Lars Gårding

Lars Gårding, professor emeritus i matematik, Lund, har avlidit efter en tids sjukdom. Han sörjs närmast av svägerska, syskonbarn och syskonbarn till hustrun Eva, professor i fonetik som gick bort 2006.

Lars Gårding föddes den 7 mars 1919 i Hedemora, men växte upp i Motala där hans far var ingenjör vid kraftverket. Han började studera matematik i Lund 1937, först med avsikten att bli försäkringsmatematiker. Under den karismatiske professorn Marcel Riesz ledning utvecklades hans intresse för forskning i matematik och redan under studietiden började han publicera egna vetenskapliga arbeten.

Gårding disputerade 1944 på en avhandling om grupprepresentationer, men under de följande åren bytte han forskningsinriktning till teorin för partiella differentialekvationer.

Här arbetade han intensivt och uppnådde resultat som fortfarande är av grundläggande betydelse, bland annat ”Gårdings olikhet” och fundamentala resultat om hyperboliska ekvationer.

Han är också känd inom teoretisk fysik för de så kallade Gårding-Wightman-axiomen för kvantfältteori.

Under denna tid fick Matematiska institutionen världsrykte som ledande institution inom forskning om partiella differentialekvationer.

År 1952 tillträdde Gårding en professur i Lund som han innehade fram till pensioneringen 1984. Han hade en central roll i den matematiska institutionens utveckling, både vetenskapligt och administrativt som prefekt. Rollen som prefekt var inte alltid lätt; särskilt åren kring 1968 var det många som ifrågasatte professorers akademiska ledarskapsroll och prefektens uppgift. Gårding lyckades dock på sitt eget sätt gjuta olja på vågorna så att institutionen fick arbetsro och han fortsatte som prefekt till 1975.

Som handledare var Gårding skicklig på att ta fram ämnen till avhandlingar som var utmanande, men inte omöjliga, för studenten.

En hel generation matematiker, verksamma både i Lund och på andra håll, har honom att tacka för en stor del av sin utbildning. Gårding hade ett stort intresse för undervisning, vilket bland annat yttrade sig i att han en termin bytte arbete med en av institutionens lektorer för att delta i den lägre undervisningen.

Lars Gårdings liv var inte begränsat till matematiken. Han var mycket intresserad av och kunnig i konst, litteratur och musik och spelade både fiol och piano.

År 1987 gav han ut en bok om fåglars sång och läten, ett resultat av hans intresse för fågelskådning.

Året därpå skrev han en dialog, ett tänkt samtal om matematikens grunder mellan Gud och matematikern John von Neumann (nyckelperson i utvecklingen av datorer). Dialogen fick ett internationellt pris och uppfördes av Stockholms dialogseminarium med Margaretha Krook i rollen som Gud.

Efter pensioneringen ägnade Gårding sig också åt den svenska matematikens historia.

Hans bok om matematiken i Sverige fram till 1950 är ett pionjärarbete och ett viktigt bidrag till vår lärdomshistoria.

Vi minns Lars Gårding som en mångsidig och stark personlighet och en god vän.