Bengt Widegren, professor i molekylärbiologi, Lund, har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 61 år. Han efterlämnar närmast sönerna Fredrik och Henrik.
Professor Bengt Widegrens verksamhet vid Medicinska fakulteten Lunds universitet, har redan beskrivits i fina minnesord i Sydsvenskan. Jag tillägger här en kort redogörelse rörande hans gärning vid Genetiska institutionen och storinstitutionen COB (Cell- och organismbiologi).
Bengt var min första doktorand och en framstående sådan. Han disputerade i genetik i april 1986 med den molekylärbiologiskt inriktade avhandlingen ”Highly repetitive DNA in marine mammals”. Biologin hade under 1970-talet och i början av 1980-talet nått en brytpunkt tack vare tillkomsten av omvälvande molekylära metoder. Bengt insåg tidigt att här hade öppnats en ny värld för analyser inom genetik och relaterade ämnesområden och han inkluderade snabbt de nya metoderna i sitt arbete. Hans avhandling innehöll bland annat en för dåtiden omfattande molekylär analys av en för valar unik DNA-komponent.
Bengts insatser som doktorand var ingalunda begränsade till det egna arbetet och han förmedlade generöst nya arbetssätt och rön till sin omgivning. Han blev således primus motor att införa nydanande molekylärbiologiska kurser vid Genetiska institutionen. Tillströmningen till dessa kurser var mycket stor speciellt av studenter vid Medicinska fakulteten, av vilka många senare fick framstående positioner.
Bengt tog också stor del i den handledning som många gymnasister fick vid institutionen samt den vägledning som tillhandahölls studerande och forskare vid andra avdelningar. Han var också verksam som lärare på de kurser som institutionen höll för lärare på gymnasie- och högstadienivå.
Efter Bengts disputation blev vår vetenskapliga kontakt mindre omfattande eftersom hans verksamhet då närmade sig medicin, i synnerhet cancerforskning. Hans kunskap var emellertid fortsatt unik för den lundensiska biologin och hans kunskapsförråd var ständigt öppet för både mig och många andra. Det är med sorg som jag konstaterar att Bengts gedigna kunskap icke fick den plats inom COB som denna institution så väl hade behövt för att behålla och förmedla kunnande inom de områden bredvid genetiken som Bengt var speciellt förtrogen med, exempelvis cancerforskning och immunologi.
Ett av de goda minnen som jag har av Bengt rör den expedition som vi hade väster om Island sommaren 1986 då vi samlade hudprov av fritt simmande knöl- och blåvalar för att senare etablera cellkulturer av dessa prov. Bengts sjömanskap framstod mycket tydligt vid denna materialinsamling. Att han också var en genuin malmöit som inte så lätt lät sig imponeras kom till uttryck när vi på kurs mot land fick upp ett antal rejäla rödspättor på 2–3 kilo. ”Avadå, inget mot spättorna i Limhamn”, konstaterade Bengt lugnt när han försvann under däck.
Jag framför alla lundensiska genetikers deltagande till Bengts närmaste samtidigt som jag tackar honom för lång och trogen vänskap.
Úlfur Árnason, professor emeritus