Bengt Widegren

Professorn i molekylärbiologi Bengt Widegren, Lund, har avlidit i en ålder av 61 år. Hans närmaste är sönerna Fredrik och Henrik.

Bengt gjorde sin grundutbildning i biokemi och molekylärgenetik vid Lunds universitet. Efter doktorsexamen i molekylärgenetik 1986 med en rad arbeten rörande repetitiva DNA-sekvenser hos valar och två års postdok-arbete i USA, engagerade sig Bengt – som forskarassistent, docent och från 1995 som universitetslektor – allt mer i tumörimmunologisk forskning vid Wallenberglaboratoriet i Lund och i samarbete med Rausinglaboratoriet vid Institutionen för neurokirurgi.

Han applicerade flera olika molekylärgenetiska tekniker, dels för att förbättra immuniserings- och vaccinations-metoder, dels för att förfina den immunologiska analysen. I samarbetet utvecklades i olika tumörmodeller vacciner i form av cancerceller som uttryckte olika immunologiska aktivatorer efter att generna för dessa överförts i laboratoriet.

I en experimentell hjärntumörmodell i råtta ledde arbetet till att intracerebral tumörväxt ofta helt kunde förhindras genom immunisering utförd då tumören ännu var liten. Detta ledde till ett omfattande arbete i samverkan med neurokirurgiska kliniken för överförande av resultaten till patienter med elakartade hjärntumörer.

År 2000 gav Läkemedelsverket tillstånd till behandling av patienter med deras egna, vid operationen uttagna tumörceller, som sedan i laboratoriet odlats och behandlats så att de kunde injiceras som vaccin till patienterna.

Detta var en för sin tid helt unik studie, som förlängde patienternas överlevnad och som väckte stor internationell uppmärksamhet.

Bengt utnämndes 2004 till professor i molekylärbiologi och ägnade stort intresse i ett centralt problem inom cancerimmunologin, nämligen cancercellers förmåga att hämma immunreaktioner. Analysen av en av mekanismerna för detta ledde fram till en lovande metod att på epigenetisk nivå framkalla hämning av immunreaktivitet.

Den är för närvarande under utveckling vid laboratoriet för att bli ett läkemedel vid autoimmuna sjukdomar och vid transplantation. Tyvärr hann Bengt inte skörda frukterna av detta och andra, ännu ofullbordade idéer och projekt, som han lämnade efter sig.

Bengt imponerade med sina kunskaper inom molekylär genetik, immunologi och biokemi. Han var en mycket skicklig och uppskattad lärare och föreläsare.

Hans förmåga att kombinera sitt kunnande med innovativt tänkande förde forskningen framåt och möjliggjorde att projekten fann nya vägar.

Bengt var vänlig, hjälpsam och uppmuntrande mot sina arbetskamrater. Han värdesatte sin familj mycket högt och talade ofta varmt om sina två söner och sin mor.

Vi minns mången ”brain storming” där idéerna sprutade från Bengt – alltid med en underfundig humor och gärna följda av en historia från någon av hans vildsvinsjakter eller fisketurer. Det kunde vara på laboratoriet eller långt borta på någon vetenskaplig konferens i till exempel Hongkong, Klippiga bergen eller San Diego. Bengt fanns alltid till hands för att förklara de mest skiftande fenomen inom molekylärbiologins värld.

Vi minns Bengt med stor värme och saknad.

Vännerna vid Rausinglaboratoriet, avdelningen för neurokirurgi, Lunds universitet