Tv-reportern och kommentatorn Roger Blomquist har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 57 år. Han sörjs närmast av hustrun Maria och två barn.
Många upplevde nog Roger Blomquist som lite väl bullrig och självsäker när han först tog plats i kommentatorsstolarna. Det var i början, när han slogs om utrymmet i revir som redan var inmutade av etablerade tv-personligheter. Men så hittade han sina egna arenor: konståkning, ridsport, simhopp och dans bland många andra. Där fick ”Blomman” blomma. I vilken mån han dirigerades dit och hur mycket som var hans fria val vet jag inte. Men just dessa sporter, som inte står i det starkaste medieljuset vanligtvis, råkade med åren bli några av de mest populära tv-sporterna, tillika de först utsålda i samband med olympiska spel. Sporter som de flesta kunde så mycket mindre om än fotboll, ishockey, handboll, tennis. Roger tog alltid sitt jobb på allvar. Hans entusiasm var bubblande. Det hördes att han älskade jobbet.
Han var som en mousserande cava när han kom igång, han tog i som om han var i världens centrum och med sitt goda humör, sina skratt, sin påtagliga glädje över att få rapportera, gjorde han oss intresserade av det som vi vanligtvis inte brydde oss så mycket om. Han kunde hantera spänning och besvikelse så att det kändes in i märgen. När stordåden var ett faktum gick han upp ett par oktaver och rösten sprack. Precis som Toivo Öhmans röst gjorde när han rapporterade om Ulrika Knapes OS-guld 1972, som Plex Peterssons när han med försiktiga, känslosamma ordslingor lotsade Ingemar Stenmark ner för pisterna.
Roger vågade visa känslor, han var engagerad, omtänksam mot de aktiva, men också – och det är kanske det finaste jag kan säga om honom – kortfattad, bestämd, rak och kompromisslös när han ville säga ifrån på skarpen: ”Svagt!” ”Skärpning!” ”Urdåligt!” Han tog ställning, både i positiva och negativa sammanhang, på ett sätt som kändes befriande, uppfriskande i jämförelse med en allt mjäkigare och slätstruken kommentatorsstil som brett ut sig.
Jag hörde hans sista, nästan viskande, kraftlösa ord till oss tittare från ryttar-VM innan han, efter tuff kamp, fick kasta in handduken för att åka hem och somna in, knäckt av två års fight med cancern.
Sorgligt, Roger, att vi tvingades höra din fina röst brytas i det lägre registret och av en alldeles skoningslös anledning. Du hade så mycket kvar att ge.
Åke Stolt, tidigare sportchef på Sydsvenskan