Hansi Schwarz, Lund, har som tidigare meddelats avlidit i en ålder av 70 år. Hans närmaste är hustrun Maj, sönerna Calle och Richard samt dottern Anna med familjer.
Hans Carl Schwarz kom till Sverige första gången 1945 med Folke Bernadottes vita bussar i sällskap med svenskfödda mamma Ingrid, storebror Ulf och lillasyster Lillan.
När krigets dyningar lagt sig återvände man till München och en normal tillvaro fram till 1958, då gossen Hansi (enligt egen utsago) ”råkade” få stopp på Münchens första rulltrappa, vilket renderade relegering från – det bayerska skolsystemet!
Kloka mamma Ingrid hade emellertid i Västervik en väninna, som i sin tur hade tumme med det småländska skolsystemet, varför Hansi snabbt kunde enrolleras till läroverket. Där träffade han tre andra gossar som var intresserade av sång och musik, och så var den historien berättad …
Våra vägar korsades på tidigt 70-tal när Hootenanny-epoken gled mot en halvhalt. När Hansi flyttat in på Thomanders studenthem i Lund och kom med i Lundaspexet. Jag skrev några kupletter, Hansi fattade tycke och det blev texter i souvenirprogrammet för Visfestivalen, för vilket jag med tiden förlänades titeln presschef – efter att ha strukit general Hansis byxor …
Trots att vi tidigt visste att sjukdomen kopplat greppet, var Hansi fullständigt övertygad om att han skulle klara det. Det blev också vi med tiden. (När jag besökte Hansi strax före jul pratade vi om Visfestivalens 50-årsjubileum 2015 ...)
Tyvärr fick vi fel, men hans inställning var kongenial: när Hansi bestämt sig så blev det så. Inte enbart som utslag av tysk envishet, utan även som resultat av att alltid vara förberedd. Alltid insatt och välinformerad. Hans Fingerspitzgefühl var besvärande träffsäker. Vi var många som hade synpunkter på detta. Och vi är många som saknar Hansi.
Vänskapen med Hansi har varit en spännande resa: full fart framåt, uppåt och – ibland bakåt (”kontraorder”). Ett visste man dock: Hansi var alltid omtänksam och sveklös. Aldrig manipulerande eller beräknande. Att sedan yttre, oftast oväntade, händelser kunde påverka processen hörde liksom till.
Så småningom blev man också förtrogen med Hansis språkbruk: Ta med dej sysakerna, typ eller nått! Ingen fattade ett ord, men alla begrep. ”Whesk” och ”Westifulaway” var också centrala begrepp i den schwarzska vokabulären. Visfestivalens husband kom för övrigt med tiden att heta Kapten Whesk, för vilket Hansi var den konstnärlige ledaren.
Hansi var aldrig bullrig men kunde ändå ta plats. Han bara fanns, där alltid rolig att lyssna till, alltid kul att konversera. Hansi, kulturentreprenören, vars goda hjärta alltid klappade hårt för vännerna. Som i sin tur vande sig även vid arytmierna.
Kapten Whesk har mönstrat av. Kvar på kommandobryggan ligger saknaden men också många glada minnen. Och väl är det.
Stisse Johnsson