Lennart Lundquist, professor emeritus i statsvetenskap, Lund, har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 76 år. Hans närmaste är hustrun Marie-Louise och barnen Sophia och Christoffer med familjer.
Jag minns tydligt mitt första möte med Lennart Lundquist. Det var på ett seminarium 2005. Lennart började med att läsa upp Fausts första monolog, där han beklagar sig över att han har studerat filosofi, juridik, medicin och dessvärre också teologi: ”Och ändå är jag lika klok som jag var förut, stackars tok!”
När han inte citerade Faust kunde han komma med en bitande kommentar om världsläget eller forskningen på sin karakteristiska, vänliga blekingska som tycktes släta över det faktum att det han sa ofta var ytterst vasst. Men mest av allt var han snäll.
Snäll och arbetsvillig. Han kom till jobbet halv åtta åtta, ibland tidigare, på helgerna lite senare. Så satt han och skrev hela morgonen och gick sedan hem för att leka med barnbarnen eller något annat nyttigt. Operamusik på hög volym som strömmade ut i korridoren. Paus för en kaffe och lite snack om fotboll och annat. Att han rent formellt blev pensionerad 2005 spelade ingen roll. Det var bara att ”plita på”, som Nils Stjernquist, statsvetarprofessorn som en gång rekryterade honom, brukade säga.
Ilskan var en viktig drivkraft för honom, framförallt den ilska som riktades mot ekonomismen i offentlig förvaltning, införandet av New Public Management och underminerandet av ämbetsmännens självständiga ställning. Eller det som slarvigt kallas för nyliberalism i största allmänhet. När han på sin 70-årsdag hedrades med en festskrift hade han förberett sig med att beställa hem femtio exemplar av Naomi Kleins ”The Shock Doctrine”, som han glatt delade ut till alla. ”Och om det är någon som inte vågar ta, så kan ni komma till mitt kontor sen!”
Det som upptog hans sista decennium i livet var ändå yttrandefriheten i förvaltningen. Men han kunde inte börja med det egentliga ämnet först.
Nej, först skulle han skriva en metateori. Boken, som kom att heta ”Att hantera humanvetenskapens tudelning” inspirerades av sociobiologin och försökte beskriva hur man kan studera människan både som biologisk och som kulturvarelse. Därpå följde ”Flocken i massamhället”, en ”makroteori” som lyfter fram människans tänkta ursprungstillstånd i små flockar som en grund för organiseringen i samhället. Först efter dessa två böcker kände Lundquist att han kunde återvända till utgångspunkten, med ”Slutet på yttrandefriheten (och demokratin?)”, som kom 2011.
För att kunna göra något sådant – ta sig tid att skriva tre böcker i stället för en – måste man ha fasta arbetsrutiner, gott om tid, och gott humör. Jag är glad över att Lennart Lundquist hade allt detta.
Så sent som förra året gav han sig in i den eviga debatten om yttrandefriheten, denna gång tillsammans med den nästan femtio år yngre kollegan Mi Lennhag om den skamliga hanteringen av Edward Snowden, i en artikel i Svenska Dagbladet.
Nu har operamusiken tystnat i Edens korridorer.