Gunnar Ollén, Malmö, har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 100 år. Han sörjs närmast av hustrun Kirsten och barnen Gunhild, Lil, Joakim, Peter och Theresa med familjer.
”En klok och vältalig, vördnadsbjudande åldring”. Så fint beröms kung Nestor av Homeros i Iliaden och Odyssén. Dessa superlativer passar alldeles utmärkt in på den 100-årige professor Gunnar Ollén som nu fullbordat sitt mångfacetterade, helt unika livsverk i humanismens tjänst.
Han var ju också en nestor i många sammanhang, inte minst i den bok, ”Forskarliv”, som Strindbergssällskapet stod för i samband med hans 90-årsdag. Här sammanfattas hans lysande bana som akademiker, forskare radio- och tv-pionjär och inte minst som författare. Det blev inte mindre än ett femtiotal skrifter med ”Bordtennis” 1940 som den första – Gunnar var en av Sveriges bästa bordtennisspelare och var också lagledare för landslaget. Det sista alstret blev ”Det underbara som kom genom luften, en personlig redogörelse för utvecklingen av Sveriges radio/tv i Malmö 1925–1975” där Gunnar var med i nära trettio år på ett mycket framgångsrikt sätt.
Men mest magnifikt i hans produktion är resultatet av hans forskning kring favoritförfattaren August Strindberg. Gunnar har i hela nitton band av Nationalupplagan av Strindbergs texter bidragit med både redigering och kommentarer.
När man tar del av Gunnars fantastiska meriter så frågar man sig: hur i all sin dar har han hunnit med och orkat allt detta? Hans mångårige medarbetare tv-producenten Bengt Roslund har nog i sin nyutkomna bok ”Skam den som ger sig” nyckeln till fenomenet, då han skriver: ”Det som Gunnar Ollén bestämt sig för att genomföra, det lyckades han med. Förr eller senare. Med talang och finess.”
Alltså; en stark vilja att uträtta väsentligheter till folks båtnad. Så kunde han till exempel också glädja sig åt att Malmö kallades Sveriges tv-huvudstad på 1960-talet. Inte minst bidrog talangupptäckt Lasse Holmqvist som ankare i ”Bialitt”, onsdags- och lördagssoffor och kanske framförallt ”Här är ditt liv”. Många andra skickliga medarbetare, inte minst den fasta personalen, bidrog stort till många utmärkta program. Men Gunnar lär visst aldrig ha varit en vanlig ”chef” utan snarare en kolossalt duktig ledare av idrottslig karaktär.
Jag har haft den stora förmånen att känna denna ödmjuka medmänniska i precis sextio år. Det var 1954 vi träffades av en slump på Saxtorps motorbana utanför Landskrona. Jag var sportchef på Helsingborgs Dagblad i Helsingborg, det var söndag. Jag kom sent efter att ha bevakat en allsvensk match på Olympia och det var omöjligt att hitta en kil i det mångdubbla publikledet runt banan. Jag fick se en lastbil och gick fram och presenterade mig. ”Ja, men då är vi ju kollegor! Jag heter Gunnar Ollén och ska referera för Radiotjänst i Malmö. Välkommen upp”, sade mannen med mikrofon och räckte mig sin andra hand.
Där grundlades ett kamratskap som utvecklades till varm vänskap då vi under årens lopp kom att odla våra gemensamma stora intressen: teaterkonst och Strindberg. Gunnar med hustru var en mycket flitig gäst på Malmö stadsteaters fem salonger, då jag var press- och reklamchef och han var en tid ordförande i vår Strindbergförening i Lund. Framförallt var han en intressant föredragshållare.
Trots att Gunnar var en väluppfostrad gosse från Djursholm och senare en soignerad gentleman fjärran från vulgaritet och ett sådant skrytuttalande så kan jag inte låta bli att citera ett brev från August Strindberg till kollegan Edvard Brandes. Gunnar skulle kunna ha sagt så med full evidens:
”Jag är en djefla man som kan göra många konster.”
Sven Tollin