Mats Rondin, cellist och dirigent, har, som tidigare meddelats, avlidit vid 54 års ålder. Han sörjs närmast av hustrun Helena och de tre barnen.
Du gav mig, o Herre, en teg av din jord
som jag nu min egen får kalla.
Du gav mig ett värv och ett bröd för mitt bord …
Ur Hjärtats nycklar, en opera av Peter Bruun med libretto av Ylva Eggehorn, baserad på en bok av biskop emeritus Martin Lönnebo.
Operan Hjärtats nycklar var den sista föreställning som Mats Rondin dirigerade. Han dog långt bort från sin Helena, sina barn och sitt älskade Skåne, bara 54 år gammal. Jag har fått samtal efter samtal från musiker och artister som alla ställt samma fråga: Hur kunde det hända? Hur ska det gå nu? Sammantaget bär de vittnesbörd om en man som i sitt liv och sin gärning varit ett stöd, en hjälp och en inspirationskälla för många som valt musik som sitt yrke.
Mats Rondin studerade cello både vid Kungliga musikhögskolan och vid Sveriges Radios musikskola, Edsberg. Under sin utbildning hade han lärare som Gunnar Norrby, Erling Bløndal Bengtson och Frans Helmerson, storheter i musikvärlden. Han tog diplomexamen bara 21 år gammal och fick omgående en eftertraktad plats som solocellist i Malmö Symfoniorkester.
När jag tillträdde som chef för orkestern 1984 mötte jag en fantastisk musiker, mogen trots sina unga år och med en otrolig förmåga att hitta de långa linjerna i musiken. Malmö symfoniorkester huserade då fortfarande i teaterhuset på Fersens väg, men bygget av det nya konserthuset i korsningen Amiralsgatan/Föreningsgatan var redan påbörjat. Inför invigningen hade orkesterns violaspelare Gunnar Jansson, också en skicklig kompositör, fått uppdraget att skriva en solokonsert för orkesterns unge cellist.
I mitten på 1980-talet var invigningen av ett nytt konserthus i Malmö en riksnyhet. Radio och tv direktsände och den mediala uppmärksamheten var enorm. Anspänningen och pressen i huset var stor, men det märktes inte på Mats. Cellokonserten var inte lätt, men han gick in och spelade med en självklarhet och säkerhet som vore det vilket repertoarstycke som helst. Det var Mats i ett nötskal, han var närmast ett naturbarn, med ett omedelbart förhållande till musiken. Konserten blev hans genombrott för en bredare publik.
Bara något år senare blev Mats solocellist i Sveriges Radios symfoniorkester i Stockholm och lämnade Malmö. 1988 återkom jag till Stockholm som chef för Svenska rikskonserter och vi kunde återuppta kontakten igen. Ett antal år senare återvände jag till Skåne och våra privata möten blev allt mer sällsynta.
I mitten av 1990-talet bildade Mats Huaröds kammarorkester tillsammans med Staffan Scheja och Sture Eriksen. Allt oftare sökte han sig tillbaka till Skåne och 1998 lämnade han Sveriges Radios symfoniorkester för en frilanstillvaro. Vad som förundrade mig var hur han ofta bytte ”spår”. Av ren nyfikenhet bjöd han in till gränsöverskridande möten. Han arbetade med artister som Lisa Nilsson, Salem Al Fakir och Viktoria Tolstoy, utforskade stilar som jazz och folkmusik, alltid med oväntade och originella resultat.
Det var kammarmusiken och det konstnärliga ledarskapet som ledde in honom på dirigentbanan och han fick snabbt tunga uppdrag. Jag var imponerad över hur han hanterade konserten som gavs i samband med kronprinsessan Victorias och Daniel Westlings bröllop. Programmet krävde att han snabbt kunde kasta sig mellan olika genrer, från klassiskt till Magnus Uggla och tillbaka igen. Och som allt han gjorde framstod det som så enkelt och så naturligt.
I oktober 2009 blev jag chef för Malmö opera och Mats Rondin var en av de första dirigenter jag engagerade. Sedan dess har Mats varit en självklar del av arbetet i huset. I Les Misérables, Evita, Miss Saigon och senast Doktor Zjivago har han hjälpt såväl debutanter som veteraner att nå längre än de någonsin gjort tidigare. Hans vänlighet och lågmälda humor, i kombination med ett stort kunnande, har gjort honom till en av de mest respekterade och älskade musikanterna på Malmö opera.
En musiker är en människa som lever på att spela musik. En musikant är en människa som får musiken att leva. Det kunde Mats!
Bengt Hall, vän och teaterchef