Pensionären Elvin Josefina Mårtensson, Sigfrid Bengtssons äldreboende i Staffanstorp har avlidit, 95 år gammal. Närmast sörjande är döttrarna Sara, Boel och Anna och deras respektive samt barnbarnen Elin, David, Hannah, Johanna, Anton och Joar.
Saknaden efter Elvin är en självklarhet, men mildras av en viss tacksamhet över att hon har fått sluta sitt liv efter flera års svårigheter med syn och hörsel samt demens. Men det måste med en gång sägas att hon höll modet uppe för det mesta, bara vid enstaka tillfällen lyste tröttheten över det egna tillståndet igenom.
95 år gammal tillhörde Elvin den krympande grupp människor som har upplevt förändringen som Sverige genomgick under 1900-talet. Hon fick vara med om en resa från hemmanet i södra Lappland till en tillvaro i 1950- och 1960-talens Staffanstorp och Sverige och tog med sig all lärdom och klokhet som detta gav.
Hon föddes 1919 i den lilla byn Ruskträsk, som barndomen och uppväxten skapade mycket starka band till, band som – trots att hon drog ut i världen – aldrig försvagades och som gjorde att hon alltid återvände.
Elvin utbildade sig till sjuksköterska, utexaminerades vid 1940-talets mitt och började arbeta på sjukhuset i Lycksele. Under en semester i Ammarnäs träffade hon Skånepågen Georg, som hade letat sig upp till en lärartjänst på orten. Tycke uppstod vilket ledde till bröllop när 1940-tal var på väg att bli 1950-tal. Dottern Sara föddes 1951 och med tiden flyttade familjen till Sollentuna.
Här stiftades bekantskap med bland andra skådespelarna Bengt Blomgren och Ellika Mann och trubaduren och diktaren Broder Tor Bergner. Elvin fick möjlighet att utveckla sitt intresse och sina färdigheter för diktrecitering och sång till glädje för alla som fick höra henne.
Flytten gick vidare söderut (Skånepågen ville till hemtrakterna), först till Lund och sedan till Staffanstorp där de bodde på två olika adresser. Den senare bostaden blev deras hem i över femtio år och ett andningshål för alla som kom i kontakt med Elvin.
När döttrarna – Boel föddes 1953 och Anna 1957 – började nå lite högre åldrar, blev Elvins sjuksköterskearbete allt mer framträdande. Tjänster som distriktssköterska, sköterska på läkarmottagning och nattsjuksköterska på Sankt Lars var aktuella före pensioneringen.
Elvins kulturella intresse var alltid mycket stort och dominerande. Diktläsningen och sången har nämnts och hennes målande kom att bli en markant del av hennes vardag under de sista tjugofem åren. Hon utvecklade en enkel, men effektiv stil, som förfinades allteftersom åren gick. Den som äger en äkta Elvin Josefina kan skatta sig lycklig. Tyvärr var hon för blyg för att delta i fler än ett fåtal utställningar.
Saknaden är det naturliga vid ett sådant här tillfälle: döttrarna saknar en kärleksfull mamma, barnbarnen en alltid lojal och intresserad mormor, alla andra en vänlig och uppriktig medmänniska. Och hunden Fos får leta reda på en annan vänlig själ som sticker till honom en kaka då och då.
Harald Svedberg, svärson