Pernilla Wadmark

Pernilla Wadmark, 48 år, Stolpaberga, Vintrie, har avlidit efter en tids sjukdom. Hon lämnar maken Anders, sönerna Henrik, Axel och Jakob, släkt och många vänner i stor sorg och saknad.

Det finns vissa – få – personer som har något alldeles speciellt, som lyser extra och är en förebild och inspiration för oss andra. Pernilla var en sådan person.

Hon tillförde det extra modet, udden och det kloka perspektivet, som balanserar, men som också friskar upp och inte alltid är den mest bekväma sanningen. Av henne kunde vi räkna med, ibland brutal ärlighet, men också klokhet, sund lojalitet och framförallt obrottsligt djup vänskap.

Pernillas genuina nyfikenhet, varma humor och vakna ärliga intresse för världen och människor runt omkring, förde henne ut på okända vägar.

Inte minst i yrkeslivet gick hon sin egen väg. Som reseledare var hon den obestridligt bästa Italienguiden.

Efter avslutade studier i internationell ekonomi jobbade hon som konsult i några år, men ansåg detta innebära för mycket pappersarbete och bytte bana. I stället kombinerade hon sin stora passion för Italien och för matlagning med sin erfarenhet inom marknadsföring. Resultatet blev succén Mat och vin på Stolpaberga, där hon tillsammans med stjärnkockar lärde ut matlagning till företagskunder och privata grupper. Att få laga mat och prova vin på Stolpaberga var en unik upplevelse i kvalitet och sinnesfröjd.

Trots framgångarna ville Pernilla ha nya utmaningar och nästa jobb blev som sortimentstrategikonsult för flera stora affärskedjor. Samtidigt startade hon företaget Warm där hon med en vän designade och sålde träningskläder.

Snart lockade dock mat- och vinbranschen tillbaka Pernilla. Som produktchef på Åkesson Vin reste hon världen runt för att framgångsrikt finna och komponera viner för de svenska och norska marknaderna.

Dessutom bedrev hon och familjen flera rörelser inom jordbruk, stalluthyrning, projektering av mark och fastigheter. Allt detta och mycket mer hann Pernilla med. Alltid med kvalitet och utan att vi kände att hon någonsin stressade till det.

Pernilla var i sanning världsvan. Hon reste ofta, mycket och med lätthet – med familjen, i arbetet och med vänner. Hennes erfarenheter och goda kunskaper i flera språk tog henne obehindrat runt världen.

Hon var av en speciell och särskild sort. Okonstlad, naturlig, rättfram och rättvis. Pernilla hyste också ett genuint intresse för barnen, inte bara sina egna, utan alla. Hon såg dem och de kände sig sedda och uppskattade av henne. Med sin energi och styrka utgjorde hon ett positivt kraftfält i vilket vi alla – familjen, vännerna och barnen – mer än gärna befann oss. Trots sin integritet, kände vi oss aldrig någonsin exkluderade, utan tvärtom: Pernilla var här och nu, vår nära vän och syster.

Sista gången vi träffade Pernilla, förstod vi att det var just det, vårt sista möte. Det var dags för Pernilla att släppa taget. Så tog hon, den där septembereftermiddagen, ett alldeles för tidigt avsked, med sitt vanliga ”Hej då, vi hörs snart!”

Och det gör vi, Nilla, vi hörs.

För vännerna