Konstnären Bertil Gadö, Malmö, har, som tidigare meddelats, avlidit, kort tid innan han skulle ha fyllt 98 år. Närmast sörjande är syskonbarnen Egil och Jenny med familjer.
Måleriet var basen i Bertil Gadös konstnärskap, men han ägnade sig också åt både mosaik, relief och friskulptur. Särskilt under 1950-talet var grafik en viktig del av hans produktion. Det för mig väsentliga är dock hur hans visuella skapande överlag tjänar som existentiell och social kommentar.
Att Gadös måleri inte bara är en fråga om rik fantasi utan också om starkt intresse för samhälle och samtid kan exemplifieras med hans referenser till De döda torskarnas ö. Det var ett ställe i Malmö hamn, där sjöfolk och fiskare hade slagit sig ner i enkla hus av spillmaterial. En av dessa kojor återgav Gadö flera gånger på 1950-talet under titlar som ”Ingens hus” och ”Huset som byggdes av Karl”. Ett foto av motivet visar att det inte är fantasi utan rör sig om en skildring av tidens Malmö.
Det Gadö framställer i sin konst kan ibland vara nästan plågsamt att betrakta. Han skulle kanske själv ha sagt att det är just sådant livet är. Människorna i hans bilder kan vara utsatta och värnlösa som i ”Titta, en ny tiggare i staden” eller aningslösa som i den imaginistiska ”Strandbunden”, där den behagfulla vilan lätt slår över i förlamande overksamhet.
En annan kategori av människor hos Gadö är kollektiven, som varelserna i ”De invigda” där de liknar trädockor. Hit hör också människorna i den stora ”Metropolis”, där en utpräglad ledargestalt frigör sig från massan, utan att man vet om det är ett hoppfullt eller hotfullt tecken.
På olika sätt åskådliggör Gadö tidens grepp om människan, med födelse, åldrande och död som anhalter. Det är här inte bara fråga om kroppens utan också om minnets åldrande, som framgår av titlar som ”Och detta är allt vi minnas” eller ”Den glömda parken”. Men den bild Gadö ger av tillvaron hade inte varit fullständig för honom, om han inte också skapat bilder som ”Ut ur mörkret” och ”Mot framtiden”, där något kommande okänt hägrar hoppfullt för människan.
Läsare i Malmö rekommenderas att någon gång bege sig till Censorsgatan 1-3 på Gullviksborg för att ta del av Gadös abstrakta mosaik ”Årstiderna” från 1966. Det är en plan bild, men den uppvisar varierande djup- och rörelseeffekter när man betraktar den på lite avstånd. Det är en för Gadö typisk berikande effekt, som har motsvarigheter också i hans föreställande bilder.
Bertil Gadö ägde en beundransvärd skicklighet med färg och pensel. Den gjorde det möjligt för honom att ge liv åt allt detta och att göra det trovärdigt.
Jan-Gunnar Sjölin, professor emeritus