Legitimerade sjuksköterskan Karin Lindvall har, som tidigare meddelats, avlidit vid 61 års ålder. Hennes närmaste är maken Richard och sonen Johan.
Karin föddes, växte upp och utbildade sig i Malmö. Hon blev tidigt på det klara med vilket yrke hon skulle satsa på och utbildade sig till sjuksköterska. Efter en kortare anställning vid reumatologiska avdelningen, dåvarande Malmö allmänna sjukhus, påbörjade hon 1978 en lång och framgångsrik karriär vid koagulationsavdelningen under professor Inga Marie Nilsson. Karin åtog sig uppgiften att ansvara för behandling och omvårdnad av patienter med blödarsjuka (hemofili) med stort engagemang och blev snart den hjälp och det stöd som denna svårt drabbade patientgrupp var i så stort behov av. Karin utsågs till koordinator för verksamheten som ansvarar för en stor del av landets patienter i alla åldrar.
Den stora utmaningen kom i början av 1980-talet då cirka hälften av alla blödarsjuka som genomgått behandling drabbades av hivsmitta genom medicineringen. På den tiden fanns inga bromsmediciner och många patienter, såväl barn som vuxna och enstaka anhöriga, avled i aids. Karin var en av de få personer som orkade och vågade ge tröst och stöd till patienterna och deras familjer i denna stora tragedi.
Hon var alltid anträffbar på ett mycket självuppoffrande sätt. Associationen till Florence Nightingale ligger väldigt nära.
Karin kom tidigt in i den akademiska verksamheten och utvecklade efterhand en egen forskningslinje inriktad på att studera livskvalitet hos patienter och deras anhöriga, och den vårdbörda som det innebär att ha en blödarsjuk person i familjen. Studierna fördes på ett såväl nationellt som internationellt plan, där hon fick användning av de kontakter och nätverk hon odlat genom sin karriär. Karin försvarade sin avhandling 2013 och blev därmed Nordens enda disputerade hemofilisjuksköterska.
Sjukdomen drabbade Karin mitt uppe i en intensiv fortsättning på sin karriär inom akademi och sjukvård. Hon var sjuksköterskan som gjorde hembesök hos en familj med ett nyinsjuknat barn med blödarsjuka, som informerade om sjukdomen på dagis och i skolan, som mötte patienter och anhöriga vid mottagningsbesöket, och som hjälpte de äldre patienterna med deras behov. Hon var navet i nästan alla läkemedelsstudier och forskningsprojekt – en unik, mångfacetterad och kompetent sjuksköterska av det slag som man skulle önska att fler patientgrupper hade haft möjlighet att ha ”som sin syster”.
Sjukvården och patienterna har i förtid mist en stor personlighet som betydde så mycket för så många.
Erik Berntorp och Rolf Ljung