Anders Hammer

Malmö idrottsmuseums förre chef Anders Hammer har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 75 år. Han sörjs närmast av barnen med familjer samt syskon och kusiner.

Anders var en sann idrottshistorisk eldsjäl. Det var han som byggde upp och utvecklade idrottsmuseet från den sömnigt perifera tillvaro det länge befunnit sig i. Runt millennieskiftet utvecklade han ett gott och aktivt samarbete med oss på Malmö högskolas nystartade idrottsvetenskapliga program. Studenterna företog inte bara studiebesök på Malmö idrottsmuseum, utan fick även utbildning i arkivkunskap där. Flera föreläsningar förlades till museet och ett antal studenter kom att delta vid de frukostmöten som arrangerades av idrottsmuseets vänner. Under Anders tid öppnades verkligen portarna för den idrottshistoriskt intresserade.

Anders var drivande i att utveckla svensk och nordisk idrottshistoria, inte minst genom att arrangera ett antal nordiska idrottshistoriska symposier i samarbete med Sveriges centralförening för idrottens främjande. Dessa symposier blev viktiga nav där nordiska idrottsforskare fick möjlighet att visa fram sin forskning och debattera viktiga frågor. Därtill var dessa symposier nyskapande eftersom de även var öppna för intresserade journalister.

Vi på Malmö högskolas idrottsvetenskap har många fina och roliga minnen av Anders. Flera av oss fick ett förtroende långt utöver det vanliga av honom, vilket innebar att vi utanför museets normala öppettider kunde forska på plats och ta del av museets omfattande källmaterial. Han lånade även frikostigt ut bilder ur museets stora bildarkiv för våra publikationer och i utbildningssyfte.

För oss, samtliga inflyttade norrifrån, framstod Anders som själva symbolen för det mustigt folkhemska Malmö från Kockums och Eric Perssons tid. Han var en sann lokalpatriot med en omisskännligt grov malmöitisk dialekt och ett gott hjärta. Det fanns alltid tid och plats för en fika, fyllda av gott kaffe, minnen, anekdoter och inte minst frejdiga diskussioner. Man kom fram till saker över kaffekoppen och inte via e-mejl. Anders imponerades föga av händelser norr om Skåne – eller ”troligtvis bebodda trakter norr om Hässleholm” som han uttryckte det – och betonade envetet betydelsen av ett lokalt idrottshistoriskt perspektiv, vilket hellre blickade söderut mot Danmark än norrut mot Stockholm. Sådant var nyttigt för oss att höra och vi bär det också med oss när vi nu med sorg och saknad konstaterar att ett tomrum uppstått i kretsen av idrottshistoriker.