Konstnären Bertil Herlow-Svensson, Börringe, har avlidit. Han blev 83 år.
För några år sen fick jag förmånen att följa med när Arne Lindqvist skulle besöka Bertil Herlow-Svensson. De båda hade länge pratat om att göra en gemensam utställning, där Arnes törnemålningar skulle visas tillsammans med Bertils aluminiumskulpturer.
Bertil Herlow-Svensson både bodde och arbetade i den gamla stationsbyggnaden i Börringe utanför Svedala. Att få komma in där var en sällsam upplevelse.
Bertil var som ett sagoväsen, en levande figur i en John Bauer-teckning, och byggnaden var ett mellanting av gammalt museum och modern konsthall. Huset var fullproppat av olika exotiska ting men allt var ytterst pedantiskt ordnat. I kontrast till denna väldiga samling fanns aluminiumskulpturerna, stora geometriska konstruktioner gjorda med millimeterprecision.
Bertil uppskattade nog vårt besök, han var på strålande humör och vi åt en god lunch tillsammans. Efteråt visade han oss runt och berättade om sitt liv, både om dess mörka och ljusa sidor.
I unga år var han sjöman och snickare på stora båtar, han hade besökt många länder och det var under den tiden merparten av den stora samlingen i huset skapades.
Först i 35-årsåldern blev han konstnär och 1967 hade han sin första utställning.
Bertil var både målare och grafiker men mest känd blev han som skulptör. Hans aluminiumskulpturer finns idag på många museer, landsting, kommuner och företag. Självklart är han representerad på Moderna museet i Stockholm och här i Skåne har han gjort offentliga utsmyckningar i Malmö, Kristianstad, Landskrona och Lund för att nu nämna några platser.
Även på gårdsplanen fanns flera stora skulpturer men det var något annat som Bertil ville att jag skulle titta på.
”Jag unnar mig ett litet glas vin då och då”, sa han och såg finurlig ut. Och så pekade han på en gigantisk hög med tomma vinflaskor som låg där fullt synbar från vägen.
”Jag lägger flaskorna där bara för att folk som går förbi ska ha något roligt att prata om.”
Så blev det dags att ta farväl. ”Kom snart tillbaka”, sa Bertil. ”Och ta med din fru och dina tre döttrar då, de är också välkomna.”
När vår bil rullade iväg stod Bertil vid vägkanten för att ta adjö. Han ville tacka för besöket på sitt alldeles speciella sätt. I slow motion böjde han sig framåt så att kroppen blev dubbelvikt och det långa håret nådde ända ner till marken.
Kom vi tillbaka? Nej! Men ett par timmar innan dessa rader skrevs besökte Ingegerd och jag Ekonomicentrum, byggnad två. För där i taket i den stora salen hänger en av Bertils skapelser, en klotliknande aluminiumskulptur som perfekt matchar Jörgen Fogelquists väggmålningar.
Svante Körner