Sören Wibeck, Malmö, har som tidigare meddelats, avlidit vid en ålder av 61 år.
Vi vandrade tillsammans i närmare femton år. Det hela tog sin början i Sveriges Radios korridorer, en lunch när Sören kom klädd i träningskläder. Nej, inte springa men väl vandra i mera behaglig takt. Beslutet var fattat.
Till att börja med var det många av radiofolket som kom till våra vandringar, sedan blev det mest tillsammans med goda vänner och bekantas bekanta. Men Sören var nästan alltid med.
Med hjälp av Skåneledens kartor vandrade vi kors och tvärs i Skåne, vi cyklade på Bornholm under den regnigaste helgen i mannaminne, vi upptäckte kritklipporna på Mön.
Under de senaste åren hände det att han inte kom, det var så många deadlines för artiklar och böcker om religioner och konflikter i världens alla oroshörn. Och så, nästan nyligen, den dödande sjukdomen.
Men varje gång vi skickade ut ett mail om nästa vandring så hörde han av sig. Misströsta inte, snart är jag tillbaka igen, och till våren alldeles säkert. Nu vet vi att Sören inte kommer att vandra med oss längre.
Han gjorde våra steg lätta med sina berättelser om resor och möten med människor han gjort under sina reportageresor i fjärran länder. Det blev också en hel del pratstunder om livet och existensens alla irrgångar. Sören var en så god samtalspartner.
Sören var också en flitig bastubadare på Ribban. Jan såg fram emot att han snart skulle komma tillbaka dit. Det blev många bra samtal där också. Inte minst om religion och livsåskådningsfrågor. Han var vidsynt, kunnig och odogmatisk. Imponerande särskilt med tanke på hans tidigare verksamhet som pingstpastor.
En stor humanist och finaste medmänniska har lämnat oss. Sorgen och saknaden är stor både efter hans röst i radioetern och efter hans varma skratt i vandringsspåret.