Lena Lang

Fil doktor Lena Lang, 56 år, Åhus, har avlidit. Hon efterlämnar maken Bo och sönerna Victor, David och Emanuel med familjer.

Lena började sin forskarutbildning i pedagogik vid den då nystartade Malmö högskola. Parallellt med sina studier hade hon en lärartjänst vid Riksgymnasiet i Kristianstad, och mötet med studerande där väckte hennes intresse för djupare studier om konsekvenser av funktionshinder. Inför avhandlingsarbetet genomförde hon flera delstudier om perspektiv på skola, habilitering och boende bland ungdomar med rörelsehinder. Forskningsrapporterna rör elevers förväntningar på studierna vid riksgymnasier i Sverige, i en serie som Lena krönte med sin doktorsavhandling ”Och den ljusnande framtid är vår” 2004.

Fokus för studierna var ungdomarnas väg in i, genom och ut ur gymnasiet. Lena kunde konstatera att skoltiden var ganska ljus för flertalet ungdomar medan ”vägen ut” kunde vara ”jättetuff”. Typiskt för samtliga dessa studier, liksom för Lenas senare forskningsansatser, är att hon lyssnade till och lyfte fram elevernas egna röster, de som sällan blev hörda.

Som universitetslektor vid fakulteten för lärande och samhälle vid Malmö högskola axlade hon även uppgiften som studierektor för forskarutbildningen, samtidigt som hon ingick i flera konstellationer inom fältet forskning om funktionshinder.

Hennes lyhördhet blev tydlig i ett ännu pågående forskningsprojekt för en inkluderande grundskola, vilket hon initierade och där hon ansvarade för den vetenskapliga ledningen. Genom hennes professionella, välorganiserade, kreativa och personliga engagemang utvecklades flera fördjupningsstudier med delaktighet och rättighetsperspektiv i fokus. Om detta skrev fakultetens dekan: ”Med värme och humor samlade hon forskargruppen till inspirerande och relationsskapande möten.”

I sitt arbetsrum hade Lena en ”doktorsväska” där pillerburkarna hade etiketterna ”lugn”, ”ro”, ”mod”, ”bus”, ”styrka” – livselixir som Lena förmedlade i arbetsgemenskapen med sina kolleger. Skrivbordet i ”Modulen” vände Lena utåt mot himlen, havet och ljuset i omvärlden.

Lena har nu lämnat detta jordiska, mitt i en lovande forskarkarriär. Hon hade nyligen inlämnat sin docentansökan, vilken mottogs positivt. De insatser hon redan gjort på området forskning om funktionshinder är betydande och utgör en god grogrund för oss kolleger att bygga vidare på. Hon var vänsäll och sparade inte sig själv. Hennes engagemang, förutom familjen, gällde främst människor som på olika sätt lever i utanförskap. Hon visade i dessa sammanhang en äkta och sansad empati. Saknaden efter Lena är djup inom hennes familj. Maken Bo sade i sitt avskeds- och minnestal att ”inga andra par har hållit varandra så mycket i handen som vi båda”.

Vi saknar Lena som trogen vän och engagerad kollega.