Civilingenjören Hans Fransson, Hjärup, har avlidit 71 år gammal. Han sörjs närmast av hustrun Ragnhild samt barnen Tobias, Mattias och Ingela med familjer.
Som nybliven civilingenjör vid Lunds tekniska högskola kom Hans Fransson att vid Naturvårdsverket och senare Länsstyrelsen i Malmöhus ta itu med centrala miljöproblem.
Många upptäckte den unge ingenjörens förmåga att på ett begripligt och intresseväckande sätt förmedla kunskaper om hur luftföroreningarna håller på att förändra hela jordens klimat och därmed våra livsbetingelser. Ny teknik måste fram. Dessutom tvingas vi att hushålla bättre med energin. Metoder passande för en innovativ smålänning!
Än större utmaningar väntade honom och mig på 1970-talet, som sekreterare i en bred, parlamentarisk kommitté (Aka-utredningen). Dess uppgift var att föreslå en lämplig nationell plan för hur det använda kärnbränslet och det radioaktiva avfallet skulle tas om hand på ett säkert sätt. Kärnkraften föreföll lovande vid denna tid.
Regeringen Palme uppdrog åt vår chef, landshövdingen Gösta Netzén, att leda en stor utredning om det radioaktiva avfallet. I den fanns ledande företrädare för alla partier i riksdagen samt en rad av landets främsta experter.
Det skulle snart visa sig att Hans Fransson blev en ovärderlig tillgång för utredningen. Kunskaperna, engagemanget och arbetsglädjen hos Hans smittade av sig. Inte minst Hans förmåga att se praktiskt på problemen. Generna i rörmokarsonen från Värnamo kom väl till pass.
Vi vågade efter hand till och med ifrågasätta vad betydande experter tog för givet. Huvudmotståndarna i 1976 års stormiga valrörelse, Palme och Fälldin, läste högt ur vår utredning. Båda fann argument för sina åsikter och det under bästa sändningstider i tv. Ett gott betyg, tyckte vi.
Regeringar kom och gick, många gånger efter hårda politiska motsättningar om energipolitiken, närmast kärnkraften och dess ”eviga” avfall. Men i alla politiska stormar efter 1976 har ändå våra centrala förslag om lagring, transporter och slutförvar gradvis förverkligats. Vi tvingade till och med teknikerna att godta termen slutförvar som ett bättre ord än deponi.
Karriären för Hans Fransson lät inte vänta på sig. Han fick ledande befattningar först i Malmö Energi, senare i storföretagen Sydkraft och Eon. Om Hans gärningar där må andra vittna.
I Almedalen, Apladalen, riksdagshuset, EU-kommissionen och Kalifornien kände han sig lika hemma. Fast den bekväma, nästan egenhändigt byggda fritidsbostaden Lindstad vid Hindsen, mitt i småföretagens Småland, älskade han nog allra mest som sitt ”här”.
Även en internationalist lär enligt vetenskapen ändå ha sin geografiska hemvist rotad i sin själ.
Saknaden efter Hans är oerhört stor för oss alla. Framför allt för Ragnhild.
Vi minns med stor beundran och tacksamhet deras ljusa, vackra och gästfria hem i Hjärup. Där och i Lindstad gladdes de med rätta över sina framgångsrika ungdomar och framför allt över de många barnbarnen. En kär och glad farfar och morfar leker inte mer med dem. För mig känns det som om min egen bror har gått bort.