4-åriga dotter Gabriella i Emys knä. ”Pappa, när kommer Emils mamma?” undrade hon. Hon hade väntat sig att hon såg ut precis som filmens Alma.
Emy och Göte möttes i Ingmar Bergmans uppsättning av ”Tolvskillingsoperan” i tidigt 1950-tal på Intiman i Stockholm. Hon spelade fnask och Göte polis. ”Han haffade mig i en razzia och här sitter jag fortfarande”, brukade Emy säga. ”Jag höll fast henne”, kontrade Göte då.
Emy föddes i Alfta. Pappan hade alla romantiska yrken: rallare, kolare och flottare. Han var borta långa perioder och mamman sökte tröst i Filadelfia där Emy började i söndagsskolan och blev frälst vid 12 års ålder. Predikanten uppmanade henne att vittna. Emy hade redan då talets gåva: ”Himlens glädje är som disken, den tar ju aldrig slut!”
Efter flytt till Stockholm arbetade hon två år som piga. Hon blev också brickflicka på ett kafé nära Odeonteatern där hon serverade många storheter. När hon begärde tjänstledigt för att ta teaterlektioner fick hon det på ett villkor: hon måste underhålla gästerna på en stor middag. Nästa dag kallades hon till chefen och trodde hon skulle få en uppsträckning, men styrelsen hade beslutat att bekosta hennes teaterutbildning första året.
Hon avslöjade dråpliga inslag bakom inspelningarna av Emil-filmerna, men också att kungsbaggarna fick sminkas röda för att likna vägglöss i Keve Hjelms tevefilm ”God natt, jord”. ”Kan jag sminka skådespelare så de ser ut som statare kan jag väl sminka de här”, sa sminkösen.
Vi saknar Emy i vår krets, hennes varma hjärta och all glädje hon gav oss.
Jan Mårtenson, författare och journalist, Malmö